BONDKVINNAN.
En människa letat sig fram till ett människobo
Där står en kvinna och ler på sin förstubro.
Det är gamla mor Lisa i Le. Hon är blek och mager,
hennes hår är grått i lönnarnas gröna dager.
Ditt hem, mor Lisa, är strömmar och ängar och skog
och åkrar och hvardagligt folk, det är dystert nog,
men vackert ändå emot insjöns vatten och holmar,
när solen går upp och röken ur skorstenen bolmar.
Det är enkelt som du, gamla kvinna, enkelt och grått,
men du lefver i allt i ditt hem, både stort och smått,
din port står öppen, du hälsar med träden i blåsten
ler i kalla och myrten vid fönsterposten.
Där står hon på bron, mor Lisa, och gör sin nick,
det är själfva det åldriga hemmet hon ger i sin blick.
Den jäktade vandrarn, som kommer trött efter färden,
blir glad att det finnes något så lugnt i världen.
Där går hon så tyst, men i allt hvad hon tager sig för
det talar en röst, man hör i allt hvad hon gör:
»Fast stugan är trång är här rum ändå, välkomna!»
Där är godt att komma till lifvet och tryggt att somna.
＊
Från skogarna mannen kommer, härdad och hård,
han lyfter på seniga armar sin fädernegård,
och kvinnan kommer med frukt från steniga gärden,
då får marken lif, det blir hem kring den gamla härden.
Den jord som låg där så främmad och sluten igen,
den öppnat en famn och en blick, bliv kamrat och vän,
det blir själ i allt, i luften och tingen och ordet,
och taket blir svindlande högt öfver hvardagsbordet.
＊
Jag vandrade fram öfver landet,
jag kom ifrån by till by,
jag anade hemmets tanke,
och den gamla världen blef ny,
det steg ett så sällsamt sorl
från täppornas låga stjälkar,
det stod ett så sällsamt sken
öfver stugornas gråa bjälkar.
Jag har sett på järnet i bergen
och hedarnas höga tall
och åkrar och stugor och mänskor
och skummande vattenfall,
jag har sett mitt land förut
och mätt det med viljan och stegen,
men folket stod utanför
som gäster på berget och tegen.
Nu sjunga skogarna tyngre
öfver hemlandets berg och mark,
och jag öppnar händer mot händer,
min vilja är hård och stark:
mitt land har lefvande grund,
det är hem mellan långa stränder,
de ligga där bröst vid bröst
med hjärtan och öppna händer.
＊
Ditt hem, mor Lisa, är strömmar och åker och skog
och fält och hvardagligt folk, det är dystert nog,
men rikt ändå med ande i tingen och ordet,
och taket är svindlande högt öfver hvardagsbordet.
＊ ＊ ＊
