Här ur Karl Warburgs poetiska album Ur svenska sången 1883.
Bort med kärlek! Hit med glaset,
Som den högsta fröjden bär!
Jag betalat fått kalaset
Nog, min sann! då jag var kär.
Aldrig fick jag lugn,
Glödhet som en ugn
Brann jag både dar och nätter
För den största bland koketter.
Jämnt jag gick att blommor plocka,
Blek och dum och utan frid,
Och jag smidde rim, så tjocka
Som Egyptens pyramid.
Och jag låg på knä,
Och jag skar i trä
Hennes namn, tillhopapetadt
Med mitt eget, skönt arbetadt.
Och jag ritade vår hydda
Uppå superfin velin;
Lindar henne sågos skydda,
Utanföre låg en äng,
Längre fram en sjö,
Och i den en ö,
Dit i båt vi skulle fara,
Att i ensamhet få vara.
Men hur gick det? Hit med kannan!
Den mig bringar tröst allen';
Bäst jag ritade — en annan
Kom, som hade hus af sten
Och en verklig sjö,
Med en verklig ö. —
Strax gaf flickan mig på båten,
Steg i hans — och slut med ståten!
