Blindskär/Kapitel 2
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
Äfven under hemvägen gick Alma stillatigande. Det låg något så egendomligt i naturen, så lugnt och på samma gång så hemlighetsfullt.
”Nå, Alma,” sade John, sakta tryckande hennes hand, ”hvad tänker du på?”
”John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt.”
”Men det är nu redan så sent.”
”Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället.”
”Men lilla Helmi?”
”Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så här dags.”
”Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes.”
”Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult.”
”Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?”
”Sitt du i aktern, så ror jag.”
”Hvarför det? Du orkar ändå inte.”
”Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet.”
Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram emot sundet.
”Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen, hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du färgskiftningarna på den der sidan!”
”I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en välsignad sak.”
Han tänkte på växtligheten.
”John,” fortfor Alma åter efter en stund, ”är du lycklig?”
”Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min Alma?”
”Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet.”
John skrattade.
”Månne det ändå inte skulle bli enformigt.”
”Fy, John, hur kan du säga så?”
”Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt gerna går in igen.”
Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte, att John inte förstod henne.
”Nå, Alma?”
John försökte se henne in i ögonen.
”Alma, blef du ledsen?”
Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig.
”Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der tårarna.”
Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig.
”Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!”
Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.
”Egen hustru.”
En varm blick mötte Alma ur djupet af hans ögon.
Alma slingrade sin arm kring hans hals.
”Jag älskar dig, John. Öfver allting. Mera än något annat i himmel eller på jord.”
”Det vet jag, min älskling.”
Han tryckte Alma tätt intill sitt bröst och kysste henne ännu en gång.
”Men du måste vara förståndig. Hvarken svartsjuk på finskheten eller på fosterlandet.”
”Men de inkräkta ju hela ditt hjerta.”
”Visst icke. Du herskar der alldeles oinskränkt.”
”Ja, men bara de här få veckorna här ute på landet. I staden har du knappast tid att tänka på mig ens.”
”Alma, Alma, hvad skulle du säga, om jag började tycka om andra kvinnor?”
”Det skulle ännu fattas!”
Alma spratt till af förskräckelse.
”Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp med att vara svartsjuk på fosterlandet.”
”John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. – Jag måste ju,” tillade hon med en suck.
”Se, det gör du rätt i,” sade John smeksamt.
Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä. John slätade hennes hår.
”Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om.”
”Hvad kan det vara?”
”Mins du en kväll, – det var under sista vintern, – då jag kom hem och du satt vid pianot och spelade?”
”Kort innan lilla Helmi blef född?”
”Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon. Men jag fick inte veta hvarför, huru jag än frågade.”
Alma skrattade, en smula förlägen.
”Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?”
”Nej, det var någonting annat.”
”Hvad då?”
”Barnsligheter. Ingenting alls.”
”Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina tankar.”
”Och du sade ingenting. Älskade John!”
”Då du var så der sluten, blef jag det också. Men nu talar du om det, inte sant?”
”Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte, John, jag skäms att tala om det.”
Men John smekte och kysste ”sitt lilla gryn” och såg in i hennes ögon. Och så måste hon ändå tala om det.
”Det var nu så, John, att jag var rädd att jag skulle dö.”
”Såsom alltid före en barnsäng. Nå, och var det allt?”
”Det kom sedan litet till. Men du skrattar.”
”Inte skrattar jag. Jag är alldeles allvarsam.”
”Sedan så tänkte jag, John, att du skulle taga en annan hustru, som du skulle älska mera än mig. Och du skulle inte mer komma ihåg, och inte heller sakna mig. Och det var derför jag gret. Ack, John, jag har redan många gånger gråtit deröfver.”
Alma var ej längre förlägen; tårarna trängde sig åter fram i hennes ögon, ty det der kunde ju i alla fall inträffa. Hon hade ju blifvit så svag på de senaste tiderna; hon hade ständigt hufvudvärk och krafterna voro så medtagna, att hon knappast kunde hålla sig uppe. Och plötsligen framstod för hennes inbillning tydligt, hurusom John höll en annan kvinna, – yngre, vackrare, friskare än hon – just på samma sätt i sina armar, som henne nu.
John var lika allvarligt stämd som hon.
Båda sutto tysta.
Alma sökte lösgöra sig från hans arm och flytta sig längre bort. Men John släpte henne ej. Han lyfte i stället upp henne på sitt knä, slöt henne intill sitt bröst och tryckte sitt ansigte mot hennes varma hals.
”Han nekar inte till det, han skulle alltså göra så”, tänkte Alma. Och hon kastade en förebrående blick på John.
”Dyra, lilla Alma min, lifvet är ondt; bäst att hvarken tänka framåt eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, så länge den varar.”
”Om vi skulle dö på en gång, John, så att inte någondera skulle bli lemnad ensam kvar.”
”Sluta upp nu redan, min älskling, med att tänka på döden.”
”Jag kan inte. Den sväfvar ständigt för mig. Ibland, då jag föreställer mig, att...”
”Att hvad?”
”Att du kanske skall dö,” fortfor hon sakta och förfärad, ”lemna mig och barnen...”
Alma kunde ej mer hejda sin gråt.
”Men, Alma, du är ju en riktig toka. Så barnslig du är! Nu skola vi fara hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svärma, då det har sådana följder. Få se, att du nu är sjuk i morgon.”
”Åh nej.”
Alma torkade sina ögon och försökte lugna sig.
”Sätt dig här i aktern, så skall jag ro, och vi komma hem, så att det sjunger. Åhå, klockan är också redan half tre.”
”Gud bevare, Helmi må blott inte ha vaknat.”
Alma hade ej mer tid att tänka på döden, utan bemödade sig nu endast att hålla styråren så, att båtens för var vänd rätt mot hemstranden. John rodde af alla krafter. Årorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt omkring dem började morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i öster och foglarna började sjunga.
”Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?” sade Alma, då de hade dragit båten upp på stranden.
”Medges, medges.”
”Och vi skola också en annan gång fara ut?”
”Bara du inte blir sjuk.”
”Var inte rädd. Jag känner mig nu raskare än någonsin.”
De kommo in. John gick in i sitt rum för att röka ännu en papyross, innan han lade sig, men Alma skyndade raka vägen till sängkammaren. Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.
”Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!”
Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon.
”Stig upp nu!” skrattade Alma.
Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet och strök håret ur ögonen.
”Stig upp! Vaknar inte Mina?”
Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne.
”Dynan!”
Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma pekade på dynan.
Men hon begrep ej ens då hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och fattade hennes utsträckta hand.
Alma gaf till ett rop af skrämsel och drog handen undan, men i nästa ögonblick skrattade hon åter.
”Du är en toka. Der är dynan!” Hon lade den på Minas arm. ”Gå nu!”
Mina gick med dynan på armen genom barnkammaren till köket, och Alma begaf sig äfven till barnkammaren för att se efter de äldre barnen. De sofvo alla sött. Ella höll handen under kinden och i denna ställning var hon så älskligt vacker, att modrens hjerta svälde af glädje och stolthet. Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne.
”Guds frid!” hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet.
Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: ”Fruktan är bevis på svaghet.” Hvad hade han menat med det?
Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...
Sport? Männen älska sport?...
Dumheter!