Branden

Branden av Dan Andersson

Se, våren går ung och grön
över ängen vid Norrbysjön,
över rosor och gräs står natten
tyst som en vaksam mor.
Men vid skummaste timmens slut
flyga lekande lågor ur
och slicka på taket av näver,
där spelman i Norrby bor.

Och spelman spelar i By
och ser flammor mot grånad sky,
och han flyr med dödens oro
som en gam till hotat bo.
'Åh - nu brinner ditt torra bröd,
och den gråa, gamla är död!',
sjunger västan, 'den vita handen
är svart som en kråkas klo.'

Där står tätt som en mur av bly
allt folket från dansen i By,
och på knä står spelman i gräset,
vit som ett kallnat lik.
'Åh, Gud, har du frälst min mor?
Hjälp min otro, Herre, jag tror -.
Då steg mot purprad himmel
ett dämpat dödens skrik.

'Hennes täcke var vitt som snö,
hennes blommor svartna och dö -
allt är mitt i natt', sade stormen.
'Jag är stark och gammal och van,
åh - den röde och jag ha gått,
som en pest har bröllopet stått,
sedan dagningen for över bergen,
vit som en nyfödd svan.'

Men som en som ej ber om mer
sjönk spelman till jorden ner
och lågorna smekte hans huvud
mitt i rosornas döende hop.
Som den dödande rödes vän
högg stormen tag igen;
som ett hav av brandgula liljor
stod himlen och såg på hans dop.

'Kom den gamla inte ut?
Har hon nått sina visors slut?' -
'Det var sista gången', sjöng ängen,
'och sedan är ej mer.'
Och en lysten fläkt rörde om
mitt i apelns kolnade blom
när den sista vita tulpanen
föll död i elden ner.

Men en spröd och drucken klang,
likt en vitbränd sträng, som sprang,
hördes snyfta borta i gräset
där en tungsint vallmo dog.
Det var spelmans svarta fiol
som sjöng slut i morgonsol,
när dagen på dimmiga vingar
över våta ängar drog.