Botanisten och filosofen/Femte kapitlet

←  Fjärde kapitlet

Botanisten och filosofen av Axel Hägerström Femte kapitlet

Sjätte kapitlet  →

Libris 1416705

Verkligheten som kunskapsprincip

Kvävande en gäspning upptog botanisten sin klocka och yttrade: "Tiden är framskriden. Jag vill icke fördölja att jag erfar en viss åstundan att snart åter befinna mig på kända trakter. Luften är för tunn här." - "Trots din hemlängtan" svarade filosofen, "måste jag ännu hålla ballongen uppe. Jag har förhoppning om att, innan vi kastar den sista barlasten och företar den sista stigningen, kunna visa dig din egen hemort i en färgton, som du ej iakttagit, när du själv trampade dess mark."

Om begreppens realitet

"Vi återvänder", fortsatte filosofen, "till hjortronblomman. Det är ju så, att den intar ett visst rum och så tillvida är skild från omgivningen. Men är detta den enda åtskillnaden? Nej, den har också sin bestämda kvalitet, varigenom den skiljer sig från omgivningen. Hade den icke någon egen kvalitet, så skulle vi aldrig i våra tankar kommit att avsöndra den från omgivningen. Men om så är - på vad sätt skiljer den sig kvalitativt från omgivningen? Svar: genom sin gestalt, sin färg, sin hårdhet o.s.v.

Men om jag nu säger att blomman har en viss gestalt, en viss färg etc., så bestämmer jag den genom begrepp, t.ex. rundhet, vithet, hårdhet. Och blott därigenom blir den på ett bestämt sätt till sin egen natur skild från annat och ej bara in abstracto isärhållen från det som finnes jämte den. Begreppet har just den egendomliga karaktären, att det inifrån sig självt bestämt skiljer sig från varje annat. Så är exempelvis rödheten såsom sådan på ett bestämt sätt skild från grönheten. Det ligger i dessa begrepps natur att vara specifikationer av begreppet färg, att sålunda det ena har det andras negation till sin bestämning, men likväl båda ha en gemensam bestämning: färg. Det är här icke blott en abstrakt åtskillnad förhanden, så att jag, om jag ser dem jämte varandra, blott i allmänhet kan säga att den ena är ett annat än det andra, utan jag kan också angiva det sätt, varpå båda skiljer sig från varandra.

Men vad som gäller om rödheten i förhållande till grönheten, det gäller även med avseende på rödhetens förhållande till varje annat begrepp, t.ex. rättvisan. Rättvisan är en viss moralisk egenskap. Därmed är sagt den tillhör viljan såsom en viss bestämdhet hos denna. Men rödheten är en viss färg. Då nu färgen såsom färg står i motsatsförhållande till viljan, så är rödheten på ett bestämt sätt förmedelst begreppen färg och vilja skild från rättvisan.

Men om nu de enskilda föremålen endast genom begrepp är att bestämma i sina kvalitativa differenser, så tycks begreppen utgöra ett väsentligt moment i kunskapen. Å andra sidan ser det ut, som om begreppen vore blott subjektiva funktioner. Det förefaller då, som om vi i våra bestämda föreställningar om objekten måste använda oss av vissa subjektiva hjälpmedel och som om det sålunda ej vore möjligt, att den logiska grunden till giltigheten av våra objektsföreställningar kunde ligga i objekten själva. Det ser i stället ut som om denna logiska giltighetsgrund med hänsyn till de bestämdheter, varigenom objekten skiljer sig från varandra, åtminstone måste hänföras till vårt eget tänkande. Detta tycks inskränka giltigheten av vad jag nyss sade, nämligen att objektets realitet är given redan i och med att det är ett bestämt detta - att sålunda kunskapen måste stödja sig på objektet självt. Det synes inskränka riktigheten därav till att vi in abstracto kan påstå de särskilda objektens realitet, såvitt de var för sig utgör något bestämt, sålunda med stöd av objekten själva. Men när det gäller angivandet av vad de är i sin differens inbördes, så har vi endast våra egna subjektiva begreppsfunktioner att stödja oss på. Detta synes föra oss tillbaka till den förut avböjda frågan: huru kan subjektet ur sig självt bestämma objektet?"

"Så", inföll botanisten, som nu syntes vakna till nytt liv, "det synes mig, som om du i själva verket nu ville ge ett handtag åt den empiriska vetenskapens betraktelsesätt. Vad vi kräver är just att man icke antar någon annan kunskapskälla än erfarenheten. Endast det är sant som ger sig för vår direkta iakttagelse, eller som man kan sluta sig till enligt på direkta iakttagelser grundade lagar. Begreppen betyder endast en inregistrering i själen av en massa likartade företeelser, varvid ett ord är tecknet i registret, som kommer oss att på ett abstrakt, svävande sätt reproducera dem. Begreppen är därför själva inga realiteter, utan blott subjektiva reproduktionsmedel, givna i orden. Om du sedan vill uttrycka iakttagelsens kunskapsvärde på det sättet att den logiska stödjepunkten för kunskapens giltighet ligger i det särskilda objektet och icke i medvetandet om detsamma, så är det en filosofisk petitess som må gälla för vad den kan."

Begrepp - bestämdhet - verklighet

"Enligt din mening", svarade filosofen, "skulle just 'obestämdhet' vara utmärkande för begreppet. Ordet, säger du, reproducerar på ett abstrakt, svävande sätt en massa likartade företeelser. Men säg mig: om begreppet självt är något obestämt och endast den enskilda företeelsen något bestämt, huru kan då begreppet spela en sådan roll, att först genom begreppet det enskilda blir så bestämt, att det genom sin egen beskaffenhet på ett bestämt sätt skiljer sig från annat? Blomman blir ju, såsom jag först sökte bevisa, på ett bestämt sätt genom sin egen beskaffenhet skild från annat, blott om den bestämmes äga en viss färg, en viss gestalt o.s.v. Därförutan blir den blott in abstracto uppmärksammad såsom något för sig, skilt från omgivningen.

Vidare, om begreppet vore obestämt, huru kunde i sådant fall genom begreppet vara avgjort, vari det likartade i en massa förut iakttagna företeelser består? Huru kunde det genom begreppet vara avgjort, huruvida eller vilken grad en nyuppdykande företeelse faller under detsamma? Kunde det icke tvärtom sägas att begreppet just är det i egentlig mening bestämda, så tillvida som det till sin egen natur på ett bestämt sätt skiljer sig från varje annat? Den enskilda företeelsen åter är såsom sådan endast in abstracto avskild från annat, eller: den är endast in abstracto bestämd såsom ett detta, utan att det kan angivas varuti den skiljer sig. Eller kanske det är riktigare att säga: den kan utan begreppsbestämdhet icke ens in abstracto betraktas som ett 'detta'. Ty bestämdheten detta är, min gode empiriker, själv ett begrepp.

Men nu fortsätter jag: om begreppets innehåll är något bestämt för sig och visserligen, som det synes, sensu eminenti bestämt, så är det också eo ipso realt och förvisso, som det tycks, sensu eminenti realt. Det är omöjligt att om detsamma utsäga att det är något från varje annat på bestämt sätt skilt, om det icke vore något realt. Ingenting skulle ju annars vara förhanden i kunskapen om denna dess bestämdhet.

Alltså: begreppsinnehållets realitet vilar på sakens egen bestämdhet. Begreppsmedvetandet har såsom kunskap om verkligheten sin logiska stödjepunkt i objektets egen bestämdhet, såsom varje föreställning däri har sin stödjepunkt såsom kunskap. Och än vidare: under det att vid de enskilda föremålens existens det icke är omedelbart givet, att de har sin bestämdhet oberoende av förhållandet till medvetandet, så är det existerande begreppets bestämdhet aldrig relativ. Det har nämligen såsom begrepp sin självständiga bestämdhet, genom vilken det självt differerar sig från annat. Det förhåller sig därför på det sättet att, om ett enskilt objekt bestämmes genom begrepp, så har medvetandets giltighet sin logiska stödjepunkt, icke i några som helst subjektiva hjälpmedel, utan i objektet självt. De existerande begreppen bestämmer objektet, därför att de framställer dess egendomliga bestämdhet till skillnad från annat. Till objektet hör även existerande begrepp, som innehåller den för objektet egendomliga bestämdheten."

"Dina resonemang förefaller mig", yttrade botanisten, "högst mystiska. Du får ursäkta, men aldrig har jag som botanist iakttagit exempelvis björkens begrepp, som du vill påstå vara något realt, fast jag ofta sett enskilda björkar."

"Låt oss undersöka om du talar sant", svarade filosofen. "Du har en björk där framför dig. Berätta nu noggrant vad du ser". - "Ah, jag förstår", genmälte botanisten, "du vill locka mig i fällan och få mig att säga att jag ser en björk. Men med så enkla medel låter jag ej fånga mig! Jag ser alls inte en björk i allmänhet, utan om jag tänker bort alla begrepp, som jag under eller efter betraktande använder om saken, så måste jag säga att saken är något egendomligt för sig, som alls inte är adekvat med något som helst begrepp. När jag bestämmer den genom begrepp, så endast omsätter jag mina intryck i vissa subjektiva former, som hos andra kan väcka en föreställning om den individuella saken, men alls inte ger rent uttryck åt denna själv."

"Hur var det", yttrade filosofen. "Själv är saken något egendomligt för sig. Men begreppet är endast en subjektiv omsättning av sakens impression. Var det inte så du menade? Betänk dig dock noga! Menar du verkligen allvar, då du säger att egendomlighet för sig såsom bestämning tillkommer saken själv och ej blott är en subjektiv omsättning av ditt begreppslösa intryck? Jag hör att du mumlar mellan tänderna ditt kära:skolastik!

Men låt oss hålla oss till saken! Förmodligen menar du dock, trots allt, att det iakttagna verkligen är något egendomligt för sig. Om så är, hotar farliga klippor din seglats, Ty "egendomlighet för sig" är, stränge kritiker, ett begrepp. Och förvisso är det, horribile dictu, den mest renodlade begreppsbacillen. Ty att vara något egendomligt för sig betyder att vara i sig självt från allt annat skilt. Men till det begreppet hör varken tid eller rum, varken färg eller ton. Då allting, för att vara något som helst, måste vara med sig självt identiskt och därmed från allt annat i sig själv skilt, tycks vi här ha det allmännaste av allt allmänt.

Släpper du sålunda in det begreppet i din björk, så har du just lämnat rum åt begreppets överste. Men sedan är också gärdet upprivet. Har icke den iakttagna björken verkligen en viss färg, rund gestalt o.s.v. och ej i samma avseende någon annan färg eller gestalt, utan är allt sådant blott subjektiva omsättningar av intrycket, huru kan du då påstå, att vad du ser är något egendomligt för sig. Varken du eller någon annan kan ju då ange någon som helst bestämdhet som skulle utmärka det såsom något egendomligt för sig. Det blir, om du så vill, något översvinneligt, om vilket, liksom om den senare nyplatonismens 'ur-ena' ej ens får sägas att det är obegripligt. Vore det obegripligt, så ägde det ju verkligen en viss begreppsbestämdhet: obegriplighet. Nej, att stilla tiga och försjunka i intellektuellt nirvana inför det iakttagna, det är det enda rätta förhållningssättet, om man vill undgå vad du betecknar som subjektiva omsättningar av intrycket i begrepp, eller om man verkligen vill komma åt det iakttagna sådant det självt är. Jag fruktar bara för att på det sättet exempelvis dragoxen, hämtande krafter på blomsterrikt fält, i botaniska insikter kommer att vida överträffa all världens celebriteter. Varför då all forskningsmöda?"

Begreppens betydelse vid sinnlig och logisk differens

"Du förskräcker mig", svarade botanisten leende. "Men du kan väl ändock inte vilja påstå att jag exempelvis ser begreppet grönt. Inte är det väl begreppet som skickar ut strålar till mitt öga? Det är väl i stället det som betecknas som grönt som gör det!" - "Nåväl, det som är grönt." frågade filosofen, "är det något begreppslöst? Först detta att vara något som är grönt, eller att vara logiskt subjekt för ett predikat - är det icke ett begrepp? Såvitt det som gör intryck på ditt öga överhuvud taget är något, så har det självt begrepp insprängda i sig, likaväl som ögat varpå intrycket sker. Alltså, om vi nu håller oss till dina egna uttryckssätt för seendet - varför skulle du icke kunna se grönheten själv?"

"Men", invände botanisten, "det är väl ändock ett faktum att vi icke får några som helst begrepp endast i och med att vi varseblir. Då skulle ju även blötdjur äga begrepp. Jag finner det naturligt att vi alls icke vinner några begrepp, förrän vi gjort en massa iakttagelser och jämfört dem inbördes, sålunda först vid ett visst utvecklingsstadium. Jag finner det också naturligt att det först är vetenskapsmannen som utbildar ett egentligt begreppssystem. För honom finns både flera och mer hyfsade begrepp än för den icke vetenskapligt bildade, och dock kan de båda ha lika goda synorgan."

- "Om ett barn", genmälde filosofen, "ser regnbågen, ser det verkligen inte då alla färgerna?" - "Förvisso." - "Nåväl, men urskiljer det också alla färgerna från varandra?" - "Nej" - "Varför då icke tillämpa detsamma på begreppen? Den som iakttar ett föremål, för honom är verkligen eo ipso alla föremålets begreppsbestämningar givna, såvitt de hör till själva varseblivningsinnehållet, eller såvitt detta just har de ifrågavarande bestämningarna. Att det nu behövs en särskild psykisk verksamhet för att urskilja dessa - ja, att denna verksamhet möjligen till och med aldrig kan betraktas som fulländad, upphäver det att begreppen verkligen är förhanden i varseblivningsinnehållet?"

"Det tycks mig", svarade botanisten, "som om du på detta sätt skulle få två världar, nämligen å ena sidan de iakttagbara, verkliga föremålen, å andra sidan begreppsabstraktionerna, varav de förra är bestämda."

"Se där", svarade filosofen, "har vi med få ord uttryckt skälet till den moderna fientligheten mot tanken på begreppsrealitet. Man menar att endast den iakttagbara verkligheten av enskilda föremål är oss tillgänglig och att begreppen endast är abstraktioner därur. Dessa abstraktioner får naturligen ej hypostaseras till en annan värld jämte de enskilda föremålen. Därför kommer allt tal om en begreppsverklighet att synas som mystik. Och dock: just den iakttagbara verkligheten förlorar i och för sig varje som helst betydelse, blir en mystisk, obegriplig, ofattbar verklighet, som är att identifiera med mystikern Mäster Eckhardts outsägbara, översvinneliga, om den icke får betraktas som realiter bestämd av begrepp, eller om begreppen såsom sådana endast har blott subjektiv tillvaro."

"Du säger", fortsatte filosofen, "att konsekvensen av begreppens egen realitet skulle bli att det ges två världar. Låt oss för ett ögonblick driva en smula aritmetisk filosofi! Om du tänker på de båda ettorna i tvåan och på deras differens inbördes - säg mig, om du anser den ena ettan äga något typisk åtskillnad, någon inre kvalitet som skiljer den från den andra?" - "Nej, jag kan icke finna någon sådan åtskillnad. Den ena ettan är den andra alldeles lik." - "Men på vad sätt kan de då vara skilda från varandra, vilket ju är nödvändigt för att de skall utgöra två? Månne icke på det sättet båda tillhör olika sfärer av samma medium, må nu detta vara rum eller tid eller något annat? Om jag talar om två oxar, så tänker jag alls icke på någon inre differens mellan deras egenskaper. Jag tänker på dem blott i deras gemensamma kvalitet av oxar. Men jag skiljer dem från varandra genom att se dem jämte varandra i rummet. Och har jag framför mig blott den abstrakta tvåan, så skiljer jag isär ettorna genom att tänka realiteter överhuvud taget - med bortseende från all inre differens - uteslutna från varandra inom ett gemensamt medium, obestämt vilket.

Men betrakta nu differensen mellan begrepp såsom begrepp, exempelvis kvadrat och triangel! Består denna differens också i en sådan ömsesidig uteslutning från sfärerna av ett medium? Om så vore, skulle differensen mellan kvadrat och triangel icke kunna vara bestämd inifrån vardera begreppet självt, så att det ena till sin egen natur på ett bestämt sätt skiljer sig från det andra. Det ligger i kvadratens begrepp att såsom fyrsidig figur vara triangelns negation. Vore skillnaden uteslutning, eller vore det ena utom det andra, så kunde omöjligt dess förhållande till det andra vara bestämt genom begreppet självt. Den logiska differensen betecknar därför till sin natur tvärtom begreppens enhet i deras särskilda bestämdhet. Den betecknar att vardera begreppet såsom självständig enhet på bestämt sätt skiljer sig från det andra och därmed sätter sig i förhållande till detsamma eller bestämmer sig därigenom. Den betecknar med ett ord begreppens fullständiga bestämdhet i och vid deras särskildhet. Att uttrycka den genom tal snedvrider därför hela förhållandet.

Om vi tänker på förhållandet mellan det sinnliga begreppet och det enskilda sinnliga föremålet, så är även detta att uttrycka, ej genom tal utan endast genom logisk differens. Antingen ingår begreppet i ett eller annat avseende positivt, eller ingår det negativt som bestämning hos föremålet. Att det även här är fråga om ett logiskt förhållande framgår av att det sätt, varpå begreppen såsom predikater bestämmer det enskilda föremålet, är givet i och med detta enskilda självt. Vad angår de 'rena' begreppen eller begreppen med rent logiskt innehåll, sådana som 'verklighet' och 'självidentitet', så står de i logiskt förhållande till de sinnliga begreppen och därmed också till de sinnliga föremålen.

Platon sålde sin filosofiska förstfödslorätt för en grynvälling, när han lät sig fånga av sinnliga, till sin natur icke-logiska tänkesätt och av vissa strikt religiösa känslor, och därmed förleddes att betrakta idéerna såsom en värld för sig jämte den sinnliga. Till ej ringa del genom de rationalistiska filosofernas intellektuellt sett syndiga tendenser att försinnliga det logiska svävar nu en anda av senilitet över tänkandet på det ifrågavarande området. Måhända skall det behövas lång tid, innan den enkla sanningen går upp, att begreppen har sin egendomliga, särskilda tillvaro, men att de icke har den såsom en värld för sig - må det nu vara som levande personliga väsen eller som en hop döda ting - utan endast genom sina logiska differenser, och att vad vi iakttar aldrig på något sätt skulle kunna bestämmas, om icke begreppen hade sin egendomliga, logiska tillvaro, såsom det iakttagnas bestämningar.

Frågan om begreppen som abstraktioner

Du yttrade att jag av begreppsabstraktionerna gjorde en värld för sig. Begreppen skulle sålunda vara abstraktioner eller sidor av de enskilda föremålen, som endast det abstraherande tänkandet kan urskilja hos föremålen. I sin abstrakta karaktär finns de sålunda blott hos tänkandet. Konsekvensen av en sådan uppfatting blir emellertid densamma som av den du ursprungligen hävdade, nämligen att begreppen blott är subjektiva reproduktionsmedel utan objektiv betydelse. Ty till begreppet såsom begrepp hör just det att vara avskilt från det, hos vilket det är bestämning. Om nu denna avskildhet blott utgör produkten av ett abstraherande tänkande, så kan icke om det iakttagna i och för sig sägas att det verkligen har begreppet till bestämning. Därmed blir det självt oåtkomligt, omöjligt att bestämma. Jag kan t.ex. ej säga att du verkligen är en person. Ty personlighetsbegreppet är såsom sådant avskilt från den enskilda personen. Men endast i mitt abstraherande tänkande är det efter teorien avskilt. Du är alltså blott subjektivt för mig en person, inte i dig själv. Du - i dig själv - är för mig obestämbar, om det skulle vara på det sättet, att till bestämmandet hörde ett avskiljande av bestämningen.

Men lägg nu härvid märke till en annan konsekvens! Om begreppet blott skulle vara en abstraktion, så är det - taget för sig - i ett eller annat avseende obestämt och bestämbart endast på varandra uteslutande sätt. Begreppet triangel vore då obestämt med hänsyn till exempelvis sidornas storhetsförhållande och kunde närmare bestämmas till såväl liksidig som oliksidig triangel. Det moderna tänkandet drar nu också bekymmerslöst denna konsekvens.

Men är det nu verkligen möjligt att triangelbegreppet kunde bestämmas såväl genom liksidighet som genom oliksidighet? Det ägde ju då i sig själv möjligheten till motsatt bestämdhet. Men huru kan det under sådana förhållanden vara identiskt med sig självt? Huru kan triangeln, bestämd genom liksidighet, vara identisk med triangeln, bestämd genom oliksidighet? För övrigt: kan det verkligen med någon mening sägas att i den liksidiga triangeln triangelbegreppet självt är det som har begreppet liksidighet till sin bestämning? Är det icke den liksidiga triangeln, som har såväl denna bestämdhet som triangelbestämdheten? Slutligen: vore verkligen triangelbegreppet obestämt och på motsatta sätt bestämbart i förhållande till liksidighetens begrepp, skulle detta innebära att deras logiska förhållande kunde vara bestämt på motsatt sätt. Men detta förhållande är i själva verket blott ett enda: det som är att uttrycka därmed, att de båda är förbundna såsom bestämningar hos den liksidiga triangeln.

Men vad är det man i själva verket tänker på, när man icke erfar någon svårighet vid att betrakta begreppet som obestämt och på motsatta sätt bestämbart? Vad vållar skenet? Den frågan är lätt nog besvarad. Tänker man på enskilda föremål som har begreppets bestämdhet, så visar det sig att deras fullständiga bestämdhet ligger i att de har varje begrepp till sin positiva eller negativa bestämning. De enskilda trianglarna är icke fullt bestämda i och med att de har triangelbestämdheten. De är, med hänsyn till sidornas storhetsförhållande, så tillvida obestämda. De kan sålunda, betraktade blott såsom trianglar, bestämmas såväl genom liksidighetens som genom oliksidighetens begrepp, ehuruväl visserligen var och en, betraktad med hänsyn till sin fullständiga bestämdhet, är antingen blott liksidig eller blott oliksidig. Det är sålunda genom förväxling mellan begreppet självt och de enskilda föremålen såsom begreppsbestämda, som man tror sig kunna hävda den ur begreppens abstrakthet följande satsen om deras obestämdhet och bestämbarhet på motsatta sätt - en sats varmed begreppens självidentitet och därmed i själva verket all logisk konsekvens blir en omöjlighet."

Botanisten: "Det uppgår ett ljus för min mödosamt arbetande hjärna. Två världar vill du icke anta. Begreppen är visserligen verkligheter, men immanenta i vår värld. Du vill väl då säga, att de finns hos tingen såsom ett slags fördolda krafter, som framkallar dessas egenskaper. I växtens frö t.ex. anser du väl artbegreppet vara verksamt och utforma det till rot, stjälk, blad och blomma. Jag gratulerar till en i det 20:de århundradet så unik växtfysiologi. Men tyvärr torde du icke ha hopp om att på din sida få någon större mängd botanister. Ty sannerligen är den moderne botanikern alltför litet senil i sitt tänkande för att kunna värdera slik visdom."

"Du tillintetgör mig", svarade filosofen. "Det värsta är att begreppet, om det vore ett mänskligt väsen, skulle sträcka ett varnande pekfinger mot mig, tala och säga: 'Huru kan du understå dig att likställa mig med en kraft. Jag, som genom min egen natur på ett bestämt sätt skiljer mig från allt annat och sålunda i min egendomlighet måste höra tillsammans därmed? Jag, som icke kan vara skild från annat genom att vara därifrån utesluten eller genom att såsom en numerisk enhet falla inom en viss sfär av ett medium. Huru kan jag vara en kraft, inskränkt genom och sålunda utesluten från sitt material?

Dock, begreppet kan självt varken tänka eller tala. Det kan icke tänka, ty allt tänkande är ett dömande. Såsom dömande bestämmer det något såsom existerande, såsom verkligen ägande den eller den bestämdheten o.s.v., överhuvud ett objektivt förhållande. Med avseende på detta får tänkandet självt karaktären av ett medvetande om, en uppfattning av detsamma. I tänkandet uteslutes det tänkta från medvetandet självt. Därvid är det alldeles likgiltigt vad som tänkes. Om det också är tänkandet självt som bestämmes, så äger samma uteslutning rum. Men begreppet kan såsom sådant icke stå i uteslutningsförhållande till annat, kan sålunda icke tänka."

Begreppet och det föränderliga

"Det är icke lätt för mig", svarade botanisten, "att komma underfund med vad du egentligen menar med en begreppsverklighet. Men det tycks åtminstone stå fast att du därmed åsyftar en från all växling fri verklighet." - "Förvisso är det så", genmälde filosofen, "blott du icke därav drar slutsatsen att begreppen perdurera. Därmed skulle de komma i tidligt uteslutningsförhållande till sig själva såsom förhanden i skilda tidpunkter." - "Nåväl," blev svaret, "de växlar inte. Men tag sådana begrepp som ung och gammal, bittida och sent, tapperhet och rättvisa; ja, tänk på flertalet av våra vanliga begrepp. Huru svävande är icke deras betydelse! Huru vagt är icke en människas ålder angiven genom att hon bestämmes som ung, medelålders eller gammal!"

Filosofen: "Du tycks likställa ord, som ej är nomina propria, med begrepp. Men ordet kan väl högst ha betydelse som reproduktionsmedel för ett begrepp. Skulle ordets betydelse vara vag, så har det naturligen icke begreppsinnebörd. Men det är också klart, att i samma mån är också ordet i dess vanliga betydelse olämpligt att använda för att vetenskapligt bestämma föremål. Är det icke också på det sättet att vetenskapen åt sina termer ger en särskild betydelse, just för att övervinna de vanliga ordens obestämdhet? Har icke vätskan i fysiken, sinnet i fysiologien, känslan i psykologien en annan betydelse än i vanligt språkbruk. Emellertid torde ej ens vårt vanliga ordförråd vara i avsaknad av bestämd betydelse i vissa avseenden, om det också därjämte innehåller obestämda elementer. Även om det i viss grad är obestämt vad som är att förstå med en 'ung' människa, så framträder dock genast en fast betydelse hos ordet, om man tar det relativt. Däri att den ena är yngre än den andra ligger dock en bestämd betydelse. På så sätt torde det ej vara omöjligt att bestämma en fast betydelse hos ordet tapperhet, bara man vill inskränka sig till att bestämma vad det betyder såsom moralisk egenskap."

"Men", invände botanisten, "tänk, om verkligheten skulle vara i väsentlig grad föränderlig; tänk, om det t.ex. icke skulle finnas några oföränderliga artbestämningar inom växtriket, utan arten vore stadd i en beständig utveckling! Eller tänk, om liv och död, såsom man förr antagit, alls icke existerar i skarp avsöndring från varandra, utan livet kontinuerligt övergår i döden o.s.v. Huru kan man, om så skulle vara, vilja pressa in verkligheten i en skolastisk tvångströja, i ett system av fasta, avgränsade begrepp?"

"Ah, jag förstår", svarade filosofen, "när du skall beskriva ett skiftande känsloliv, så aktar du dig noga för all skolastisk användning av fasta begreppsbestämningar för att verkligen få fram skiftningen. När du exempelvis säger: 'glädjen gick hastigt över i sorg,' så betonar du noga, att du ej med glädje menar någon bestämd känsla. Bort det! Nej, med glädjen menade du även raseri, kärlek, hat o.s.v. Så ock med sorgen. Om nu någon likvisst beskyllde dig för skolastisk vantolkning av det växlande, obestämda känslolivet, sägande, att du i alla fall med glädjen förstår en känsla och ingenting annat, så gör du en häftigt avvärjande rörelse med handen och säger: 'Långt därifrån! Huru skulle jag vilja använda något absolut begrepp om något sådant som glädjen, som i sin högsta potens kan slå över i en domning av alla själskrafter. Nej, med glädje förstår jag allehanda, exempelvis ett epileptiskt anfall.'! Eller, när du skall berätta om huru en person har svamlat, så anser du dig själv böra svamla för att riktigt få fram vari oredan bestod. Du säger: 'Först yttrade han sig så; därefter fördes han av sina associationer på en helt annan tanke och kom att säga raka motsatsen.' Men nej, så menar du icke, absolut sett, utan du avser i själva verket tillika motsatsen. Annars skulle du tränga in svamlet självt i fasta begrepp. När du säger att livet går kontinuerligt över i döden, så menar du med liv både liv och död, både död och liv o.s.v.!

Men säg mig blott: Hur skall en förändring kunna bestämmas såsom sådan, om varken början eller slutet får betraktas som ett visst detta; om icke förändringen själv har en viss art? Vad skulle det betyda att livet går kontinuerligt över i döden, om icke livet som liv vore något annat än döden och tvärtom; om icke båda stode i fast avgränsning mot varandra? Vad skulle det betyda, om icke den kontinuerliga övergången själv betecknade ett visst begrepp?

Är det icke i stället på så sätt, att förändringen själv är att bestämma blott genom fasta, från varandra skarpt avskilda begrepp?

"Låt så vara", yttrade botanisten, "men har icke filosoferna alls någon känning av begreppens egen utveckling? Ändrar sig icke de filosofiska begreppen under tidernas lopp? Om så icke är förhållandet, kan ni förvisso stoltsera över en varaktig bas. Blott den icke murknat på grund av för hög ålder...! Men är jag alldeles oriktigt underrättad, då jag försport att de filosofiska begreppen i ganska hög grad är underkastade växlingens lag? Säkert är under alla omständigheter att de naturvetenskapliga begreppen förändrar sig. Tänk blott på vad man förr betraktade som liv och jämför det med de kemiskt-fysiska processer, i vilka man numera förlägger dess väsen. Eller tänk på det Linnéanska sexualsystemet, huru det har skjutits undan genom andra, naturligare begreppsbildningar!"

"De förhållanden, som du nu antyder", svarade filosofen, "torde ingalunda vara av homogen natur. Om det verkligen uppvisas att t.ex. Spinozas och Spencers resp. begrepp om "det absoluta" innebär en verklig motsägelse och sålunda endast till skenet är begrepp, så upphäver en sådan "begreppsväxling" ingalunda satsen om begreppens upphöjdhet över växling. Av liknande skenbar natur skulle begreppsväxlingen vara, om den filosofiska kritiken uppvisade, att vissa vanliga begrepp sådana som ting-, kraft- frihets-, prima causa-begreppen i själva verket saknar begreppsnatur genom sin motsägande beskaffenhet.

Men i ett annat avseende kan en skenbar begreppsväxling komma ifråga. Om det skulle visa sig att begrepp, som förut använts i en viss vetenskap, med hänsyn till det vetenskapliga målet icke är lämpliga att använda som klassifikationsmedel - såsom förhållandet är med det linnéanska systemets begrepp - så rör detta naturligen icke begreppens verkliga oberoende av växling. De på visst sätt förkastade begreppen har, oberoende därav, sin fasta bestämdhet.

En egendomlig ställning intar emellertid kausalbegreppen, som du berör när du talar om livsbegreppets utveckling. Jag får kanske tillfälle att något behandla dessa begrepp sedermera. Tillsvidare uppställer jag hypotetiskt följande satser om deras logiska innebörd: de är för det första begrepp om nödvändiga tidsförhållanden mellan begreppsmässigt bestämda företeelser. För det andra har de sitt erforderliga logiska subjekt i ett givet material - empirikern skulle säga en given erfarenhet - för bestämmande av den sinnliga verkligheten själv såsom ägande ett regelbundet sammanhang. Detta erforderliga logiska subjekt har de såtillvida, som detta material, för att överhuvud bestämmas som en sinnlig verklighet med regelbundet sammanhang, måste tillskrivas vissa kausalbegrepp.

Och dessa betyder något blott som bestämningar hos materialet i fråga. Så betyder t.ex. grönheten något, endast om det är bestämning hos det enskilda gröna och därmed däri har sitt erforderliga logiska subjekt. Hör nu verkligen ett sådant logiskt subjekt med till begreppets logiska innebörd, så är det i varje fall klart, att om det givna materialet icke är att i ifrågavarande avseende bestämma genom de föregivna kausalbegreppen, så föreligger icke några verkliga begrepp, emedan det vid begreppet förutsatta logiska subjektet saknas. Men tvärtom är det också tydligt, att om 'nya' kausalbegrepp visar sig nödvändiga på grund av ökat material, så äger dock, oberoende därav, de 'gamla' kausalbegreppen sin logiska betydelse med hänsyn till det för dem gällande logiska subjektet, det ursprungliga materialet".