Blindskär/Kapitel 6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
En dag fann John på Almas bord Strindbergs ”Giftas.”
”Har Nymark varit här?” frågade han.
”Han var här på förmiddagen, medan du var på lyceum,” svarade Alma.
Derefter förekommo hos Alma gång efter annan nya böcker, än af Zola, än af Guy de Maupassant eller af någon yngre nordisk författare. En gång syntes bland dem till och med Arne Garborgs ”Mandfolk.”
”Nog äro de bra, de der, blott man förstår att läsa dem rätt,” sade John.
”Huru böra de då läsas?”
”Så, att man ser det ondas följder. Då Arne Garborg låter sina hjeltar i ”Mandfolk” säga om sig sjelfva, att de äro stora svin, men att de inte mer kunna hjelpa det, så borde detta likvisst verka mer än de bästa moralpredikningar.”
”Nymark tar dem inte från den sidan.”
”Nymark! Han är just en af dessa ytliga och lättsinniga menniskor, hvilka inte ha förmåga att tränga till kärnan af någon sak.”
”Det är inte sant. Nymark är tvärtom en stor tänkare.”
”Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud med många tankar.”
John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans hand.
”Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting. Är det inte så?”
”Nå, nå! Något sådant har jag ju inte sagt.”
”Men likväl menat. Åh, om du åtminstone vore uppriktig!”
”Men Alma, hör nu! Hvarför bli ledsen öfver ingenting? Gå inte bort.”
John tog fatt henne, men hon ryckte sig lös och gick ut i köket. Han tog några steg efter henne, men vände sedan plötsligt om, då han erinrade sig, att tjenarena voro der.
”Hm,” sade han kort.
Han tog en bok från bordet, öppnade den och såg deri.
”Hm!”
Han kastade den tillbaka och gick till fönstret.
”Fördömde Nymark, af honom har man då endast förargelse!”
John såg ned på gatan. Der rörde sig menniskor, men han såg dem ej, fastän han följde dem med ögonen. Ett par skolgossar gingo förbi. De lyfte på mössorna, men deras helsning blef obesvarad.
Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp hufvudet och rätade ut axlarna.
”Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig.”
Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte skämta. John uppehöll sig i sitt rum, arbetade som förut och tänkte, att detta nog skulle ge sig med tiden.
En gång, då han kom hem från lyceet, stod Alma i salongen invid blommorna. John ärnade gå in på sin sida utan att säga något. Men då hörde han Alma yttra:
”John, kom och se på den här rosen.”
”Aha,” tänkte John, ”låter det nu så. Bra!”
Han smålog.
”Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tändt en papyross.”
Han kom och lade armen kring Almas lif.
”Är den inte vacker?”
”Jo, det är den.”
Johns blick gled förbi rosen. Han mötte Almas ögon, tog henne under hakan och vände hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lång kyss på de motsträfviga läpparna.
”Nå, låt bli!” sade Alma rodnande, ”de se derifrån kammarn.”
”Än sedan? Jag må väl ha lof att kyssa min egen hustru.”
John kysste henne med lekfullt trots gång på gång, till dess Alma slutligen slingrade sig ur hans armar.
”Låt bli nu, John,” sade hon och drog sig längre bort.
John gick till kammardörren.
”Men här finnes ju ingen. Du är onödigtvis rädd.”
Men Alma började tala om annat.
”Helmi är kinkig. Jag har börjat afvänja henne.”
”Så. Hon har således, stackars liten, fått sin första sorg.”
”Det får man inte fästa afseende vid.”
”Naturligtvis inte.”
”Jag borde bara” – Alma plockade bort torra blad från växterna – ”visa mig så litet som möjligt.”
”Gå inte alls på den sidan. Var här i salongen och i mitt rum.”
”Det vore bäst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer ändå alltid att gå dit, så snart jag hör henne gråta.”
”Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn, skulle försöka öfva oss deri. Hvad –? Det här vore just ett ypperligt tillfälle, tycker jag.”
Alma stod allt ännu bortvänd och plockade om växterna. Hon svarade ingenting.
John såg på en bok, som låg på bordet.
”Nymark har varit här?”
”Han stack sig in på ett ögonblick.”
John steg upp och gnolade på en melodi. Alma vände sig om, likasom ville hon ännu säga något, men det blef likväl ingenting af. John gick in i sitt rum.
På kvällen kom Alma in dit med sitt handarbete. John skref; Alma satt tyst, men såg allt efter litet upp från arbetet och lyssnade.
”Gråter Helmi, eller hvad är det –?” frågade John leende.
”Nej, jag tyckte bara –. Der ringer någon!” tillade hon i detsamma och kastade sitt arbete åt sidan.
”Bara det inte skulle komma främmande. Det vore bra olägligt nu.”
Alma gick att öppna och kom efter en stund tillbaka, åtföljd af Nymark.
John rynkade ögonbrynen ett grand.
”Du lär vara upptagen, John,” sade Nymark.
”Något litet, om jag skall säga sanningen. Men sitt ner i alla fall.”
”Jag skall inte heller dröja länge. Jag kom bara i ett litet ärende.”
Alma sydde ifrigt och såg ej ens som hastigast upp.
”Och det vore?”
”Jag ville förleda din fru att komma med på en lustfärd.”
”Med ångbåt till Imatra?”
”Du vet således redan af det?”
Nymark såg på Alma.
”Alma har ingenting sagt. Jag hörde bara, att en sådan utflykt var påtänkt.”
”Det blir en glad utfärd. Och trefligt sällskap. Och militärmusik medföljer. Fru Karell skulle helt säkert komma att känna sig riktigt lifvad och stärkt, då hon kommer hem igen.”
”Hvad menar du, Alma?”
”Jah ... kanske nog ... också för Helmis skull... Men det beror på dig.”
”Ingalunda. Gör helt och hållet som du vill.”
”Ser ni, fru Karell! John ger er full frihet. Ni kommer således.”
”Färden kommer kanske att räcka ett par veckor.”
Alma blickade upp och såg skygt på sin man.
”Dess längre räcker nöjet,” sade John.
”Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell.”
Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen efter honom.
”Allt gick bra,” sade Nymark halfhögt. ”John gjorde inga invändningar alls.”
”Nej, tänk det! Och jag som trodde, att han på det bestämdaste skulle motsätta sig.”
”Kommer ni ihåg klockan sju!”
Nymark fattade ännu en gång hennes hand.
”Jag skall inte glömma.”
John skref, då Alma kom tillbaka och satte sig på sin förra plats vid bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete.
Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och såg allvarligt på Alma.
”Talade Nymark redan i förmiddags med dig om detta?” frågade han.
”Ja,” svarade Alma litet osäkert.
”Och du visste, att han skulle komma ånyo för att öfvertala mig att samtycka till förslaget?”
Almas öron blefvo röda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy på det ifrigaste.
”Visste du det, Alma?”
”Ja,” ljöd det slutligen sakta från hennes läppar.
En stund var nu också John tyst.
”Det skulle varit bättre,” sade han sedan med beklämd stämma, ”om du uppriktigt och öppet hade talat om det för mig.”
Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig.
”Det är sant, Arvis lexor –.”
Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå.
När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än någonsin. Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att hon var likasom föryngrad.
Men om nätterna vaknade han af att Alma vände sig i sin säng, och när han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken.
”Får du inte sömn?” frågade han.
”Nej. Och jag är inte ens sömnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru mycket är klockan?”
”Öfver tre. Hvad felas dig?”
John höll upp ljuset och såg på henne. Alma mötte hans blick med stora, strålande ögon.
”Inte felas mig någonting. Rakt ingenting. Jag får bara inte sömn.”
”Försök ändå, grynet mitt,” uppmanade John och lade sig åter.
När han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad. John steg sakta upp, förmanade barnen och tjenstefolket i rummet bredvid, att de ej skulle komma och störa, samt gick att kläda sig i sitt eget rum. Och på detta sätt fick Alma vanligen njuta af morgonsömnen ända till inemot klockan tio.
John anade nog orsaken till denna sömnlöshet. Alma hade under hösten vant sig vid att vaka långt fram på nätterna. Antingen hade de sjelfva främmande, eller också var hon ute. När hon var i sällskap, blef hennes svaga nervsystem så upphetsadt, att hon behöfde flere timmars hvila, innan det åter lugnade sig så mycket, att hon kunde somna. Men John fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade något derom, och dessutom nändes han inte hålla henne tillbaka, då han såg hur begifven hon var på nöjen.
Sjelf brydde han sig just ej ofta om att gå med. Dels kände han ingen lust derför, dels hade han också så mycket arbete, att han ej fick tid dertill. Först förekom det Alma litet ovant att gå allena, isynnerhet som de öfriga fruarna vanligtvis åtföljdes af sina män. Men Nymark skrattade åt dessa hennes betänkligheter och gycklade ständigt öfver dylika gamla konvenansbruk.
”De plåga blott onödigtvis sig sjelfva och hvarandra,” sade han. ”Ser ni, de ha aldrig på samma gång lust att gå bort. Och jag är säker på att de inte heller samtidigt äro färdiga att gå, utan den ena får alltid lof att vänta på den andra och förargar sig deröfver.”
”Ja, men ändå –” försökte Alma ännu vidhålla.
”Att de kanske här skulle hålla hvarandra sällskap? Låt oss anställa observationer!”
Han lät det ena äkta paret efter det andra passera revy, gycklade med den tvungna skyldighet, hvarmed några af herrarna bjödo sina fruar te, och visade hurusom de flesta hela kvällen nästan undveko sina ömma hälfter. Slutligen fäste han Almas uppmärksamhet vid tvenne nygifta, hvilka verkligen troget sutto sida vid sida, alldeles som fastvuxna.
”Huru länge tror ni att det der räcker? En månad? Två? Hela lifvet? Åh, skola vi slå vad?”
Alma, halft plågad, halft road, bad honom sluta.
”Menniskorna se på oss. De märka säkert, att vi tala om dem.”
Nymark skrattade. Men derefter kände sig Alma ej mer besvärad af att John stannade hemma, när hon gick till något nöje.
I början af december var en maskerad arrangerad. Alma hade länge grubblat på sin kostym, till dess hon slutligen på Nymarks förslag beslöt uppträda som dagens drottning. Nymark åter skulle föreställa natten.
Denna kväll satt John bekymrad och grubblande i sitt rum. Han tänkte på affärerna. Helt nyss hade han lyft sin månadslön och den förslog ej på långt när till att betala alla småskulder. Bodräkningarna hade stigit till en förskräckande höjd, och den annalkande jultiden samt sedan landtdagen skulle medföra allt större utgifter. Han funderade hit och dit och gjorde sina beräkningar. Men han kom alltid till samma resultat, nemligen att annat ej hjelpte, än att han måste taga upp ett större lån, antingen af enskilda, eller från någon kassa. Hvarmed skulle han väl sedan betala det, då också räntorna måste erläggas, och lönen ej ens derförutan motsvarade utgifterna?
Ångesten steg honom ur hjertat upp i hufvudet. Han lemnade beräkningarna derhän och sökte vända tankarna på andra ämnen; tog fram rent papper och började skrifva en artikel till Uusi Suometar emot spanmålstullar. Ty att döma af allt, skulle fråga härom komma att väckas vid landtdagen. Under det han tänkte på de allmänna angelägenheterna, glömde han snart sina enskilda bekymmer.
”Spanmålstullen”, skref han bland annat, skulle obestridligt gagna de rika, isynnerhet de förmögnare jordegarena, domarena och presterna. Men den skulle blifva en börda för denna talrika fattiga befolkning, som ej eger jord och hvars rättigheter och fördelar landtdagen bör bevaka. Arbetarens, dagsverkarens knappa bröd skulle derigenom blifva ännu knappare. Låt oss icke öka deras börda, ty den är äfven derförutan alltför tung.”
”Rättvisa böra vi framför allt iakttaga vid våra sociala sträfvanden. Detta är första vilkoret för vår sunda nationella utveckling. Och det är det enda medel, hvarigenom vi kunna undvika dessa farliga oroligheter, hvilka nu i de stora kulturländerna underminera samhällets grundvalar.”
”Vi böra sträfva att höja och förbättra våra mindre väl lottade landsmäns belägenhet, tillgodose isynnerhet deras bästa...”
”John, se hit; jag är färdig nu.”
Alma stod i dörren, leende och strålande i en hvit, af silfver och guld glänsande florsdrägt.
”Nå, hvad säger du? Blir du inte bländad?”
”Vacker är du. Utomordentligt vacker!” sade John.
Men rösten var utan klang, ty han kom i detsamma att tänka på huru mycket denna drägt, som blott var ämnad till en enda aftons nöje, måtte ha kostat Alma. Den förra oron fick åter makt med honom. Alla de invecklade affärerna lade sig som en börda öfver hans skuldror.
”Och du skrifver bara ständigt. När skall du få nog af det?”
”När jag inte orkar mera.”
”Det lär redan vara tid för mig att gå,” sade Alma, i det hon bemödade sig att knäppa de sista knapparna i handsken. ”Hjelp mig, John, de äro så trånga.”
John gjorde som hon bad och följde henne sedan ut i tamburen.
”Går du till fots?” frågade han.
”Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården.”
”Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad tänker du på?”
”På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld.”
”Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa.”
”Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö nu, John.”
Hon tänkte först blott räcka honom sin handskbeklädda hand, men sedan, likasom om en hastig sinnesförändring försiggått inom henne, slog hon båda armarna om Johns hals och kysste honom.
”Adjö!”
”Adjö! Förkyl dig inte!”
Alma sprang redan utför trappan, och John återvände till sitt rum.
Den oklara, hälft ångerfulla känsla, som så plötsligt bemäktigade sig Alma i tamburen, försvann snart i maskeradens yrande nöjen. ”Natten” följde ”dagen” som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sådana som aldrig eljest.
De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann sig likasom i yrsel. Hon vågade knapt tänka på hvad allt Nymark hade hviskat till henne; men hon tänkte likafullt och kväfde den förebrående rösten i sitt bröst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark behöfde ju inte veta, att hon hade hört något, fastän i sjelfva verket ej ett ord hade gått förloradt för henne. Åh, hon förstod mycket väl dessa afbrutna meningar, dessa kväfda suckar, denna darrning på rösten – allt. Kindernas glöd skulle nog yppat det, men kinderna täcktes af masken...
Och åter dansade de, och åter drucko de champagne. Musiken ljöd. Rundt omkring dem rådde glädje.
Alma önskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.
Men der satt utmed väggen en grupp fruntimmer, hvilka ömsom hviskade med hvarandra och ömsom sågo på dem. Och deras blickar voro så underliga, att de slutligen väckte Almas uppmärksamhet. Hon förstod ej genast hvad de inneburo, utan vände sig till Nymark:
”Hvarför se de der så oafvändt på oss?”
”De äro helt säkert afundsjuka, då de se lyckliga menniskor.”
”Och sedan hviska de oafbrutet med hvarandra.”
”De sätta ihop historier, naturligtvis. Det är just hvad sådana der pläga sysselsätta sig med.”
Nymark skrattade ironiskt. Men om en stund lemnade han Alma hos några bekanta och gick öfver till herrarnas sida, ty han hade elaka aningar.
Främmande masker skockade sig omkring Alma. Några sade artigheter, men andra drefvo temligen öppet gyckel, och detta började förtreta henne.
”Du värmer endast natten, sköna dag, till dess att han eröfrar dig,” sade en.
”Om han inte redan gjort det,” tillade en annan.
”Hon gör som hennes systrar. Alla dagar sjunka i nattens sköte.”
”Och fördunklas.”
Alma gick förbittrad ifrån dem och drog sig till ett sidorum. Der satt fru Leistén i soffan.
”Jag tar af masken redan, eftersom menniskorna äro så elaka,” sade hon, i det hon blottade sitt ansigte. ”Midt upp i ansigtet våga de väl inte säga sina dumheter.”
Nära derintill sutto några fruar, hvilka sågo så underligt på henne, liksom hade de någon tanke derunder, och flyttade sig sedan till en annan plats.
”Var det för mig de flydde?”
Hon kastade en frågande blick på fru Leistén, hvars uppsyn visade, att hon visste något, fastän hon inte ville säga det.
Blodet stockade sig i Almas bröst.
”Hvad skall det här betyda? Säg, käraste Emma!”
”Det kan du väl sjelf nog förstå.”
”Jag förstår ingenting, rakt ingenting.”
”Åh, du förstår nog. Det ser jag på dig.”
”Är det möjligt? Hvad –?”
”Ja, ni ha varit oförsigtiga.”
”Oförsigtiga?”
”Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur mycket man redan talar om er.”
Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås.
”Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?”
”Jo. Jag kan inte dröja här längre.”
”Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det? Det var ju ditt eget fel, då du började fråga.”
”Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen på dig derför!”
Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farväl och skyndade ensam ut i den mörka natten.