Botanisten och filosofen/Tredje kapitlet

←  Andra kapitlet

Botanisten och filosofen av Axel Hägerström Tredje kapitlet

Fjärde kapitlet  →

Libris 1416705

Filosofien som vetenskapen om sanningsprincipen

Ett decennium var förlupet. Botanisten och hans vedersakare hade var och gått en sin väg och endast tillfälligtvis växlat några hövlighetsfraser. Men under det att den förre skridit allt längre fram på sin bana och ständigt lagt nya lagrar till förut vunna, hade filosofen dragit sig tillbaka i sitt skal, försänkt i till synes ofruktbara meditationer.

För länge sedan hade det refererade samtalet fallit ur vår empirikers tankar. Det var för honom endast en obetydlig episod, varifrån han lugnt gick över till dagordningen. Helt annat var förhållandet med filosofen. Hos honom hade just därmed väckts till liv i all sin kraft, eggande och pressande, problemernas problem - möjligheten av objektivitet, trots den subjektiva visshetens skenbara karaktär av enda möjliga sanningskriterium.

Frågan om vissheten och sanningen

En dag möttes de åter under en fjällvandring. Sedan de utbytt hälsningar, erinrade tänkaren om det samtal, som de tio år förut under liknande yttre omständigheter hade fört, och undrade om det fallit ur vännens minne. "När du nu särskilt erinrar mig därom," svarade botanisten, "så kommer det för mig en dunkel bild av samtalets förlopp. Det förefaller mig att det gick dig som Ikarus, när han på vingar, fästa med vax, kom solen för nära. Steg du icke med ett ord så högt i abstraktionens rymder att fallet var nödvändigt?"

"Kanske," genmälte filosofen. "Men jag har ett förslag. Skulle du vara hågad att fira tio-årsminnet av vårt mellanhavande med att vi här upptar tanketråden och söker föra den vidare? Slå dig lös från vidare exkursioner för i dag och gör mig sällskap mot bergets topp?" Nu var botanisten alltför långt kommen i sin vetenskapliga utbildning för att icke förstå att slika diskussioner var alldeles onyttiga och att ren filosofi var en lyxartikel. För gammal vänskaps skull kände han sig dock böjd för tillmötesgående. "Låt gå!" yttrade han efter någon tvekan med ett småleende, i vilket den uppmärksamme iakttagaren kunde spåra på en gång fin takt och viss nedlåtenhet. "Jag upptager ditt förslag. Men jag förbehåller mig, att du låter mig förbli en mera overksam deltagare i samtalet, vilken endast när det så faller sig, gör sina inpass över din filosofiska luftsegling." Sedan villkoren till ömsesidig belåtenhet fastställts började det nya samtalet, allt under det att de tog sig upp för fjällstigen.

Filosofen inledde med ett kort referat av det förra samtalet. Därefter fortsatte han:

"Angående den empiriska vetenskapen har vi alltså funnit att den såsom sådan från kunskapsteoretisk synpunkt är vanmäktig. Antagandet av en omedelbar erfarenhet, varmed dess innehålls sanningsvärde utan vidare skulle vara givet, har visat sig ohållbart. Det syntes, som om den vid varje steg den tog behövde kausalitetsprincipen. Men denna kan själv icke vara given i någon erfarenhet. Redan konstaterandet av faktum visade sig bestå i ett insättande av medvetenhetsinnehåll i ett kausalsammanhang. Till och med när man konstaterar den egna fortvarande existensen visar det sig att man förutsätter kausalitetsprincipen. Men sedan den empiriska vetenskapen sålunda kommit ut på öppna fältet, syntes den hjälplös irra omkring, ett byte för kritiken och - superstitionen.

Men även kunskapsfilosofins anspråk på att genom en objektiv sanningsprincip avgöra orsakslagens giltighet visade sig ohållbart. En sådan princip tycktes omöjlig att fastställa. Då nämligen den särskilda vissheten om densamma blott såsom medvetande därom icke kan vara identisk med densamma, har den ingenting annat att stödja sig på än sin egen förhandenvaro. Men därmed är fältet öppet för vilket antagande som helst. Och den empiriska vetenskapen kan - liksom deliranten - åberopa sig, väl icke på några som helst objektiva grunder, men på sin visshet såsom lika värdefull såsom filosofens. 'J'y suis, j'y reste'!"

"Just så, broder!" inföll botanisten käckt. "Filosofen i all sin objektiva härlighet bröt halsen av sig. Så gånge det var och en som hoppar över empirins mur!"

"Det är emellertid klart," fortsatte filosofen lugnt, "att nu saknas varje som helst fast punkt. Ty visshetens egen verklighet - det må nu gälla den empiriska vetenskapens eller filosofiens - är själv problematisk. För att konstatera visshetens eget faktum måste ett omdöme fällas, i vilket om densamma utsäges existens och i samband därmed vissa bestämningar som karaktäriserar den såsom visshet om just detta och ingenting annat. Men detta omdöme är, såsom varande ett antagande om vissheten, icke denna själv. Det ligger tvärtom i själva antagandet om visshetens verklighet den suppositionen att sakförhållandet är sådant i ett visst ögonblick, och detta står fast, vare sig man antager det eller ej. Omdömesinnehållets sanning anses gälla lika ograverad, fast jag kanske i nästa ögonblick alls icke har något medvetande därom. Denna utsago av objektivitet ligger som sagt i själva omdömet, som därmed ur sin egen synpunkt är att skilja från saken själv.

Nu kunde häremot invändas att omdömet om visshetens egen verklighet och bestämdhet ingenting annat är än visshetens eget omedelbara självmedvetande. Men detta är ett oriktigt resonemang, kunskapsteoretiskt sett. Ty det ligger just i själva omdömets natur såsom ett visst antagande om vissheten, att det icke är vissheten själv. En helt annan sak är det förhållandet att omdömet möjligen förutsäger visshetens egen närvaro. Denna utsago kan visserligen uppställas i en empirisk psykologi. Men den förutsätter kunskapen om vissheten, vilken kunskap just är tvivelaktig.

Kunskapslärans verkliga innebörd

Alltnog: omdömet om visshetens egen verklighet och bestämdhet är icke denna själv. Men om så icke är, huru kan ur medvetandet om saken denna själv bestämmas? Huru företaga språnget från det subjektiva till det objektiva?

Härmed är nu den kunskapsteoretiska frågan ställd på sin spets. Sedan en gång den empiriska vetenskapen blivit blottställd för kritik ur kunskapsteoretisk synpunkt, visar det sig att marken gungar under såväl denna som varje som helst föregiven kunskap. Ingenting står fast, ej ens den personliga visshetens förhandenvaro.

Vad som vållar gungningen är detta: Allt medvetande, genom vilket något skall bli föremål för kunskap, är till sin natur ett dömande om, ett antagande av saken själv såsom verklig eller åtminstone realiter ägande den eller den bestämdheten. Men just i denna medvetandets karaktär såsom kunskap ligger att innehållet antages förhanden med egen realitet. Det uppfattas vara icke ett blott antagande, utan något realt. Antagandet självt blir endast en uppfattning av vad som är. Men det är omöjligt att komma över från den blotta uppfattningen till det uppfattades egen realitet. När man nu här söker taga sitt fäste i uppfattningens, omdömets egen existens, så misslyckas även detta. När jag vill taga fatt den, upplöser den sig i luft. Ty för att veta något om uppfattningens egen existens fordras ett nytt omdöme, en ny uppfattning, vars innebörd är just att saken själv existerar, att den icke blott är ett antagande, utan att den har sin egen verklighet. Så återkommer då den frågan: hur kan jag från blotta uppfattningen komma till saken själv?

Subjektet som kunskapsprincip

Cartesius sökte i tvivlet, i tänkandet självt den fasta basen. Men han glömde en sak. Han glömde, att för kunskap om tänkandet är icke omedelbart självmedvetande tillräckligt, utan det fordras även ett omdöme, i vilket tänkandets existens antages. Men i och med att ett omdöme fälles har vi åter skillnaden mellan antagandet och det som antages. Och frågan blir åter: huru komma över från det blotta antagandet till sakens egen verklighet? Visserligen är ju antagandet självt här ett tänkande, men här är icke fråga om detta tänkandes verklighet. Denna verklighets konstatering förutsätter ett nytt omdöme. Utan frågan gäller verkligheten av det tänkande, som antages och därmed bestämmes såsom i besittning av sin egen verklighet - oberoende av varje antagande.

Man kunde visserligen invända, att Cartesius i sitt resonemang ej behövde taga sin tillflykt till det omedelbara självmedvetandet såsom kunskap. Han kan resonera och resonerar även så: I själva uppställandet av frågan: kan jag tvivla på min egen existens? är redan jag själv förutsatt såsom tänkande. Alltså är det omöjligt att tvivla på den egna existensen.

Men man bör taga i betraktande, att frågan i själva verket gäller: Huru kan det i frågandet förutsätta jaget avgöra sin egen existens? Detta kan icke ske så, att jaget stöder sig på att det i frågandet är förutsatt. Ty förutsättningen gäller endast utifrån det frågande jagets, icke det i frågandet förutsatta jagets synpunkt. Detta kan endast stödja sig på sitt eget omedelbara självmedvetande. För det frågande jaget är visserligen, kan man säga, dess egen existens given, men blott därför att det i frågandet förutsätter sin egen existens. Men själva frågan: Huru kan jag veta min egen existens? - den är icke därmed besvarad. Först genom hänvisningen till omedelbart självmedvetande skulle det kunna ske - om omedelbart självmedvetande vore ett omdöme. Först därmed skulle också den i frågandet självt gjorda förutsättningen kunna visas vara berättigad.

Vägen till sanningsprincipen genom skepsis

Så synes då först medvetandets antagna kunskap om en yttre verklighet upplösa sig i en blott dröm. Men ej nog härmed: kunskapen om drömmen själv upplöser sig i dröm. Och så in infinitum. Ej ens en så till synes självklar princip som den att varje verklighet är identisk med sig själv; att t.ex. medvetandet såsom medvetande ej kan sammanfalla med, låt oss säga en spik - ej ens denna princip synes kunna uthärda en genomträngande undersökning. Ty själva medvetandet om att identitetsprincipen gäller i och för sig är såsom sådant endast ett antagande om saken, icke saken själv. Huru då komma över därifrån till sakförhållandets riktighet?

Nu först slår allt tillsammans över våra huvuden. Alltet sjunker ihop till en differenslös massa. Natten är inne, natten utan en stjärna, utan ett ljud - intets natt."

"Håll!", ropade med låtsad förskräckelse botanisten, som förut under det långa talet ej kunnat kväva en gäspning. "Jag känner mig mörkrädd mitt i solskenet. Den filosofiska maran rider mig."

"Lugna dig, min vän," svarade filosofen leende. "Vi skall söka komma ut ur mörkret. Det finns verkligen vid mitt föregående resonemang ett men. Kanske genom detta 'men' ur det nattliga kaos födes en sol.

Det är nu så, att icke allenast kunskapen upplöser sig för kritiken. Kritiken själv måste skära sönder sig med egna vapen. Huru ur medvetandet om kritikens riktighet komma över till riktigheten själv? Den frågan kan här med samma rätt uppställas, som när det gällde kunskapen som kritiserades. Kritiken skall ju själv vara en kunskap. Nu synes det visserligen närmast, som om ur denna kritikens självupplösning icke skulle framgå som resultat kunskapens egen hållbarhet. Ty med samma vapen, varmed kritiken dödar sig själv, dödar den också all kunskap. Det synes som om vi i själva verket endast finge natten tillbaka.

Här återkommer dock mitt nyss nämnda "men" i en annan form. Stiletten som kritiken sticker i eget och al kunskaps bröst måste dock själv vara vass för att bringa undergång. Annars är den maktlös. Men vad var då denna stilett? Jo, den satsen att det är omöjligt att från antagandet av sakens verklighet och av dess bestämningar såsom verkligen för handen komma över till sakförhållandets egen riktighet. Om man nu säger: den satsen säkerhet upphäver sig själv, ty även vid antagandet härav kommer man i den olösliga svårigheten att nödgas skilja mellan subjekt och objekt, så måste man dock alltid hålla fast, att det är på satsen egen giltighet som upplösningen av densamma vilar. Alltså synes det, som om satsen själv på varje punkt vore förutsatt. Man tyckes därvid komma in i den motsägelsen, att vid kritiken av kunskapen å ena sidan en viss sats är förutsatt och därmed kunskapen själv, men å andra sidan just ur förutsättningen följer satsen egen osäkerhet. Å ena sidan måste kunskapen antagas, nämligen om satsen egen riktighet, å andra sidan synes just denna kunskap leda till kunskapens egen omöjlighet.

Klart är att man kan fullständiga detta därhän, att vid kritiken även kunskapen om identitetsprincipen är förutsatt. I annat fall kunde vi intet bestämt säga om medvetandets oförmåga att giva kunskap. Medvetandet kunde ju då vara vad som helst, på vilket sätt som helst beskaffat. Men å andra sidan leder även denna kunskap till sitt eget upphävande, ty just ur identitetsprincipen följer, att man icke från antagandet av densamma kan leda sig över till dess realitet. Alltså är såväl kunskapen om identitetsprincipen som, på grund därav, omöjligheten att komma över från antagandet till saken förutsätta vid kritiken av kunskapen, och dock synes just denna kunskap leda till sin egen omöjlighet.

Frågan blir då den: Föreligger icke här på något sätt ett fel i resonemanget? Två motsägande satser kan väl icke båda vara sanna. Felet skulle antingen kunna ligga i förutsättningen själv eller i den föregivna konsekvensen därur eller i båda delarna. Att det skulle ligga något fel i förutsättningen låter sig emellertid icke säga. Ty i detta fall är i själva verket den tänkta saken själv stödjepunkten för giltigheten av vad som om den utsäges. Verklighetens identitet med sig själv är givetvis åtminstone ett väsentligt moment i den logiska nödvändigheten själv. Att fråga efter en särskild stödjepunkt för identitetssatsen är därför det samma som att ifrågasätta, huruvida den logiska nödvändigheten själv är logiskt grundad, d.v.s. logiskt nödvändig. Likaså ligger det på grund av identitetssatsen i själva antagandets begrepp, att det såsom sådant är att skilja från saken själv som antages.

Felet skulle då ligga i den föregivna konsekvensen av förutsättningen, däri sålunda att kunskap överhuvud är omöjlig, emedan man icke kan komma över från antagandet till saken själv. Men huru skall något fel här kunna påvisas?

Den filosofiska kunskapslärans dilemma

Om det verkligen är omöjligt att på antagandet stödja sakförhållandets riktighet, så synes all kunskap vara utesluten från medvetandet, då detta såsom kunskapsgivande just blott är ett antagande i förhållande till saken själv. Här inträder då ett underligt dilemma: Kunskapen om identitetsprincipen och, med stöd därav, om medvetandets oförmåga att komma över sig själv i antagandet av saken är verklig för handen - och dock är vi uteslutna från allt vad kunskap heter.

Det underliga i detta dilemma framträder ännu skarpare, om vi överväger konsekvenserna av den kunskap som verkligen måste anses vara förhanden. Medvetandet är ett kunskapsföremål, såvitt det alltid står fast att ur antagandet självt ingenting följer med hänsyn till det antagna sakförhållandets riktighet. Men är medvetandet ett kunskapsföremål, så existerar det ock eo ipso. Ty vad som icke är, vad som sålunda alls ingenting är, därom är ingen kunskap möjlig. Alltså: medvetandets realitet är föremål för kunskap. Men vidare, varje möjligt medvetandeinnehåll är - såvitt det är något bestämt, just detta och ingenting annat - eo ipso i sin bestämdhet föremål för kunskap. Det är nämligen just så tillvida antaget som något bestämt, vilket vore omöjligt, om det icke vore föremål för kunskap. Men såvitt det är föremål för kunskap, så måste det ock i sin egendomliga bestämdhet existera.

Man kunde här gå vidare och säga: Alla medvetenhetsinnehåll med egen existens måste, såvitt de överhuvud har tidlig bestämdhet, höra till en identisk tid och därmed till ett identiskt sammanhang. Man kunde vidare säga att kausalitetsprincipen just ger uttryck åt detta sammanhang och att därför de tidliga medvetenhetsinnehållen med egen existens är att bestämma med hänsyn till deras förhållande inbördes enligt denna princip. Här kunde den empiriska vetenskapen upptagas, och man kunde säga att dess uppgift är att bestämma de tidliga medvetenhetsinnehållen med egen existens - medvetandet självt däri inbegripet, såvitt det även är medvetenhetsinnehåll - med hänsyn till deras förhållande inbördes enligt kausalitetsprincipen. När denna vetenskap t.ex. påstår att innehållet i en dröm icke motsvaras av verkligheten, så vill den därmed icke upphäva innehållets egen existens; den vill blott påstå att detta, för att det genomgående kausalsammanhanget skall kunna upprätthållas, är för handen endast i relation till ett fantiserande medvetande, icke oberoende av sådan relation."

"Huru väl förstår jag icke," inföll här botanisten, "den goda mor Pernillas känslor, när hennes kärälskeliga, höglärde son, Erasmus Montanus, först efter alla konstens regler gjorde gumman till en sten och därefter lät henne återfå sina mänskliga egenskaper. Först kände jag en förlamande horror vacui, när du bevisade att varken jag eller något annat, sålunda ej heller några vandrande skolaster, kan sägas existera. Nu börjar jag åter med förtjusning tro på mig själv och världen omkring mig. Efter långa irrfärder får jag ögonen upp för att det finns vissa skäl för antagandet att du och jag verkligen uppehåller oss i dessa regioner. Visst är skälen något dunkla, men gott att en ljusning skönjes. Var nu icke blott så elak att du, rätt vad det är, låter mitt hopp gå om intet. Då kommer jag att besjälas av en permanent fasa för filosofer."

"Var inte för säker," svarade filosofen. "Det var endast avsikten att kasta en blick på det oändliga synfält som blir åtkomligt just genom den kunskap som var skepticismens egen förutsättning - kunskapen om identitetsprincipen, vartill hörde kunskapen om omöjligheten att komma över från antagandet till sakförhållandets egen riktighet.

Men om nu på detta sätt den empiriska vetenskapen just genom skepticismens egen grundval synes äga möjlighet att bli rehabiliterad; om en hel värld av möjliga kunskaper öppnar sig för våra ögon, så mycket underligare blir då det nyssnämnda dilemmat. Trots allt detta eller rättare just på grund av den givna kunskapen står den satsen fast, att medvetandet icke kan utgöra någon stödjepunkt för möjlig kunskap - och därmed, synes det, är kunskap omöjlig.

Kunskapen står mitt framför oss. Och dock synes det, som om den måste vara omöjlig. Med denna svårighet har den tänkande anden i århundraden kämpat. Med växlande seger har striden förts. Än har kunskapens verklighet eggat tanken och den har ohindrat gått framåt. Än har kunskapen framträtt som omöjlig, och tänkandet har drivits tillbaka från sina positioner för att ånyo draga i härnad, oupphörligt framdrivet av kunskapens verklighet. Den tänkande människan har kunskapens verklighet inför sina ögon. Ingenting är då naturligare än att hon vill hävda sitt eget medvetandes förmåga av kunskap. Men försöket att göra medvetandet självt till grundval för kunskapen strandar beständigt, därför att ingen brygga leder över från antagandet självt till den antagna sakens verklighet.

Det är icke utan att den historiska kunskapsfilosofien erbjuder en viss analogi med det religiösa oändlighetssträvandet. Liksom subjektet i ena fallet vill teoretiskt komma över skiljemuren, som utestänger objektet - den antagna saken - så vill hon i andra fallet praktiskt skrida över ändlighetens skranka för att införliva sig med det oändliga. Strävandet är i båda fallen begripligt. Kunskapen själv såsom den övervunna motsatsen mellan subjekt och objekt står beständigt för själens öga. Ty den är där verkligen. Så är också oändlighetsidén beständigt närvarande i medvetandets innersta. Människan kan icke se sina egna fjättrar, utan att frihet och fullkomlighet hägrar för henne. Men även det är begripligt att hon i båda fallen strävar över förmågan. Ty såvitt medvetandet överhuvud antar realiteten av något, är det bundet vid skillnaden mellan subjekt och objekt. Detta är dess struktur. Vid naturbestämdheten är människan bunden, såvitt hon lever i naturen och icke i idéernas eter. Hon liknar i sitt storslagna 'Higen over Evne' en infångad örn, som har i sitt öga bilden av omätliga vidder och därför beständigt lyfter vingarna till flykt, men blott för att - lika beständigt - kastas tillbaka mot burens stängsel."