Bortbytingarna
|
publicerades i Bland tomtar och troll nummer 7, 1913. Med illustrationer av John Bauer. |
Det var en gång en kung och en drottning, som inte hade några barn. De önskade sig så förskräckligt ett litet barn, men det kom inget. Äntligen en sommar fick drottningen en flicka, och nu var de obeskrivligt glada. Prinsessan fick i dopet namnet Bianca Maria, och hon var ett mycket vackert litet barn. Hennes hy var så genomskinlig som ett blomblad, hennes ögon så stora och blå, och hennes lilla mun var böjd i den allra vackraste båge.
Naturligtvis skulle hon ha den förnämsta frun i landet till vårdarinna, och det blev därför ingen mer eller mindre än riksgrevinnan och överhovmästarinnan Esmeralda som fick det höga värvet att vaka över prinsessan. Om natten hade hon ju två vana sköterskor, som sov på var sin sida om vaggan, men om dagen var det grevinnan Esmeralda som skulle se efter det kungliga barnet. Det var ju i sin ordning att hon blev betrodd med en så ansvarsfull post, eftersom hon var så gräsligt förnäm, men annars passade hon inte alls till att vara vårdarinna. Hon var redan mycket gammal och alltid rysligt sömnig. Jämnt och ständigt slumrade hon in, fastän hon sa att hon bara slöt ögonen en smula.
Om natten sov prinsessan i sin stora sängkammare, men om dagen blev hennes vagga utburen i en akacielund strax bredvid slottet. Där plaskade en springbrunn, som på alla sidor var omgiven av höga rosenbuskar. Det var så skönt under de höga blommande akaciorna, som strödde sina vita blommor ned över prinsessans täcke. Luften var både ljum och frisk, och de vita duvorna kom svävande från duvslaget och tittade på den lilla: - Hon är rent förfärligt söt, sa de och trippade tysta omrking vaggan, vit och mjuk som en duva.
Men då hände det en dag något förskräckligt. Ja, nu ska ni får höra!
Ute i den stora svarta skogen på berget bakom slottet bodde i en klippgrotta ett troll med sin hustru. Trollgumman hade just också fått en liten flicka, en liten svartmuskig unge med gnistrande ögon och tovigt hår. En dag gick trollgubben ner till springbrunnen i slottsparken för att hämta vatten. Han tassade så tyst, så tyst, att ingen skulle höra honom, men grevinnan Esmeralda satt i sin djupa länstol bredvid vaggan och sov så sött. Duvorna tripade omkring på sandgången och kuttrade: - Är hon inte söt? Är hon inte förfärligt söt? Vit och mjuk som en duva. Och trollgubben smög sig sakta fram till vaggan och tittade in under sidengardinerna på det sovande barnet. Då han kom hem sa han till sin trollgumma: - Nu har jag sett ett barn, som är sådant jag skulle vilja ha det. Vitt och mjukt som en duva och med den sötaste lilla mun. - Då kunde du väl inte vara far till det barnet, sa trollgumman och visade alla sina gröna tänder. En trollgubbe får en trollunge och får nöja sig med det.
Men jämt tänkte trollgubben på den lilla prinsessan och sen till slut kunde han inte stå emot längre. - Du mor, sa han till trollgumman. Vi stjäl det kungliga barnet. Det är lätt gjort. Den gamla ragatan som vakar henne sitter jämt och snarkar. Vi tar prinsessan och så lägger vi dit vårt eget trollpyre i stället.
Trollgumman ville till att börja med inte alls vara med på det. Fastän hon bara var en trollpacka höll hon av sitt eget barn. Men trollgubben lämnade henne aldrig någon ro varken natt eller dag, och till slut blev hon så led vid hans evinnerliga käxande, att hon slet upp trollungen ur vaggan, höljde in den i en gammal trasa och sa: - För all del, bär du bara bort ungen din. Men kom inte tomhänt tillbaka, det råder jag dig till.
Trollgubben sprang allt vad han orkade ned till akacielunden. Där stod den gyllene vaggan. Duvorna trippade omkring den, akaciorna strödde sina blommor över den, och vid sidan satt grevinnan Esmeralda i sin djupa länstol och snarkade sakta.
I en handvändning slog trollgubben upp täcket på vaggan, grep prinsessan och stoppade ner trollungen i hennes ställe, och så kilade han fortare än en hare uppför berget med sin dyrbara börda.
Då grevinnan vaknade, märkte hon ingenting. Hon trodde att prinsessan sov. Men en stund efter kom drottningen ned i lunden. Hon brukade ta sig en förmiddagspromenad dit ned för att se ett slag på sin dotter. Ni kan tänka er hennes fasa, då hon lutar sig över vaggan och ser, inte sin lilla älskade Bianca Maria, utan ett litet trollknyte, som tittar på henne med små ilskna, svarta ögon. Hon gav till ett rop och höll på att dåna. - Vad är detta? stammade hon. Det är ju inte mitt barn! Vem har tagit mitt barn? Detta är ju inte den lilla prinsessan!
Grevinnan Esmeralda reste sig upp förfärad. - Inte Ers Majestäts barn! sa hon. Vems barn skulle det annars vara? Här har ingen varit. Inte en levande själ! Jag har hela tiden varit lika vaken, som jag är i detta ögonblick. Det sa hon inte för att ljuga men hon visste inte att hon brukade slumra till.
Kungen och hela hovet blev tillkallade och kungens livmedikus rådfrågades. - Det är ett besynnerligt fall, ett högst besynnerligt fall! sa han. Det är visst det, man kallar..., och han nämnde ett långt latinskt namn som ingen kunde förstå. Men det är nog bara en övergång, en så kallad kris. Och han ordinerade, att man skulle bada den lilla i söt mjölk och låta henne ligga på violer; då skulle det nog inte dröja länge förrän hon fick sitt gamla utseende tillbaka.
De finaste kor blev köpta, och barnet blev badat i varm gräddmjölk. Vaggan blev fylld med violer, så att det doftade som i paradiset, men inte kunde drottningen se att hennes barn förändrade sig. Svart var hon och svart förblev hon. Ja, inte egentligen svart utan mer brun som en hasselnöt, med kolsvarta ögon och burrigt svart hår. Emellertid sa hela hovet att hon var alldeles förtjusande söt, och till slut tyckte drottningen också att hon var söt; men hon suckade dock varje gång hon såg henne och tänkte: - Inte är det här min lilla änglalika Bianca Maria!
Emellertid hade trollgubben springit hem till bergskrevan med lilla prinsessan. - Är hon inte rar? sa han och öppnade schalen i vilken han höljt henne.
Trollgumman kastade en föraktfull blick på henne. - En sådan eländig liten bleknos, sa hon. Hon ser ju ut som en purjolök, så vit och tanig. Men nu har du ju fått din vilja fram, och jag får hålla till godo med henne.
De lade den lilla i trollungens vagga, men i den var bolster och kuddar stoppade med grov halm i vilken också en och annan tistel hade smugit sig in. Då Bianca Maria kände allt detta hårda och stickande under sin lilla mjuka kropp började hon gråta bitterligen. - Vad lipar hon för, otäcka unge! ropade trollgumman, men trollgubben sprang ner till mossen. Där plockade han ängsull, och på berget samlade han vild timjan. Med detta stoppade han ett nytt bolster till vaggan, och då den lilla kände det mjukt och doftande omkring sig, upphörde hon genast att gråta och somnade helt lugnt.
På slottet växte trollprinsessan upp och blev ett underligt barn. Vi kallar henne trollprinsessan, då hon inte hade något namn. Trollungar blir aldrig döpta. När de kommer till världen, spottar fadern dem bara i nacken ett slag och säger: - Ut med dig i världen, lilla kribbelikrabbla! Och så är det färdigt.
Men drottningen kunde aldrig bekväma sig till att kalla sitt bortbytta barn Bianca Maria; hon kallade henne bara Svartöga, ty trolllungen hade ett par blixtrande mörka ögon. - Var har egentligen vår dotter fått sina underliga svarta ögon ifrån? sa kungen och stirrade på drottningen. - Ja, vem kan förklara det! svarade hon och suckade. Då hon blev född hade hon blå ögon precis som du och jag.
Men inte var hon god att tas med, den lilla Svartöga. Hon gav både kungen och drottningen och hela hovet nog att göra. Om hon inte fick sin vilja fram, lade hon sig på rygg på golvet, sprattlade med benen i luften och gallhojtade, så att man fick lov att stänga fönstren för att det inte skulle höras ut. Om hon fick en ny klänning, så roade det henne att fläcka ner den genom att stjälpa all sin soppa över den eller också stack hon eldgaffeln tvärs igenom den, så det blev ett stort hål. Och så sneglade hon på drottningen för att se om hon inte blev riktigt ond.
Värst var hon dock emot den gamla grevinnan Esmeralda. Henne kunde hon rakt inte tåla. När grevinnan somnade i sin länstol, strödde hon fullt med sand i huvudet på henne eller gömde hennes skor i någon buske, där den gamla damen inte kunde finna dem. Ibland glömde hon sig själv också, och då hade hon ohyggligt roligt, när grevinnan vaknade ur sin lilla slummer och inte såg henne. I timtal kunde hon krypa bakom den ena busken efter den andra, medan överhovmästarinnan stapplade omkring vid sin käpp, andfådd och darrande, gripen av en förskräcklig ångest.
I början hade kungen faktiskt gett henne stryk, när hon var alltför stygg, men då blev hon rasande och såg ut som ett litet odjur, mörkröd i ansiktet, med knutna händer, och hon skrek så gräsligt att kungen formligen blev rädd. Från den dagen slapp hon kroppsaga. Det var heller inte utan att kungen var ganska svag för sin uppstudsiga dotter, och hon lade snart märke till vilken makt hon hade över honom.
Hon var inte mer än åtta år, när hon en dag satt vid bordet och lyssnade till något som kungen yttrade. Då han slutat tog hon honom lekfullt i skägget och sa: - Säger du det, gamle kungafar! Du talar som du har förstånd till! Drottningen blev alldeles röd av oro och såg förskräckt på sin höga gemål. Men kungen tog flickan om livet och sa skrattande: - Du är den värsta trollunge på hela jorden.
Nere hos trollen i berget hade Bianca Maria också blivit åtta år. Hon var lång och smärt för sin ålder och hade det vackraste gyllene hår. I allt var hon en lydig dotter emot dem som hon trodde vara sina föräldrar, fast hon nog i sitt hjärta ofta tänkte att hon inte älskade dem så högt som hon borde. Trollgubben tyckte fortfarande att hon var den allra sötaste man kunde se.
- Sådana små vita fingrar hon har, sa han. Och så slät hy och ett sådant grant guldhår. Och han gjorde sig riktigt till, när han talade till henne, lade huvudet på sned, kysste fingret och pep som en liten råtta.
- Sjåpa dig inte, gamle fuling! sa trollgumman och slog honom över handen så det smällde. Hon var inte alls svag för konungadottern. Det nästan retade henne, att hon alltid visade sig så mild och medgörlig och sa ja till allt vad man befallde henne.
En dag blev trollgumman till och med så ilsken, att hon ropade till flickan. - Ja och ja, och jämt säger du ja! Kan du inte säga nej, ditt kräk? Men Bianca Maria lät sig inte bekomma. Hon gick tyst och gjorde sitt arbete, och när trollgumman grälade teg hon bara. Redan som liten fick hon göra ganska mycket nytta. På bara fötter gick hon in i skogens allra innersta djup, där det porlade en källa ur vilken hon skulle hämta vatten till köket. Källan sinade aldrig, varken vinter eller sommar. I skogen prasslade det så vänligt i björkarna och susade det så högtidligt i furornas kronor, att hon märkte att alla träden var hennes vänner.
Och så tyckte hon så mycket om alla djuren. De små ekorrarna kom kilande med svansen i vädret och glodde på henne. - Redan så tidigt ute! sa de och satte sig på bakbenen. Har du tillfälligtvis några rötter eller något annat gott med dig? Och Bianca Maria hade alltid med sig nötter eller ollon, som ekorrarna kom och åt ur hennes hand. Alla fåglar i skogen kände hon till och visste genast om det var en bofink eller en grönsiska som kvittrade, och hon stod stilla och lyssnade till trastens sång eller till skogsduvornas sakta kuttrande.
Men det var inte endast de vackra djuren hon höll av, hon var också god och vänlig emot de fula och obehagliga. När de stora paddorna kom vältarande in i bergskrevan visste Bianca att trollgumman alltid ville döda dem om hon fick se dem. Därför skyndade hon sig att bära ut dem. De var inte så trevliga att röra vid, våta och tunga. Men hon tog dem försiktigt mellan sina små vita fingrar och viskade: - Stackars djur! Inte kan du hjälpa, att du blivit så ful och klumpig. Men här ska du inte visa dig, för då slår man ihjäl dig med en kvastkäpp. Och så lade hon dem utanför på gräset. Ja, inte ens de små råttorna kunde hon hata. Hon samlade gryn i en gammal lerskål och satte den bakom sin sängplats och när det blev mörkt kom råttorna springande och pep: - Nu ska vi på kalas! Nu ska vi på kalas!
En dag hade trollgumman fångat två skogsduvor. Hon klämde dem under vingarna, och så böjde de huvudet och dog. Sedan plockade hon dem och stoppade dem i grytan. Men Bianca Maria stod bredvid och grät. Då blev trollgumman riktigt arg. - Har man hört på maken! skrek hon. Att börja tjuta över ett par duvkräk! Du blir aldrig en kavat och livad trollunge. Jag kan då inte begripa var du kommit ifrån.
Det visste ju trollgumman mycket väl, men hennes gubbe hade strängeligen förbjudit henne att nånsin med minsta ord eller tecken antyda, att Bianca var en stulen kungadotter.
Åren gick och de två flickorna var nu sjutton år. Trollprinsessan hade blivit vacker på ett underligt sätt. Hon var inte lång, men hon var smärt och välväxt. Hennes hy var inte så mörk som då hon var barn, snarare gröngul som omogna citroner. Håret var ramsvart och föll i vågor och lockar kring hennes huvud. Så hade hon ett par stora, svarta ögon, som nog skulle ha varit mycket vackra om de uttryckt litet vänlighet eller godhet men de stirrade så besynnerligt fientligt på alla människor. Om hon var ond kunde de flamma, så att man blev rädd för att betrakta dem. Och om hon var glad, då uttryckte de mest hån och löje. Man skulle kunna tro att hon föraktade alla människor. Ju äldre hon blev desto styggare blev hon. Hon örfilade upp sina tjänare och stack sina kammarjungfrur med knappnålar medan de klädde henne. När gamla grevinnan Esmeralda underdånigst vågade förebrå henne för hennes uppförande, svarade hon: - Du begriper ingenting. Du är alltför gammal. Sätt dig du och sov i din länstol och låt mig hållas. Jag tänker i alla fall aldrig göra annat än vad som faller mig in.
Och hon följde alla sina nycker. Ibland ville hon inte alls stiga upp utan sov hela dagen med täcket uppdraget över öronen. När någon då smög sig in i hennes rum för att se om hon var vaken, röt hon till dem: - Ut med er härifrån och låt mig vara i fred!
Ibland kunde hon stiga upp före solen, medan dimmorna ännu låg över ängen och morgonstjärnan stod på himlen. Då gick hon ner i stallet och väckte stalldrängen genom att dra honom i håret och fick honom att sadla den vildaste av alla hästarna. Så red hon ut ensam. - Inte vill jag ha en sådan drummel som du i hälarna på mig! sa hon till stalldrängen då hon svängde sig upp i sadeln, och så bar det av. Hon red varken i trav eller galopp utan i sträck-karriär, så det gick som en stormil genom skogen. Och så hojtade och skrek hon så vilt att alla hararna och rävarna och råbockarna och ekorrarna flydde av rädsla.
En dag när hon kom hem var hon så röd och genomsvettig av sin rasande ritt, att kungen mycket allvarsamt bad henne vara mera försiktig. Men då blev hon så ond, att hon slog sönder en av de stora speglarna med skaftet på sitt ridspö. Glasflisorna regnade ned som isbitar, men kungen bleknade och gick ut ur rummet. Varken han eller drottningen hade hand med henne, och de beslöt att så snart som möjligt gifta bort henne. - Måhända blir hon en bättre hustru än hon har varit dotter, sa kungen. Men drottningen trodde inte mycket på sin dotters förbättring.
Man utvalde en brudgum åt henne, och det var den förnämste och vackraste unge hertigen i hela riket. Han fick ju känna sig gränslöst smickrad att få kungens enda dotter till hustru, och inte gick det an att fråga efter hur hon var eller inte var. Det var bara att bocka sig ända ner till jorden och säga: - Tackar underdånigast. Prinsessan fann också till att börja med behag i den unge mannen. Hon tyckte han var så vacker, och hon gjorde sig så söt och mild när han var närvarande, att han trodde hon var en riktig guds ängel.
Men det dröjde inte många veckor, förrän hon började visa sig så som hon verkligen var, och den unge hertigen gjorde stora ögon. Han hade aldrig väntat sig att få se en prinsessa ruska sina tjänare och örfila sina hovadmer, och en dag såg han till och med hur hon räckte ut tunga åt gamla grevinnan Esmeralda. - Prinsessa, sa han med bestört röst, och hans ögon ljungade av vrede.
Men hon vände sig emot honom och ropade: - Prinsessa och prinsessa! Liksom inte en prinsessa får lov att göra alldeles vad som behagar henne? Du kan väl inte begära att jag ska stå på tå för den gamla fågelskrämman? Och så får jag be dig låta bli att göra miner. Jag är och förblir i alla fall den förnämsta av oss två.
Så småningom visade hon sig mer och mer nyckfull mot sin unge fästman. Ibland vände hon honom ryggen och sa bara: - Gå din väg! Jag gitter inte höra på dig i dag! En annan gång fann hon tusen fel på honom och hans dräkt. Och om de red ut tillsammans, roade det henne att rida så fort att han omöjligt kunde följa henne. När han då återvände till slottet, stod hon i porten och skrattade. - Stackars gosse, ropade hon, du har väl aldrig suttit på en hästrygg förr du?
En annan dag kunde hon vara som smält smör. Då visste hon inte allt vackert och vänligt hon skulle säga sin fästman. - Lilla söta, ljuva, vackra, rara hertigbarn! sa hon då och tittade på honom med sina blixtrande svarta ögon. Du är som den bästa honungskaka. Jag skulle kunna äta upp dig! Och hon gapade som om hon ville bitas.
Den unge hertigen blev mer och mer rädd för sin kungliga brud. Han skulle så gärna sett att han sluppit henne, men hans fader sa att det gick rakt inte an. Om hon så vore den ledaste trollpacka, måste man anse det för en utomordentlig ära att ha blivit utvald till hennes brudgum. Hon var ju kungens dotter.
Emellertid hade nu också Bianca Maria blivit en vuxen jungfru. En dag sa trollgubben till sin gumma. - Nu är det tid på att vi för vår dotter till hovet. Jag är mycket stolt över henne, och jag vill att alla troll ska se vilken vacker dotter vi har. - Bara de inte också ser att hon är tjuvgods, svarade trollgumman vresigt. För hon liknar då varken mig eller dig mera än en skogsduva liknar en padda.
Men gubben stod på sig, och en kväll vid midsommartid gick de med Bianca Maria långt in i den djupa skogen till en stor berggrotta, där trollkungen bodde, och där det skulle hållas midsommarbal.
Solen hade nätt och jämnt gått ner då de nådde berget där trollkungen bodde. Inne i den festliga salen var så stoppfullt och luktade så fränt av troll, att Bianca gick ett steg baklänges då hon stod på tröskeln. Men alla hade redan fått ögonen på henne, och trollgumman skuffade henne i ryggen och sa: - Gör dig inte rar utan visa att du har lite trollvett!
Och så måste ju Bianca gå in i salen. På en tron i bakgrunden av grottan satt kungen och drottningen. De var behängda med så mycket guld och så mycket glitter att de knappt kunde röra sig.
Drottningen liknade mera en stor padda, och kungen var gammal och torr som något besynnerligt förväxt träd, men han hade en lång, praktfull svans, besatt med guldtofsar och ädla stenar. Strax bredvid tronen stod deras ende son, kronprinstrollet. Han var mager och smal och liknade en läderlapp. Då han fick syn på Bianca log han ett brett leende, och man såg då att han hade dubbla tandrader. Men alla tänderna var gula och spetsiga.
I salen stod troll kring alla väggar och alla sorter. Några var ludna som små björnar, andra var bleka och ömkliga och såg ut som spädgrisar med fiskögon. Det fanns troll som var genomskinliga som grönt glas, och andra som inte hade huvuden, men som talade i magen. Och alla var i det bästa lynne. De skrattade och skrek så att det lät som när kattor slåss på natten, och nu började trollmusiken.
Man såg inte musikanterna, för det ansågs inte fint, men man hörde dem desto bättre. Där blåstes i trumpeter och slogs på trummor, och gälla flöjttoner for fram och åter, som när det ilar i sjuka tänder. Det var alldeles storartat.
Och nu började dansen. Först gick den ganska lugnt, men det dröjde inte länge förrän alla troll störtade om varandra, gjorde höga språng och slog kullerbyttor, medan de slingrade sig i de vildaste turer. Allt rördes hop till ett förskräckligt trollsammelsurium i vilket Bianca inte kunde urskilja något.
Men plötsligt kom kronprinstrollet fram till henne, gjorde en djup bugning och började så dansa för henne. Han hoppade och skuttade som den värsta gräshoppa, under det att han viftade med sina stora öron och grinade med munnen, så att man såg hans dubbla tandrader. Bianca blev alldeles kall av ångest. Hettan i berggrottan blev allt starkare, och plötsligt kände hon det svindla för sig och föll avsvimmad till golvet. Då hon åter vaknade låg hon på mossan i skogen. Månen sken mellan löven, och vid hennes sida satt trollgubben och trollgumman. - Vakna upp! skrek trollgumman och stänkte källvatten i hennes ansikte. Du vet inte hur lycklig du ska bli. Kronprinsen har kastat sina ögon på dig, och du ska bli hans brud, och en gång ska du bli drottning över alla troll i skogen.
Det var verkligen som trollgumman sa. Kronprinstrollet hade fattat en häftig kärlek till Bianca och innan sommaren var slut skulle deras bröllop stå. Ni kan föreställa er att Bianca blev förfärligt rädd. Visserligen var hon en liten anspråkslös flicka som inte hade stora tankar om sig själv, men nog höll hon sig för god att bli kronprinstrollets maka. Att tänka sig vara tvungen att leva i den där otäcka hålan med det vanskapliga odjuret - det var det gräsligaste hon kunde föreställa sig. Från den dagen grubblade hon bara på hur hon skulle komma bort. Vart hon skulle ta vägen visste hon inte, men bort måste hon.
Ungefär likadant var det med trollprinsessan. Hon blev allt mera trött på sin hertiglige fästman, och han var så rädd för henne som aldrig det. Han hade fört henne till sina höga föräldrar, men hon uppförde sig så illa där, gäspade högljutt vid bordet och dansade så vilt på kvällen, slog benen i luften och utstötte höga jaktrop, att hertigen och hertiginnan blev ytterst förargade.
Själv hade hon så ledsamt att hon i sitt stilla sinne beslöt, att hon aldrig skulle underkasta sig att leva i den där förnäma familjen, där man iakttog alla hennes rörelser och skämdes för hennes infall. Också hon ville bort, ut i den vida världen, pröva något nytt och livat, bort från kungen och drottningen och hela hovet.
Hennes bröllop var bestämt till mitten av augusti, och samma dag skulle Bianca stå brud med kronprinstrollet. Men tidigt på morgonen, medan ännu daggen låg på gräset, smög sig båda flickorna ut i skogen. Av en händelse kom de till samma hasselsnår, men de mötte inte varandra.
Bianca hörde hur det prasslade i buskarna och tänkte: - Någon räv smyger omkring därinne. Och trollprinsessan stod stilla och lyssnade, medan Bianca bröt sig fram genom snåret. - Här flaxar någon duva, tänkte hon och så gick de om varandra.
Bianca gick vägen fram, och så kom hon till akacielunden varifrån hon blivit bortrövad av trollet. Vid springbrunnen stod drottningen. Hon såg på de plaskande strålarna, men hennes tankar var långt borta. Hon tänkte på sin lilla söta Bianca Maria och mindes hur lycklig hon varit på den tiden hon hade henne. Men vad är detta? Plötsligt står framför henne en flicka, så lik henne själv då hon var sjutton år, att hon gav till ett rop av förvåning.
Och Bianca såg genast att det var hennes mor, som nu öppnade sina armar och sa: - Kom i min famn, min egen Bianca Maria! Hon kastade sig om drottningens hals och kände för första gången hur det var att bli tryckt till sin mors hjärta. Så talade hon om sitt liv hos trollen, och drottningen förstod genast hur allt hade gått till. Men de kunde inte fråga gamla grevinnan Esmeralda, ty hon sov nu djupt och utan att snarka. Hon var död. Men varken kungen eller någon annan kunde tvivla på att Bianca var drottningens egen dotter. Hon liknade henne till och med på öronen och på lillfingrarna.
Men i skogen hade trollflickan kommit fram till trollens håla. Där stod trollgumman och högg ved. Den var hård och seg, och hon svor alldels förfärligt, medan hon höll på med sitt arbete. Trollflickan stod stilla och skrattade. - Dig tycker jag om! ropade hon. Så där ska det gå till! Då blir det liv i spelet.
Trollgumman tittade up, och då hon fick syn på flickan såg hon genast att det var hennes dotter. - Min egna galna unge! ropade hon och bredde ut armarna. Och så gav hon sig genast till att krafsa i flickans hår. - Se här, sa hon, tänkte jag inte det. Här är en marlock, som ingen kristen människa kan kamma ut. Är det inte så? Och flickan skrattade, för hon kom ihåg allt det besvär de gjort sig för att kamma ut den inkrånglade hårtofsen, som låg dold under den andra lockarna. - Kyss mig, min pulla, sa trollgumman och gav sin flicka en ordentlig smällkyss. Men hon torkade sig om munnen och sade: - Tvi vali! Vad du var våt om truten!
Nu gav kungen den unge hertigen Bianca till brud, och trollflickan skulle giftas med trollkronprinsen och småningom bli drottning över alla troll.
Deras bröllop stod samma dag och firades på båda håll med största prakt. På kvällen då Bianca och hennes brudgum ledsagade av ett stort följe red hem till hertigens slott genom skogen, fick de se en stor eld som brann djupt inne bland träden. Rök och gnistor virvlade upp mot natthimlen. Dessutom hörde de vilda tjut och skrän som trängde genom stillheten.
Då de kommit ut på det öppna landskapet såg de hur elden så småningom dog bort och gnistorna försvann. Men högt över dem tindrade det av miljoner stjärnor som flammade på himlavalvet och aldrig släcktes. Då lyfte hertigen sin unga brud ur sadeln, och hand i hand gick de in i sin framtids slott.