Brännvinns-fördärve
|
Uschianste mej da för all dänne supinga,
för all dänne ragglinga å dänne stupinga!
När folk bär sej skröpplier’ ôt än ett krötter,
då töcker ja’ själa te jämt intnô nötter,
då kunn’ allt vår Hârre, så gärn’ ta’a frå oss
å sätt’ nônnting sämmer i skrôttera på oss.
Men se, för hvart äveli brännevinns-kvartere
blir själa den stackern kav svarter’ å svartere,
å då vill vår Hârre, förståss, inte ha’a,
men fan lell han ä inte sen te å ta’a,
å sänn får ho ligg’ där å lie å svie
som vöbrann i hällvettes-lönnbrännerie.
Å Jessus han hjälp oss för fattie kroppera,
hva grofft di far ille ’tå brännevinns-droppera!
Matlusta ho ryker sin kos bål ur tarmera,
å kraffta går soprent ur bena å armera;
fôll näser å käker ser ut licksom röinger,
men lemmera ällers blir vesne som döinger. -
Pär Larssa dä va jusst en duckti sjôlv-ägere,
han te å mä ågde en selverbägere
å mang’ mange hunnra reksdaler i pänninger,
va hörk å uhäjli i all’ sine vänninger,
å kvek å gesvindi å rapp som en icker
så näggum i sockna en bonne va licker.
Arbeta i ett som a myre, dä gjord’ han
bå tili å sent, ifrå måndan te lordan;
men söndan då sätt’ han en kamp för a kjârre
å ok bål te körka å tacka var Hârre,
som veka igömmen hadd’ gitt’en så möa
å skrôvi välsignels’ å hälsa å föa.
Å brännvinn dä feck di ’en sälla te smake,
om int dä kunn’ händ’ när som väre va klake,
så senera starrtna i armaan å skankera
å nônnting behövvdes te freske opp tankera;
på gästbô han täärd’ te dä högste e ullvalle,
å allri en såg hômmen raggle å kullfalle.
Så geck dä a ti. Men när välmakta tog sej,
då bynnt’ han bli storgo, å lata å drog sej,
å vôl sej int sjôlv te sköt’ åckraan å ängera,
å flydd’ hele ställa å dreffta ôt drängera;
men fôll vet en dä, att när hôssbôen rôter,
då får en int gärn’ se att drängen skôter.
På latbänken kräker lell tia så sävlitt
som lusa på tjärstecka, å dä blir jävlitt
i längda te frakt’ sej förutta muntrerning;
då kommer allt flaska som fôrrst i funderning,
för satan, den lönnkrögern, ligger å anker
å tratter full själa mä brännvinns-tanker.
Täpp öra, Pär Larssa! Ly int på den onne!
Bli som du va fôr, samme drôplie bonne!
Då las du i bibbla hvar äveli affta; -
ta te’a igen, käre Pär! Där ä saffta,
som int gör dej söpen å hôvvgaln, fôrstår du:
Ju mer du fôrtärer, dess stöttere står du.
Gunås, dä va fåfängt! Den onne feck makta.
Guss ängler, som fôr geck o stôga å vakta,
di sörde så anntlitt å feck gi sej dänna;
Guss fre å välsignels’ di stan’ där int sänna,
å allt geck i stôll; för se, veet’ å fôrnôffta
kan kav int regär’ sej i brännvinns-lôffta.
Nu töv’ int fôrrn Pär gjord’ så tätt mälla klonkera,
som slaga på loen plä gör’ mälla donkera;
regjord’ å flög rasen å svor å onnfula sej
å hira ikôll bål i söpplaan å sula sej,
å pönta bå stôg’ å sej sjôl så iländitt,
så ingen kunn’ kall’ tåcke svin för anständitt.
Å når han kom snôri igen ifrå kvarna,
då va dä te däng’ stackers hustrua å barna,
slô sönner bå spônstoler, bol å ann’ sakera,
å rive ner brögääl, så skamm tog ve kakera;
strômp-hôlkaan, som törk’ bål i spisen, dômm vrok’en
’tå steckaan i eel, den uvôrsklie sloken.
Men for han te "ävie gläija" på Hea,
då lell ska ni tro dä bar recktitt på snea:
Då ga’n sej i fâl bars mä fuul’ å förgifftie
hästskojrer, tjyvstrykrer å annre vilifftie
ulspäijler å sater å rackerfilurer,
som glômmer på sne kav som folkonne tjurer.
Diss’skojrann pass’ på, när i fylla å yrsla
Pär soprent va skamnôm te hôll’ sej i styrsla;
då bytt’ di ifrå’en hans snälle å vackre
å gôrfete Brunte i ställ’ för en stackre,
krôbb-biter, istadi, blinn, bröten, mä kvarka,
så näggum han vârd va te kast’ bål i slarka. -
Men skull’ en orér’ om allt Pärses ilänne,
då komm’ allri nônnstinner visa te änne;
så lôtt oss da sij’ mä di korteste ola,
hva slut den ulöcklie khärn feck på jola,
å sesst hvar för sej bö, att Gu oss bevarer
ifrå te råk’ ut för den Elakes snarer. -
Välmakta, må vete, va snart nåk i slutdagera,
å länsman feck jämt komm’ å pante för utlagera;
kunn’ kärngstackern tjän’ sej den fattie tolvskillingen,
så söp han bus opp’en, den blåsvôllne sjôlvspillingen;
på sistne ågd’ Pär int en stôbbhôlk på hasera,
å vällt’ sej på halmen i bareste trasera.
Där låg han å vrôl’ som ett uskällit kretter,
å önsk’ hele vâla skull’ dronkera i etter;
å kav ännsom blå-lôg’ ur käfften dä stog’en,
te teken, att hällvette kokt’ in i blogen;
på slute lell samvette vackna mang’ ganger,
tess Pär strypt sej sjôlv i den grömmeste anger. -
Ja, hârre Gu hjälp oss da för dänne supinga
å för dänne ragglinga å dänne stupinga!
I fylla då vackner di onne begärninger,
å fyllhu’n ä kropp te di styggeste gärninger;
men ä dä så väl att han int blir en rackere,
så nåck ä dä vesst att han blir lell en stackere.