Botanisten och filosofen: Sjätte kapitlet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Femte kapitlet
Botanisten och filosofen
av Axel Hägerström

Sjätte kapitlet
Libris 1416705

Den empiriska vetenskapen[redigera]

När de båda vandrarna såg upp, lyste fjälltoppen för dem i snöhöljt majestät. "Icke kan vi väl återvända till dalarna nu", yttrade filosofen, "när vi befinner oss så nära slutpunkten. Vill du som jag, så slår vi oss ned här i gräset och hämtar krafter för den sista ansträngningen.

Förutsättningen för vetenskaplig beskrivning och förklaring[redigera]

Låt oss nu här från den punkt, till vilken vi kommit i våra undersökningar, kasta en blick över den empiriska vetenskapens uppgifter och grundvalen för deras lösning. Objekten varom vi är medvetna är föremål för kunskap - genom sin egenskap att i varje fall vara något visst från annat skilt. Vart och ett kan ju därmed bestämmas såsom något visst från annat skilt. Därmed är också deras realitet given. - Vad är nu den empiriska vetenskapens uppgift med hänsyn till denna realitet? Vad anser du vara din närmaste uppgift, när du gjort en viss blomma till forskningsobjekt?"

"Naturligtvis", svarade botanisten, "vill jag först beskriva blomman, noga framställa dess egenskaper och därigenom inordna den i det naturliga växtsystemet." - "D.v.s. från min synpunkt sett", yttrade filosofen, "vill du göra en urskiljning av begreppsbestämningar och tillser därvid, att den blir bestämd på ett sådant sätt att du kan klassificera den efter synpunkter som möjliggör ett naturligt system. Av våra föregående resonemang tycks följa, att den enda stödjepunkten vid denna beskrivning av växten är denna själv såsom ett visst från annat skilt. Det är ju denna bestämdhet som stöder dess realitet och som i det hela gör den till föremål för kunskap i och med ditt medvetande om den, d.v.s. bestämmer förnimmelsens giltighet. Det måste då också vara begreppsbestämningarnas förhandenvaro hos objektet såsom ett visst från annat skilt, som stöder deras realitet såsom sådana.

Men vad anser du därefter vara din uppgift?" - "Jo, att begripa blommans livsfunktioner: huru den upptar näring ur marken, huru denna näring genom kemisk-fysiska processer omsättes i organismen; vidare att förstå sättet för blommans tillkomst, för artens utveckling ur andra etc." - "D.v.s. det gäller", menade filosofen, "att förklara företeelsen enligt kausalregler.

Vi kan måhända framställa saken efter allmännare synpunkter, om vi tar i betraktande att de i varje fall såsom något visst från annat skilt bestämda objekten måste stå i förhållande inbördes. Begreppen har ju alltid ett logiskt förhållande till allt annat. Och de sinnliga föremålen i tid och rum står i förhållande till varandra genom att höra till en tid och ett rum. Det gäller nu för den empiriska vetenskapen att, såsom redan är nämnt, genom beskrivning bestämma de enskilda föremålens logiska förhållande till begreppen; att i särskilda fall avgöra, om ett begrepp ingår där såsom positiv eller negativ bestämning, varmed en klassifikation blir möjlig. Men det gäller också att bestämma de sinnliga föremålens förhållande till varandra i tid och rum, så att av det hela uppstår ett tidsförlopp och ett rumsligt universum.

Men särskilt är det ju av vikt att fastställa det enskilda föremålets förhållande till medvetandet. Den möjligheten är ej utesluten - som väl också framgår av våra föregående resonemang - att ett föremål i ett eller annat avseende har sin bestämdhet i relation till medvetandet. Då är det visserligen icke mindre verkligt. Ty det är alltid ett från annat skilt detta. Att det i något avseende har sin bestämdhet i relation till medvetandet är ju ej mera orimligt än att ett föremål har sin utsträckning i relation till omgivningen. Vi kan nu här använda uttrycket att vetenskapen har att skilja mellan "subjektiv" och "objektiv" verklighet.

Subjektiv och objektiv verklighet[redigera]

"Nu förhåller det sig så", fortsatte filosofen, "att tiden och rummet apriori står fast såsom objektivt reala, därför att ingendera på något sätt kan begripas såsom förnimmelseenhet, sålunda ej heller såsom led i förnimmelsen. Därav följer också att det måste givas tids- och rumsinnehåll med objektiv realitet. Ty i den tomma tiden och det tomma rummet finns ingen uteslutning mellan momenten, därför att ingenting där differentierar tids- och rumsmomenten från varandra. Men uteslutningen mellan olika tids- och rumsmoment är för deras verklighet väsentlig. Då denna uteslutning inte kan vara förhanden blott genom tiden och rummet själva, förutsätter den ett sakligt different innehåll i tid och rum. Alltså måste alltid tänkas ett förlopp av växlande tidsinnehåll, ett fysiskt universum med differenta bestämdheter inom sig. Det är sålunda ej möjligt att, med bortseende från tiden och rummet själva, reducera all annan verklighet till att äga sin bestämdhet i relation till medvetandet. Detta är för övrigt självt tidligt, är sålunda självt ett objektiv led i tiden.

Vi kan därför säga att det är vetenskapens uppgift att insätta de särskilda objekten såsom led i det konkreta förloppet och det fysiska universum, såvida de inte i stället är att bestämma såsom ägande blott subjektiv verklighet. Det är nu klart att de orsaksförklaringar, varom du talade såsom den empiriska vetenskapens andra uppgift, om de överhuvud är möjliga, är att betrakta som ett led i bestämmandet av tidsförloppet och den samtidiga verkligheten. Genom sådana skulle dessa bli begripliga på det sättet, att man får inblick i det regelbundna sammanhanget.

Om du inte vill opponera mot denna allmänna exposé av den empiriska vetenskapens uppgifter, vore jag dig tacksam, om du nu ville besvara dessa frågor: Efter vilka grunder sker inordningen av de enskilda objekten i det konkreta förloppet och det fysiska universum? Efter vilka grunder avgöres subjektiviteten av en viss realitet? Efter vilka grunder slutligen bestämmes kausalreglerna? Jag ber dig svara alldeles med ledning av de synpunkter du använt under ditt vetenskapliga arbete.

"Om du, som jag förmodar", svarade botanisten, "endast vill höra min uppfattning av den allmännaste grundvalen för dessa uppgifters lösning, kan jag lätt nog gå dig till mötes, därför att alla dina tre frågor är att besvara på ett enda enkelt sätt. Av iakttagelser och erinringar och på dem stödda kausalregler är det, som den empiriska vetenskapen bygger upp världen. Med dem skiljer den också mellan subjektiv och objektiv verklighet."

Kausalitetsfrågan i ny belysning[redigera]

Härtill svarade filosofen: "Jag förlitar mig på att jag ej behöver ytterligare uppliva minnet av det samtal vi förde för 10 år sedan. Det blev ju då bevisat att varje kausalregel för sin giltighet förutsätter, att förhandenvaron av ett allmänt kausalsammanhang i skeendet står fast. Men detta kan icke grundas på någon erfarenhet. Det blev också visat att varje konstatering av faktum förutsätter bruket av kausalregler. Om vi nu med ledning härav närmare bestämmer innebörden av ditt svar, så blir detta, att den empiriska vetenskapen bygger upp världen och rensar ut det subjektiva från det objektiva med stöd av varseblivningar och erinringar och på dem stödda kausalregler under förutsättning av ett allmänt kausalsammanhang."

Med en lätt axelryckning svarade botanisten: "Jag erinrar mig att jag någonstädes läst att kausallagen är ett postulat, som varje vetenskapsman såsom sådan gör och vars giltighet just därför icke kan vetenskapligt behandlas. Är icke det också riktigt?" - "Du har förut sagt", svarade filosofen, "att den empiriska vetenskapen har erfarenheten till sin bas. På två ben tycks den nu stå. Det ena utgöres av vissa subjektiva intryck, som vi betecknar som varseblivningar och erinringar. Det andra benet är ett postulat; sålunda, tycks det, likaledes något subjektivt, ett subjektivt nödvändigt antagande. Men säg mig: om de båda benen icke skulle draga jämnt, utan det ena vägrar i vändningen; om exempelvis intryck, som alltigenom ha varseblivningens psykologiska prägel, inte skulle kunna tillskrivas kunskapsvärde på grund av kausalförhållanden som måste antas enligt det omnämnda postulatet - vad blir då följden? Vad skall ge vika, kunskapsteoretiskt sett, varseblivningen eller kausalpostulatet?" "Otvivelaktigt den förra", svarade botanisten. "Annars skulle ju även hallucinationer få rang - av kunskaper. Då skulle man ju ej heller kunna tillskriva olika normala varseblivningar olika kunskapsvärde."

"Jag tror", svarade filosofen, "att om du tänker över vårt föregående resonemang, skall du även ange ett annat skäl. När man hävdar varseblivningens och erinringens särskilda betydelse såsom grundval för bestämmandet av objektiv realitet, så använder man sig i själva verket av kausalpostulatet. Ty vilken annan grund än kausalförhållanden kan finnas för denna deras betydelse, till skillnad från fantasiernas rent subjektiva karaktär, må det sedan vara fråga om inre eller yttre 'erfarenhet'. Tänk särskilt på kravet att våra erinringar skall överensstämma med förut förhandenvarande varseblivningar. I själva verket vilar begreppet 'erfarenhet' i kunskapsteoretisk mening på en redan förutsatt, enligt kausalregler bestämd verklighet. Skulle man nu också - såsom understundom sker - bestämma den yttre varseblivningen, i dess betydelse av en grundval för kunskap, med fysiologiska begrepp, är ju användningen av förutsatta kausalbegrepp påtaglig."

"Men", fortsatte filosofen, "huru låter sig detta kausalpostulatets primat genomföra, om båda - varseblivningar med erinringar och kausalpostulatet - skall vara självständiga kunskapsprinciper? Om verkligen någon grund finns för enderas primat, måste man väl i denna grund ha den högsta kunskapsprincipen, som åt vardera bestämmer dess kunskapsvärde. Vidare: om den empiriska vetenskapen har en altigenom subjektiv bas, tycks ingenting annat vara dess stödjepunkt än styrkan av vissa intryck - de intryck varseblivningen, erinringen och kausalpostulatet gör på empirikern. Nu hade den heliga Birgitta intryck av den yttersta intensitet; den supranaturalistiska svärmaren har än i dag upplevelser, i vilka han på det mest kännbara sätt "erfar" något övernaturligt. När nu vetenskapsmannen och supranaturalisten står ansikte mot ansikte: vad skall avgöra, på vems sida sanningen ligger? Båda åberopar sina intryck och följden blir endast ett stort oväsen, för vilket filosofen skrattande sluter sitt öra.

Men är nu verkligen den empiriska vetenskapen så hjälplöst hemfallen åt alla superstitionens vindar, blott de susar med tillbörlig styrka? Det kan understundom synas så, om man hör dess egna representanter och empiristiska filosofer resonera om denna vetenskaps grundläggning. Nej! Låt oss försöka gemensamt lyfta den på skölden, trots dess egen ofta återkommande motspänstighet.

Orsaksidén och verklighetens identitet med sig själv[redigera]

Vi frågar först: Hur förhåller det sig med kausalsammanhanget i den tidliga verkligheten? Är dess förhandenvaro verkligen endast ett postulat? Jag svarar: kausalsammanhanget är tvärtom en nödvändig följd av verklighetens identitet med sig själv. Om förloppet, om det samtidiga till sin natur endast är ett enda: om de existerar blott såsom ett visst detta och ingenting annat, så är de också möjliga blott på ett sätt. Om de i sig själva hade möjligheten att vara på annat sätt, så hade de hos sig en bestämdhet, som stode i strid med den bestämdhet som de nu verkligen äger. De betecknade då ej en samstämmig realitet, men vore därmed ej heller något realt. De är sålunda till sin natur nödvändiga. Men detta är detsamma som att förloppet och det samtidiga är bestämda av de tidliga företeelsernas egen natur i den tidliga tillvaron. Men deras egen natur i denna tillvaro är given i och med deras begreppsbestämningar. Alltså är den tidliga tillvaron bestämd av föremålens begreppsbestämningar. Det föregående tidsinnehållet står genom sin begreppsmässigt bestämda natur i nödvändig förknippning med ett efterföljande med dess begreppsmässigt bestämda natur. Likaså är det samtidiga bestämt av föremålens begreppsmässigt bestämda natur. Men detta är detsamma som att det hela är bestämt av kausalregler. En kausalregel uttrycker just ingenting annat än att en begreppsmässig bestämdhet hör tillsammans med en annan vare sig i tidsföljd eller i samtidig tillvaro.

Nu är emellertid härvid att märka, att den enskilda tidsföljden och den enskilda samtidiga tillvaron icke låter reducera sig på kausalregler. Detta av flera skäl, bland vilka här endast må nämnas ett. Den enskilda sinnliga företeelsen låter på grund av sin sinnliga natur icke återföra sig på begreppsbestämningar. Den skulle därmed förlora sin sinnliga individualitet, vilken dock själv är en nödvändig förutsättning för bestämmandet av vilka begreppsbestämningar som tillhör företeelsen. Men kausalreglerna är just såsom sådana begrepp. Därför är reduktionen på kausalregler omöjlig. Härav följer att satsen om den tidliga tillvarons bestämdhet av kausalregler endast kan uttrycks så: Det ges i själva den tidliga tillvaron ingen gräns för dess bestämmande genom kausalregler på det sättet, att något område därav i sig självt vore oemottagligt för kausal bestämdhet. I sådant fall vore tillvaron icke identisk med sig själv. Å andra sidan kan intet givet system av kausalregler fullständigt uttrycka tillvaron. Men därför att denna endast i en oändlig fortgång kan bestämmas genom kausalregler, så är den icke härutinnan obestämd såtillvida, att den icke i varje fall endast på ett visst sätt skulle kunna bestämmas. Frånvaron av denna bestämdhet, alltså möjligheten att bestämmas på olika sätt, innebär allena en sådan obestämdhet som står i strid med självidentiteten. Det är att märka att vid beviset för kausalsammanhangets allmänhet var det blott denna möjlighet som framhölls strida mot självidentiteten. Inte upphör - för att nu tala om någonting analogt - att vara något med sig själv identiskt, därför att intet givet tal kan uttrycka dess bestämdhet. Den har alltid möjligheten att med huru stor bestämdhet som helst uttryckas i tal. Men den har icke möjligheten att i något avseende bestämmas genom olika tal. Man måste därför skilja mellan logisk obestämdhet och den obestämdhet som ligger däri, att ingen given bestämdhet kan fullständigt uttrycka vad föremålet är.

Men huru kan nu härigenom den empiriska vetenskapen hävda sitt berättigande? Jo, om det hela av föremålen i tid och rum måste utgöra ett enda kausalsammanhang, bestämt av kausalregler, så har de av den empiriska vetenskapen uppställda kausalreglerna giltighet i samma grad, som de möjliggör uppfattningen av de genom sin egen bestämdhet såsom reala givna objekten såsom tillsammans utgörande ett regelbestämt förlopp, en regelbestämd samtidig tillvaro. Här kan nu visserligen icke talas om annat än en viss grad av giltighet, därför att den empiriska vetenskapen ej kan förneka möjligheten av ett nytt material, nya "erfarenheter", som nödvändiggör korrigering av de antagna kausalreglerna i det ena eller andra avseendet. Men dessa kausalregler kan alltid bestämmas som relativt giltiga genom den apriori gällande satsen om nödvändigheten av ett kausalsammanhang.

Om sålunda någon vill hävda den objektiva realiteten av sina visioner av något övernaturligt, så måste han se till, att han kan ersätta vetenskapens kausalregler med andra, som lika väl som dessa tillåter ett infångande av de särskilda företeelserna i en kausalt sammanhängande värld. Kan han icke detta, men kan tvärtom den empiriska vetenskapen - just med användande av sina kausalregler - komma till en förklaring av hans visioner såsom sjukliga tillstånd; kan den hänföra dessa visioners innehållselement på naturligt erfarna företeelser, vilka kommit att på ett egendomligt sätt kombineras genom de sjukliga tillstånden - då står denna vetenskap segrande i striden.

Det är emellertid alltid att märka följande: Vad som i den empiriska vetenskapen äger absolut nödvändighet: tillvaron av ett fysiskt universum och ett konkret förlopp - vartill medvetandet självt hör - med kausalsammanhang inom sig, det vilar helt på begrepp, vilkas behandling tillhör filosofien. Och vidare: den relativa giltigheten hos empiriens egna kausalregler har sin djupaste grundval i filosofiens högsta grundsats: verklighetens identitet med sig själv.

Botanisten, som under denna harang ej kunnat bemästra tecken till otålighet, yttrade nu, under det ett sardoniskt löje krusade hans läppar: "Sannerligen jag tror att den gamla farisén i den yttersta av dessa dagar blivit filosof! 'Jag tackar dig, förnuft', säger han, 'att jag icke är som denne publikan, empirikern, som har förbindelser med något så löst som postulater och som till och med vill fota sin vetenskapliga välfärd på kausalitetsprincipen, tänkt som ett blott postulat. Jag antager visserligen också denna princip, men märk väl', säger han med en avgörande gest, 'jag bevisar den ur principen om verklighetens självidentitet! Men ack, på triumfvagnen står slaven och viskar i hans öra en fråga: 'Är nu icke denna princip själv blott ett postulat, du hycklare?' Ja, för att gå rakt på sak: måste man icke alltid ytterst komma till vissa postulat, som ej låter bevisa sig, och kan filosofien, såsom den låter påskina, komma ifrån denna nödvändighet?"

Med ett stilsamt leende svarade filosofen: "Ditt yttrande erinrar mig om att vi ännu inte tagit de sista stegen på vår vandring. Låt oss därför efter denna vilostund snöra vår ränsel och ge oss i väg. Måhända skall jag bättre klara mig när vi kommer högre upp." - De båda vandrarna reste sig och fortsatte upp mot bergets krön.

Erfarenhetsvetenskapens enda verkliga stödjepunkt[redigera]

"Det följer", yttrade filosofen, "av det föregående, att den empiriska vetenskapen har två verkliga stödjepunkter:

Den ena är det medvetet fattade objektets realitet i och med dess bestämdhet såsom ett visst detta. Det kunde icke bestämmas som ett visst detta, om det självt ingenting vore. Det måste sålunda äga realitet såsom subjekt för sin självidentitet.

Den andra stödjepunkten skulle vara verklighetens motsägelselöshet. Därur följde det allmänna kausalsammanhanget mellan alla objekt i tid och rum. Därur åter följer möjligheten av kausalregler, genom vilka den empiriska vetenskapen med de givna objekten själva som beständigt underlag kan insätta dem i en tidsserie och ett fysiskt universum och kan skilja mellan den subjektiva och objektiva realiteten. Dessa kausalregler ha sin enda giltighet genom sin duglighet att möjliggöra uppfattningen av den sinnliga verkligheten såsom ett regelbestämt helt, såsom den enligt identitetsprincipen måste vara.

Men jag frågar nu: Är verkligen de båda stödjepunkterna utan samband inbördes? Låt oss för den skull betrakta satsen om verklighetens självidentitet. Denna sats måste kunna användas. Ty i annat fall skulle verkligheten vara en specifikation av självidentiteten. Men så kan icke vara förhållandet. Ty det att vara något betyder blott sakens enkla position. Däri ligger intet i-sig-självt-vara till skillnad från annat, under det att självidentiteten just uttrycker sakens egenskap att i sig själv skilja sig från annat. Alltså hör självidentiteten icke till verkligheten på det sättet, att den kunde genom analys därur uttagas. Den hör dit blott på det sättet, att den hör tillsammans med detta begrepp. Men denna samhörighet mellan skilda begrepp måste innebära, att satsen kan omvändas, att sålunda det självidentiska såsom sådant är realt / verkligt/.

På denna omvändning av satsen vilar nu de i medvetandet givna objektens realitet. Men därmed är nu också sagt, att det egentligen endast finnes en stödjepunkt för den empiriska vetenskapen, nämligen verklighetens identitet med sig själv.

Emellertid är innebörden av detta uttryck 'stödjepunkt' att närmare bestämma. För den skull upptar vi den fråga det rörde sig om i ditt sista svar: Huru kan jag vara viss på giltigheten hos omdömet om verklighetens självidentitet? Vad betyder det att 'vara viss på'? Betyder det psykologisk visshet, så är frågan naturligen blott att psykologiskt besvara. Men betyder det förhandenvaron av någon logiskt hållbar grund för ett antagandes riktighet eller möjligheten av ett antagandes logiska rättfärdigande, så är frågan verkligen kunskapsteoretisk. Men då är innebörden av frågan också att återföra därtill: Är den logiska nödvändigheten själv logiskt nödvändig?

Det är nämligen att märka att den logiska nödvändigheten just är verklighetens nödvändiga självidentitet. Om verkligheten ej vore nödvändigt självidentisk, skulle allt som, oavsett tankeinnehållet, ligger i den blotta formen - sålunda logisk nödvändighet - förlora all betydelse. Om man säger: 'Människan är dödlig, Cajus är en människa, alltså är Cajus dödlig', så vore detta alltså - såsom liggande blott i det sätt varpå premissernas innehåll är förbundet - omöjligt att uttala, om dödligheten, människan och Cajus icke blott och bart, såsom vart och ett varande något, vore med sig själva identiska. Vore det - icke blott i och med att dödligheten är något - avgjort, att den icke är odödlighet etc., vore alltså i dess formella karaktär meningslöst.

Men observera nu vidare, att 'alltså' ej innehåller något mer än just denna verklighetens nödvändiga självidentitet. Det säger endast att mänskligheten såsom innehållande dödligheten i sig nödvändigt är detsamma som mänskligheten såsom bestämning hos Cajus och detta blott därmed att vardera tankeinnehållet är något. Nödvändigheten ifråga är sålunda blott verklighetens nödvändiga självidentitet. Men om nu så är förhållandet, är det också meningslöst att efterfråga, om verklighetens självidentitet är logiskt nödvändig. Den i frågan själv förutsatta logiska nödvändigheten är just den verklighetens självidentitet varom frågas.

Såvida den här behandlade principen är den logiska nödvändigheten, är den i sig själv nödvändig, ja, det självnödvändiga såsom sådant. Varje begrundande av densamma genom något annat skulle förutsätta principen själv, och allt begrundande av något annat förutsätter principen.

Men lägg nu märke till att frågan, om ett omdöme gäller, är en fråga, huruvida det finns någon objektiv grund för omdömets innehåll. Såvitt man utgår från en viss medvetandets bestämdhet, exempelvis erfarenheten, såsom kriterium veri, så antar man att detta erbjuder en objektiv grund för omdömets innehåll. När Cartesius ville uppvisa att den egna tillvaron är omedelbart given, så ansåg han uppenbart att det fanns en logiskt hållbar grund för detta antagande. Men att finna en objektiv grund för innehållet är att påvisa, att därtill hör logisk nödvändighet. Att exempelvis en viss kausalregel har giltighet betyder, att det givna materialet, som hänför sig till tiden, med logisk nödvändighet är att bestämma så, för att det i avseende på den tidliga verkligheten logiskt nödvändiga allmänna kausalsammanhanget skall kunna upprätthållas. Alltså är ett omdömes giltighet i själva verket ingenting annat än att omdömets innehåll är bestämt av den logiska nödvädigheten, m.a.o. av principen om verklighetens självidentitet.

Men satsen att den nämnda principen utgör stödjepunkten för all kunskap betyder allena principens närvaro såsom giltigheten själv. Inlägger man däri den betydelsen, att den särskilda kunskapen skulle kunna härledas ur principen, har man kommit på avvägar. Ty det skulle innebära, att den sinnliga verkligheten kunde analyseras fram ur principen. Men detta åter skulle innebära, att den icke i sig själv vore nödvändig, utan vore beroende av annat. För övrigt är det klart att det särskilda kunskapsinnehållets bestämdhet av den självnödvändiga principen innebär, att detta innehåll självt är självnödvändigt, sålunda icke härledbart, ehuruväl visserligen å andra sidan utsagon av dess självnödvändighet endast är ett bestämmande av detsamma genom den självnödvändiga principen.

Men utgör principen i fråga sanningen i all sanning, så är den också fullständigt inre i den meningen, att intet kan vara därifrån uteslutet. Såsom självgiltig är den nu också inom sig sluten. Den är därför det fullständigt närvarande, inom sig slutna. Dess obetingade, i saken själv grundade realitet är i allt förhanden. Då är det också klart, huru ett medvetet fattat objekt kan vara föremål för kunskap, oaktat medvetandet självt icke är det, varpå kunskapen vilar såsom kunskap. Såsom med sig självt identiskt och realt, sålunda bestämt av principen, är det självt fullständigt närvarande och har i sig självt sin realitet.

Kunskapsfrågans slutliga formulering[redigera]

Den kunskapsteoretiska frågan - som förut betecknades som en fråga efter den logiska grunden för giltigheten av medvetandets innehåll - kan nu givas den mest genomtänkta formuleringen. Den är icke: huru kan jag såsom psykiskt subjekt ha kunskap om något? Detta psykiska subjekt kan icke vara utgångspunkt i kunskapsteoretiskt avseende, därför att sanningen i satsen om dess egen tillvaro, vetandet i vetandet om detsamma, endast är realitetens nödvändiga självidentitet. Frågan är i stället denna: huru låter sig de sinnliga objekten begripa såsom bestämda av realitetens nödvändiga självidentitet? Denna kunskapsteoretiska undersökning kan allena fullständigt grunda den empiriska vetenskapens möjlighet."

De båda vandrarna hade nu uppnått bergets spets. Framför dem låg den snöhöljda fjälltoppen i kylig fägring. Och utåt syntes ändlösa vidder.

"Vet du, broder", yttrade botanisten efter en stunds tystnad, "att häruppe frodas endast mossa. Låt oss återvända till livet!" - "Alltså skiljas våra vägar", svarade filosofen, "men vi råkas med tiden..."

Efter en stund hördes nerifrån botanistens röst: "Hallå, filosof!" ropade han. "Akta dig i stigningarna!"