Blindskär: Kapitel 5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 4
Blindskär
av Minna Canth

Kapitel 5
Kapitel 6  →


Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste arbeta tills man tröttnade.

John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven nu. Alma såg det denna gång med nöje.

”Gå bara,” sade hon, ”så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här.”

John varnade dem för att röra vid hans papper – och gick.

Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.

Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under rörelsen fallit ned.

Då råkade Nymark komma just som olägligast.

Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes mans rum, som redan var städadt.

För ingen del, han ville inte störa.

”Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni, som sjelf hör till dem.”

Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.

”Jag gör ingenting, så länge ni ser på,” sade hon med bestämdhet till Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.

”Då tvingar ni mig väl att gå bort.”

Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig, att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.

Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle besöka dem.

”Det är detsamma,” sade hon för sig sjelf, ”och det är äfven bättre så.”

Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt, och ej heller gå i sällskap.

De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark, som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.

Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var någonting alls.

Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka sina fötter, innan de kommo in.

Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande; men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.

En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.

Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då dörren öppnades och Nymark steg in.

”Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af ett oblidt öde,” sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.

”Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!”

Alma räckte honom gladt sin hand.

”Men ni ämnar er ju ut.”

”Jag stannar tusen gånger hellre hemma.”

Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande ledsnaden.

De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i salongen.

”Inte sant,” sade Nymark, ”i hela verlden finnes det ingenting så dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif.”

”Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man frälsas från den? Vet ni någon utväg?”

”Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom.”

”Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi börja striden?”

”I kväll.”

”Och på hvad sätt?”

”Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att påminna er om ert löfte.”

”Ah, ni har således hållit det i minnet.”

”Jag har inte glömt det för ett ögonblick.”

Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon skyndade att blanda bort saken.

”Naturligtvis står jag fast vid hvad jag en gång beslutit.”

Hon kom nu ej alls ihåg sina senare beslut.

”Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ångrat er.”

Alma skrattade och var en smula förlägen. Men hon slapp att svara något, ty i detsamma kom John hem.

”Kommer du på brandkårsfesten i afton, John?” frågade Alma.

”Jag kan inte,” svarade han och satte sig i en länstol bredvid henne, ”jag har stadsfullmäktiges sammanträde.”

”Vore det så farligt, om du för en gång blefve borta derifrån?”

”I dag ha vi vigtiga frågor före. Och sanningen att säga, så har jag just ingen lust för hela festen.”

”Det är just det.”

Alma såg melankoliskt på Nymark.

”Kom då ni åtminstone,” sade han.

”Ja, du kan ju gå ändå, om du har lust.”

”Någon förströelse behöfver också jag. Ingen menniska härdar i evighet ut med att laga mat och sköta barn.”

Alma såg ned och ryckte nervöst i ena hörnet af bordduken, som hon råkat taga i sin hand.

”Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet,” svarade John allvarligt.

Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något.

”Ingen hindrar!” Alma kämpade med sina tårar. ”Nog vet jag det. Men det anses ändå vara illa.”

”Hvem anser så? Ni sjelf.”

”Inte jag, men John och alla menniskor.”

”Det är inte sant, fru Karell. Och om de också gjorde det, behöfver ni väl bry er derom? Sådant är ju ingenting annat än inskränkthet.”

Tårarna trängde sig likväl oemotståndligt fram i Almas ögon. En smula förlägen tryckte hon näsduken mot ansigtet.

”Hur barnslig jag är!”

”Ja, verkligen! När skall ni frigöra er från dessa gamla åskådningssätt så pass mycket, att ni vågar andas den fria, friska luften.”

”Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra dagar.”

”Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder lifvet en skönare lycka.”

Nymark tog sin hatt.

”Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?”

”Vill ni vara så god?”

”Med största nöje. Alltså, farväl till i afton, fru Karell!”

”Farväl.”

De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark.

”Han är vänlig och angenäm,” tänkte Alma, då hon blef allena; ”det är intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap.”

På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med kartan och geografin.

”Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma. Och vi ha så svår lexa. Alla berg i mellersta Europa.”

”Åh, gå och be att pappa visar!”

”Pappa är inte hemma.”

”Försök hjelpa dig sjelf till rätta. Mamma har inte tid.”

”Men när jag inte hittar.”

Arvi envisades och började sedan gråta.

”Är du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen händelse. Och du skäms inte att gråta! Gå genast bort. Mamma vill inte ens se en sådan gosse.”

Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på henne i salongen.

”Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är,” sade han, då Alma inträdde.

”Verkligen?”

”Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord.”

”Ni måtte vara kännare.”

”Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det.”

”Då ger ni mig säkert goda råd, när jag härnäst låter göra mig en ny kostym?”

”Gerna. Men har ni också förtroende till mig?”

”Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet på efterkälken i sådant.”

”Då skall jag göra er så skön, att ingen kvinna i verlden skall kunna täfla med er.”

”Jag nöjer mig i alla fall med mindre,” sade Alma skrattande och gaf en tacksam blick åt Nymark, som hade hjelpt regnkappan på henne.

Till festens program hörde sällskapsspektakel. De kommo i lagom tid, just då det ringde tredje gången och förhänget gick upp. Man gaf ”Första kärleken.”

”En stor kokett, den der lilla fröken!” sade Nymark sakta till Alma.

”Hvad heter hon?”

”Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma.”

”Allas gemensamma?”

”Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare väljer sig hvar och en sitt.”

”Är den der baronen lyceist?”

”Antagligen.”

”Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt.”

”Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!”

”Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte fordra alltför mycket.”

”Jag fordrar ingenting, jag endast njuter.”

”Ni njuter af att få skratta och gyckla.”

Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och ropade: ”bra, bra!”

”Hycklare!” sade Alma och såg på honom.

”Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen.”

”Huru kan ni vara så elak?”

”Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få se, att hon blir förtjust deröfver.”

”Och det gör ni med godt samvete?”

”Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet med barnen.”

”Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?”

”Nåd, fru Karell! Predika inte moral för mig, det är i alla fall förspild möda, ty jag är en mycket otacksam lärjunge.”

”Och ni tvekar inte alls att tillstå det?”

”Emedan jag vet, att ni förlåter det för mina många goda sidors skull. Inte sant?”

”Man måste skratta åt er, om man vill eller inte.”

”Och vara vänlig som förut. Får jag lof?”

Han bjöd henne sin arm.

”Hvart?” frågade Alma.

”Om ni behagar, så gå vi dit in i sidorummet och dricka te.”

Nymark höll sig vid Almas sida hela kvällen. Presenterade för henne nya bekantskaper, dansade blott helt litet och nästan endast med henne och lemnade henne ej ens för ett ögonblick ur sigte.

Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd sjönk ner på sin stol.

”Dansa inte mer!” hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens ryggstöd.

”Hvarför inte?” frågade Alma.

Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot Nymark.

”Er helsa tillåter det inte.”

”Men det är så roligt. Jag kan inte sluta ännu.”

Hon var redan ånyo på golfvet.

De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens arm.

”Jag svimmar,” ljöd det från hennes läppar.

Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet. Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och kamrat.

”Det går öfver redan,” sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft att höja ögonlocken.

”Hvarför lydde ni inte mig?” förebrådde henne Nymark.

”Banna mig inte; jag är frisk nu igen.”

”Men ni får inte dansa ett steg nu mer.”

”Jag måste väl vara lydig.”

Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.

”Hvad ni är blek ännu.”

”Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge,” sade Alma leende. ”Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen.”

Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände hon sig fullkomligt återstäld.

Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.

”Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång,” sade han.

Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De superade, samspråkade gladt och skrattade.

Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon, att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.

Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp klockan tio, då John kom hem till frukosten.

”Helmi grät efter dig i natt,” sade John.

”Låt henne gråta!” sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och brydde sig inte om att komma till bords.

”Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet.”

”Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig,” sade Mina, som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.

”Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant.”

”Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss,” sade Alma otåligt, ”låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag och kraftlös jag är i dag.”

Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.

”Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!”

Helmi såg på undret och glömde sin gråt.

”Jag är i dag bjuden på middag till Lagander,” sade John från matsalen, ”dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen.”

”Du blir då borta hela dagen?” frågade Alma för att säga något.

”Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre,” sade John och kom in. ”Hur är det med dig? Är du sjuk?”

Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.

”Nej, endast litet matt.”

”Kanske dansade du för mycket i går kväll,” menade John.

Alma svarade ingenting. John steg upp.

”Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde ingenting i dag.”

”Ja.”

Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade för någon ledsnad, då hon skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvällen förut hade haft roligt och att minnet deraf ännu efteråt skänkte henne nöje.

Hon nästan njöt af sin tillvaro, der hon låg, så svag hon också var.

Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild. När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då fållarna fritt fingo falla ner på golfvet.

Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen och kostymen.

Håret var ännu lockigt efter gårdagen. Hon försökte för ro skull på hvad sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan.

Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig ända upp öfver armbågen. Och denna glänsande hvita arm lade hon under sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt den gjorde såsom fond mot det mörka håret.

I detsamma ringde det på tamburklockan. Mina lade Helmi från sig ner på golfvet och sprang för att öppna.

Hon kom tillbaka och sade, att magister Nymark var der och frågade huru frun mådde och om han finge träffa henne.

Alma rodnade.

”Bed honom komma hit.” sade hon hastigt.

Hon undrade, att hon var så upprörd och att hjertat bultade så hårdt. Och hennes händer darrade. Hvarför?

Det var ju riktigt narraktigt! – Hon försökte beherska sig och visa sig alldeles lugn.

Hon drog ärmen ner och lyfte hufvudet från dynan. Men hon förblef dock fortfarande i en bekväm, halfliggande ställning, sedan hon kastat ännu en hastig blick i spegeln.

”Ni är sjuk?” frågade Nymark, i det han tog hennes hand.

”Endast trött,” sade Alma leende och vinkade åt honom att taga plats på stolen.

Nymark drog den närmare.

”Kanske ni önskar hvila?”

”Ert sällskap lifvar mera upp mig, tror jag.”

”Då kan jag sitta hos er med godt samvete.”

”Ni tar väl inte illa upp, att jag är så här i min frihet?”

”Det frågar ni inte på allvar. Det var blott en liten skatt, som ni betalade åt ert förra åskådningssätt.”

”Förra!”

”Ja, så sade jag. Ty utan att ni vet eller vill veta deraf, börjar ni redan frigöra er derifrån.”

Alma måste också sjelf medge det. Hennes verld var ej mer densamma som förr. Hennes blickar hade nått litet längre, anat nya frestande utsigter, hvilka drogo henne till sig, fastän hon ännu inte klart kunde skönja dem och inte visste om det var något godt eller ondt, som från det hållet skulle möta henne; men hon brydde sig inte heller om att närmare forska derefter. Friare voro de åtminstone och gladare, och med nyhetens berusning drogo de henne till sig.

Timmar förflöto. De talade stundom allvarligt, stundom skämtsamt, och ofta voro skämt och allvar så blandade, att det ena ej kunde skiljas från det andra. Men Alma kom allt mer till den öfvertygelsen, att Nymark ej hade sin like som sällskapsmenniska.

Slutligen såg Nymark helt öfverraskad på klockan.

”Half fem! Och jag, som skulle gå till Lagander på middag.”

”Hvad skall ni nu göra?”

”Det får vara,” sade Nymark skrattande, ”det gör mig endast ondt, att jag har uppehållit er.”

”Ni har inte på något sätt hindrat mig. Men sjelf har ni gått miste om ett angenämt sällskap.”

”Men har fått njuta af ett annat, som är tusen gånger angenämare.”

”Idel grannlåter igen. Nej, gå inte ännu, eftersom ni nu en gång har blifvit utan middag. Vi skola se efter hvad Maja Lisa kunde ha att bjuda oss.”

Det var inte så alldeles dåligt. Köttsoppa och kåldolmar. Och om de ville vänta några ögonblick, så skulle hon också laga en efterrätt.

Nymark gick alltså ej ännu, utan dröjde ända till klockan sju. Ej ens då skulle Alma velat låta honom gå, ty hon gissade, att John ej skulle komma hem förrän sent på kvällen. Och under loppet af denna dag hade de kommit hvarandra närmare än förut under hela den tid de varit bekanta. De kommo så väl öfverens. Alma var förtjust. Hon hade då slutligen funnit hvad hon länge omedvetet saknat, en glad, fri kamrat, som gerna var tillsammans med henne och af hvars sällskap hon njöt så, att intet annat nöje kunde jemföras dermed. Han var just motsatsen till den allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tänkte Alma, att fastän John nog var henne kär, så tyckte hon ändå mer om Nymark. Sitt samvete lugnade hon med att inte heller John så odeladt hängaf sig åt henne. Han glömde sig aldrig för hennes skull borta från något sällskap, om han blott eljest hade lust att gå; men det hade Nymark nyss gjort.

”Dröj ännu,” bad hon, då Nymark ville taga afsked.

”Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart.”

”Mycket, mycket snart!” sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks.

Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder.

”Adjö då!” sade hon och drog hastigt bort sin hand.

Sedan Nymark gått, sträckte hon åter ut sig på soffan, tryckte ansigtet mot dynan och slöt ögonen. Hon kände sig hvarken trött eller sömnig, tänkte på ingenting och bekymrade sig ej öfver något. Men hjertat slog, ansigtet glödde och en ljuf känsla fylde hennes barm.

”Mamma,” hviskade Arvi sakta bredvid henne, ”är mamma vaken?”

Alma spratt upp.

”Arvi, har du läst din lexa?”

”Jo, om mamma skulle förhöra.”

Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill, flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt; Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet.

Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.