Texten diktad i februari 1914 i samband med "Bondetåget". Nedtecknad av Nordiska Muséet samma år.
Jag arme dumme bonde, som brukar Sveriges jord,
kan intet nog mig ångra, för resan som blev gjord
när jag reste ner till Gustav den femtes stora slott
med andra dumma bönder, i färger gult och blått.
Vi skulle dit å höra hur det med riket stod,
på Kungen själv, det hördes han hade inte mod
att dela Sveriges öden i krig på land och hav,
då lova vi i döden, att bli hans trogna slav.
Sen för kungen hurrat, och sjunget var vi glad
nu återstod det bästa, se Sveriges huvudstad,
en sådan billig resa de sällan oss bestå,
varför vi snåla bönder, den gången passa på.
När hemmen sen vi hunno, det var så nätt och jämt,
det svenska folket ryter, de tålde ej vårt skämt
de samlas om sin fana, som svajar stolt å röd,
samt ämnar intet offra för pansarplåt sitt bröd.
Ej mer jag låter luras utav en högerman,
av varningsord och trumpetstöt om de är så grann,
för vill ej bonden vara för högern ett geschäft,
så hörs de alltid svara, tyst banne, håll din käft.
Nog gick det bra att språka men annat fick jag se,
när kronosedeln kommer, betalt jag måste ge,
då händer jag får mista för den båd häst å ko,
för att jag for till Stockholm, för att på kungen glo.
För alla mina söner jag också vackert ställt,
det hjälper inga böner, de måste ut i fält,
och jag får ensam knoga, uppå en vant köttmark,
jag orkar ej att ploga som förr när jag var stark.
Och de av mina grannar som hade någon son,
har övergett de gamla och rest långt härifrån,
för de kunna inte stanna uti ett fosterland,
där militär dem binder i bojor och i band.
Här slutar bondens klagan om det han varit med,
han hämtar gamla slagan, och tröskar litet säd.
Och alla pansarbåtar de sitta nu på skär,
å på lägren kommenderar kaptenerna å svär.
