Blindskär/Kapitel 1
|
Kapitel 2 → |
Alma öste vatten öfver lilla Helmi, som låg på rygg i badbunken med en kudde af bast under hufvudet och en filt öfver magen. Flickan skrek af förtjusning, sparkade filten af sig och slog med händerna i vattnet, så att det stänkte långt omkring.
”Hör du, hör du, lilla ostyriga, som stänker mamma alldeles våt!” pratade Alma. ”Och så förkyler du dig ännu på köpet. Var stilla nu! Mamma väter lilla hjessan och tvättar ansigtet också, hvad säger du då? Se så der. Men för all del, bli inte ledsen, det är redan gjordt. Nå, hvem kommer der nu igen? Stäng dörren! Barnet är naket!”
Maja Lisa var det, som stack in hufvudet genom köksdörren.
”Frun, det kommer främmande från staden. De körde med två hästar in på gården.”
”Herrar eller fruntimmer?”
”Herrar. Apotekarn och borgmästarn och den der främmande herrn – magister är han ju? Hvad skall man nu få till kvällen, då det inte finns någonting hemma, inte det minsta?”
”Nog hittar Maja Lisa alltid på något.”
”Ja, det är lätt sagdt. Frun tar allt som lek. Men jag vet sannerligen inte den här gången hvad jag skall laga åt dem. Knäfveln också, man kan bli riktigt ond. Att de också alltid skola komma hit till förargelse.”
”Inte behöfs det några stora anrättningar. Bara man har mat. De måste ju förstå, att man inte på landet alltid kan vara så försedd.”
”Om man helst hade fisk. Men när nu också fisken åts upp till middagen, hvarenda stjert.”
”Vi ge bara kall mat och filbunke.”
”Nog skulle jag veta ännu ett råd.”
”Och det vore?”
”Om frun skulle låta mig ta några kycklingar.”
”Huru många?”
”Endast tre. Då skulle vi nog få en god kvällsvard.”
Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon måste ändå slutligen samtycka. Högeligen belåten slank Maja Lisa sin väg, och Alma fick åter en stunds ro.
Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgfälligt i lakanet och klädde på henne rena kläder. Flickan satt nu skinande och nöjd på modrens knä. En glänsande hvit spetsmössa omgaf de runda kinderna och ur ärmen stack en liten knubbig hand fram.
Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla handen.
”Mitt eget kära gull. Min sockerdocka. Mamma äter riktigt upp dig.”
Helmi skrattade och sade: ”gää.” Och för hvarje smekning, modren gaf henne, skrattade hon och sade ”gää.”
”Gää, gää, gää!” härmade Alma. ”Du lilla pladdrerska, kan du inte säga annat än ”gää”. Säg så här: mamma ... mam-ma. Nå, säg nu: mam-ma!”
Helmi såg stint på modrens mun och i nästa ögonblick började hon redan försöka röra läpparna på samma sätt.
”Mamm, mamm, mamm,” ljöd det från dem.
Alma fortfor att förestafva:
”Mam-m-ma, mam-m-ma...”
Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första läraktighetsprof:
”Mamm, mamm, mamm...”
Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af glädje strålande ansigte ditåt.
”John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!”
John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem. Men Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig fast vid fadrens skägg, hvilket alltid väckte hennes stora intresse.
”Helmi, mitt gull, säg ”mamma”, säg, så att pappa också får höra. Mam-ma, mam-ma! Nå?”
Men Helmi hvarken såg eller hörde modren nu mera. Hon hade med utspärrade fingrar gripit efter fadrens skägg och slutligen lyckats få tag i det.
John smålog och tryckte fingret mot hennes kind.
”Jaså, du rycker din far i skägget! Vill du inte släppa lös!”
Han lösgjorde försigtigt de späda fingrarna från sitt ansigte och drog sig litet tillbaka. Helmi flåsade med munnen vidöppen och fäktade med båda händerna, men nådde dock ej detta svarta föremål, som gungade framför henne.
”Hon har ingen ro nu, när hon ser dig,” sade Alma. ”Men gå längre bort, dit bakom kakelugnen, så skall jag försöka, om inte hon då...”
”Vi skola lemna det till en annan gång; nog hinna vi ju sedan. Om vi nu skulle få toddy ned i löfsalen. Der är främmande.”
”Jag vet. Vi ha redan bestyrt om kvällsvarden. Ni får stekta kycklingar.”
”Bra. Kom du också och håll oss sällskap. Det är ju varmt och vackert väder nu i kväll.”
”Bara jag inte stör er?”
”Stör? Hur kan du komma på något sådant?”
”Det känns så ibland.”
”Alma!”
Han lyfte upp hennes haka och såg henne in i ögonen.
”Nej, nej, John. Det var bara skämt. Jag skall komma.”
John gick tillbaka till gästerna, och Alma gaf bröstet åt den lilla, att hon sedan skulle få henne att sofva.
”Hvar månne de andra barnen vara; det vore redan tid äfven för dem att gå till hvila,” sade hon till Mina, som höll på att bädda deras sängar.
”Vi skola först lägga Helmi i vaggan,” sade Mina och lyfte på täcket, så att Alma fick lägga barnet dit från sin arm.
När de sakta vaggat en stund, slöto sig Helmis ögon, och de buro sedan båda vaggan ut i sängkammarn och stälde den bredvid Almas säng.
Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt in genom köksdörren.
”Mamma, hör”, ropade Arvi, ”fiskarna nappade så rysligt på våra krokar, och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan, men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!”
”Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken skrämd,” sade Ella.
”Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet.”
”Men ja’ fallej inte”, försäkrade Lyyli.
”Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?” frågade modren.
”Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?” vidhöll Arvi.
”Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?”
”Lyyli attar sej.”
Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen. Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln och satte den på hufvudet.
Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner.
”Der kommer hon ju,” sade John.
”Hvem af herrarna saknade mig?” frågade Alma.
”Undertecknad, er ödmjukaste tjenare,” svarade magister Nymark.
”Det var mycket artigt gjordt af er.”
”Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu,” upplyste borgmästar Lagander.
Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för sådant der.
”Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er,” fortsatte Lagander. Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort.”
”Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?”
”Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes.”
”Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?”
”Ni gammal?” utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar.
”Snart trettio år.”
”Enligt Balzac börjar qvinnan först då blifva intressant.”
”Balzac är död, och så vidt jag vet, ha männen inte godkänt hans lära i denna punkt. Sjuttonåringen har behållit tronen allt fortfarande.”
”Derför att trettioåringen försmått den.”
”Men vi ha nu tänkt ut ett medel att äfven mot er vilja få er tillbaka till societeten,” fortsatte Lagander.
”Jag är nyfiken att få höra det.”
”Vi välja er in i Finska Sällskapets direktion.”
”Tackar så mycket. Men jag tar inte emot den äran.”
”Afsägelse godkännes inte utan laga skäl.”
”Sådana har jag mer än nog.”
”Till exempel?”
”Till exempel, att John inte skulle godkänna det.”
”Nå, du vältrar ju nu sjelf skulden på mina axlar,” sade John.
”Och för det andra, att jag inte har lust.”
”Ni måtte alls inte intressera er för qvinnans frigörelse?” frågade Nymark.
”Nej,” smålog Alma. ”Om det berodde på mig, skulle jag vilja inskränka äfven mannens frihet.”
”Hvad säger du till det, John?” skämtade Nymark.
”Ingenting,” svarade John leende och blåste lugn ut ett rökmoln ur munnen.
”Riktigt sant.” fortfor Alma. ”Sommarn här på landet är så utomordentligt angenäm just derför, att John ständigt är hemma. Här ha vi inte samhället eller fäderneslandet eller finskheten eller ... någonting, som stör oss.”
”Eller er mans vänner, tänkte ni säga,” tillade Lagander.
”Så dum tänkte jag ändå inte vara.”
”Ni är alltså svartsjuk på samhället och fäderneslandet,” sade Nymark. ”Hvad menar John om det?”
”Jag hör på med öfverraskning.”
”Han bryr sig naturligtvis inte derom, äfven om jag vore svartsjuk.”
Det låg något stucket i hennes röst, hvarför John skyndade att föra samtalet på andra ämnen.
”Du blir kall, Alma,” sade han, ”skall jag gå och hemta din kappa?”
”Tack, jag skall taga den sjelf. Jag måste ändå eljes gå upp.”
Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man börjat diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet afsides.
”Den här språkstriden måste ändå någon gång sluta,” sade apotekar Leistén, ”finnarna ha fått alla rättigheter de möjligen kunna begära, och hvad kunna de då mer ha att önska?”
John steg upp och skakade askan af papyrossen. Hans ansigte afspeglade denna mäktiga hänförelse, denna varma öfvertygelse och fasta, orubbliga viljekraft, som Alma ständigt så högt hade beundrat och som gjorde, att han alltid synts henne så mycket höjd öfver alla andra män.
”Vi vilja ha ett finskt Finland,” sade han, ”vi vilja att alla samhällslager skola sammansmälta, skola känna sig vara samma kött och blod, samma andes barn. Nationalitetskänslan bör för detta lands innebyggare vara den lifskälla, hvarur små och stora, gamla och unga hemta sin näring. Såsom ett folk med en vilja och ett språk förmå vi något, men söndrade äro vi svaga och kunna lätt krossas.”
”Nå bra,” började Leistén åter, ”men hvarför måste allt detta ske så brådstörtadt? Låt det utveckla sig på fredlig väg, så småningom. Historiska förhållanden ändras inte med ett enda slag, de behöfva tid för att utveckla sig på ett naturligt sätt.”
”Tycker du, att vi gått alltför raskt till väga? Vi ha endast hunnit halfva vägen, och ändå önskar du att vi skola sluta här. Jag ville veta på hvad sätt man sedan skulle komma till målet; om man stannar nu, lemnas allt vind för våg, halfgjordt, och man går tillbaka. Detta vore alltså naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bäst visa, att vi i sjelfva verket inte duga till något, att vi inte ega ringaste lifskraft eller någon som helst förmåga.”
Han slängde förargad papyrosstumpen bort och började gå fram och tillbaka med rynkad panna.
”Inte skulle man behöfva stanna för det.”
Leistén tvekade en sekund, ty John stälde sig framför honom och fäste sin blick stadigt vid hans.
”Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara så hänsynslösa. Det skulle alls inte vara till gagn för oss, om den svenska kulturen helt plötsligt skulle utrotas.”
”Vi skulle få en egen, ursprunglig kultur i stället, hvilken har kärna och märg. Dermed vore den förlusten afhjelpt.”
Leistén skakade på hufvudet.
”Jag medger, att vår svenska kultur är ytlig och lånad, och att den derför inte kan ha någon lång framtid för sig i vårt land. Men äfven denna yttre förfining bör man ändå inte förakta. Den har nog också sitt värde.”
”Sådant få vi nog med tiden på egen väg, i samma mån som vi utveckla oss.”
”Men hvilka skola hädanefter på finska sidan föra språksaken framåt? Presterna och tjenstemännen hafva tröttnat, borgerskapet är ännu svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondeståndet är det enda, men hvad förmår det ensamt?”
”Det förmår mycket, ty det representerar folkets mäktiga flertal. Det är grundvalen för alla öfriga stånd. Och då nu folket sjelft i språkstriden stiger i främsta ledet, så går det utan att vackla fram till slutlig seger.”
Leistén skakade åter på hufvudet.
”Jag är rädd för den der demokratin. Den är en urartad humanitets bångstyriga barn – ett barn, som i sin öfverdådighet förstör och krossar allt, som kommer i dess väg, och hvars värde det inte förstår att uppskatta.”
”Du börjar bli sentimental,” sade John med ett spefullt leende.
”Skratta inte. Tänk efter, hvart dessa obändiga krafter ledde under franska revolutionen.”
”Dumheter! Menskligheten har sedan dess skridit ett helt sekel framåt och blifvit mer sansad.”
Lagander och Nymark deltogo ej i samtalet, men Alma såg, att John oemotståndligt ryckte dem med sig. Och hennes barm höjde sig af glädje, stolthet och kärlek. John var så manlig och stark, visserligen inte så smidig och kvick som Nymark, och man kunde inte skämta så fritt med honom, men han stod vida högre.
Maja Lisa visade sig nu, varm och upphettad, på trädgårdsgången. Hon gaf ett hemligt tecken åt Alma, som genast steg upp och bad herrarna komma och taga en smörgås.
Bordet var dukadt ute på verandan. Sedan Alma kastat en granskande blick deröfver, smålog hon mot Maja Lisa, hvars ögon glänste i tamburdörrens springa.
”Var stilla!” sade Maja Lisa åt Mina, som höjde sig på tåspetsarna bakom henne, för att också hon skulle få se herrarna äta. ”Var stilla, så att de inte märka något. En vacker karl, den der unga magistern, är han inte? Och så artig mot frun, att man inte så kan säga. Men nog tyckes maten smaka dem. Ser du, hur aptekarn tar för sig på tallriken. Brödet blir slut, gud välsigne! Spring och skär upp, jag skall gå efter korgen.”
Med röda kinder och så förlägen, att knäna darrade, skyndade Maja Lisa att taga korgen från bordet. Hon trodde att allas ögon följde hennes rörelser, hvilket likväl var ett stort misstag, ty herrarna märkte henne knappast.
John och Leistén fortsatte sin i löfsalen började dispyt, men Nymark och Alma sutto vid bordsändan och talade om annat.
”Ni kvinnor äro alls inte politiska,” sade Nymark.
”Borde vi då vara det?” frågade Alma.
”Naturligtvis. För er egen skull, ser ni. Den, som inte förstår bevaka sin fördel, blir ovilkorligen den förlorande parten.”
”I hvilket afseende menar ni att vi skulle förlora?” frågade Alma.
”I det, som är er tillvaros grundval och kärna. I er kärlek.”
”Äro vi den förlorande parten i vår kärlek?”
”Onekligen. I kärleken är kvinnan slaf och mannen herre, fastän det borde vara tvärtom.”
Alma skrattade.
”Och hvad är orsaken dertill? Förklara det!”
”Gerna. Kvinnan blir den förlorande parten i kärleken endast derför, att hon låter mannen bli den vinnande.”
”På det der blir man inte klok.”
”Vänta, jag skall förklara mig tydligare. I början, när mannen söker vinna en kvinnas gunst, är hans kärlek eldig och stark, inte sant?”
”Ja visst.”
”Ända till dess kvinnan öfverlemnar sig och säger: jag är din.”
”Alldeles.”
”Då har mannen segrat, och genast förlorar kvinnan sitt välde öfver honom. Ser ni, mannen älskar sport och täflingslekar. När han inte mer behöfver täfla om en kvinnas kärlek, förstår han inte längre sätta värde på den. Det är hela hemligheten.”
”Bra att man får veta. Men huru menar ni då, att kvinnan borde gå till väga för att undvika detta?”
”Hon borde aldrig älska en man af hela sin själ, aldrig säga till honom: jag är din. Låta mannen sväfva mellan fruktan och hopp. Någon gång visa äfven andra män någon ynnest och tillåta dem beundra henne. På detta sätt skulle hon sporra mannen till att söka bibehålla hennes kärlek.”
”Gud bevare, en sådan lära! Det hörs, att magister Nymark inte är gift.”
”Gud vare lof för det.”
”Hur så?”
”Jag skulle alldeles säkert snart få nog af min hustru. Isynnerhet om hon vore af det der trogna, ödmjuka och uppoffrande slaget, såsom kvinnorna vanligen äro.”
”Ni är rysligt lättsinnig.”
”Det är bättre att vara lättsinnig, än att vara tråkig. Jag tycker att dessa allvarliga pligtmenniskor äro förfärligt tröttande. Jag skulle inte härda ut en enda dag i deras sällskap.”
”Hurudan skulle då er hustru egentligen böra vara?” smålog Alma.
”Jag skall säga er det. För det första obestridligt vacker. För det andra måste hon visa att hon eger förmåga att tjusa, ställa så till, att också andra bli förälskade i henne, och inte endast jag.”
”Och gifva någon af dem kanske större plats i sitt hjerta, än er?”
”Det finge hon inte göra. Det skulle jag nog draga försorg om.”
Alma skakade på hufvudet.
”Tror ni verkligen, att det vore lyckligare så?”
”Det skulle åtminstone vara trefligare.”
”Naturligtvis skulle då också ni anse det vara er rätt att förälska er i någon annan kvinna, så snart ni blott kunde få det infallet?”
”Min fru finge skylla sig sjelf, om det skulle inträffa. Hon skulle då inte riktigt ha bevakat sin fördel.”
Alma såg på honom.
”Vet ni, jag är nästan litet rädd för er.”
”Det är en utomordentlig ära för mig.”
”Huru så?”
”Fruktan är bevis på svaghet.”
”Inte alltid.”
Alma rodnade en smula af harm. Hon vände sig till de andra för att lyssna till deras samtal. Men de hade så fördjupat sig i politiken, att hon ej alls kunde följa med. Hon återtog då samtalet med Nymark, hvilken ändå i alla fall var ganska underhållande, med allt sitt egendomliga lättsinne.
Det led redan mot midnatt, då gästerna togo afsked. John och Alma följde dem ända till landsvägen; hästarna fingo gå förut, och de vandrade alla till fots längs en skogsväg. John hade tagit Almas arm, men han talade likväl fortfarande med herrarna. Alma tog ingen del i samtalet, som numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.
När hon tänkte på hvad Nymark nyss hade sagt, måste hon skratta. Det var så tokigt, så öfverdådigt fritt. Hon stödde sig förtroendefullt på Johns arm och tryckte den mot sitt hjerta. John kände det, och fastän han just var upptagen af att för de andra framlägga sina planer om hvarjehanda förbättringar i jordbruket, hvilka med det första borde införas, såg han likväl på samma gång in i Almas ögon och smålog kärleksfullt emot henne.