I
Det var då decembersnön kring Lund
i rödaste tö försmalt,
det var i den yttersta nödens stund -
på spel stod seger, stod allt.
Den elfte Karl i sin kämpakrets
i fäktandet främst var med,
hans krona hängde på värjans spets,
där livregementet stred.
Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
en häst för parad och ståt,
förmådde ej mer vid trumpeternas skall
att bära sin herre framåt.
En annan fåle i hast fick tas;
en ryttare sprang av sin häst:
"Tag Blacken - han är blott av bonderas,
men står sig båd' längst och bäst."
Den kung, som trofast med folket gick
att värna sin ärvda grund,
sin stridshäst också av folket fick
till tecken på fast förbund.
Det var en syn för de djupa led,
då glad, efter vunnet slag,
kung Karl den löddrige klipparn red
på denna sin hedersdag.
Kring land och rike blev klipparn känd
från samma berömda strid,
hans breda bringa, hans starka länd,
ej tjänte sämre i frid.
Till nejder, där midnattssolen brann,
till Skånes böljande slätt
han rastlöst förde den enkle man,
som mente så väl och rätt.
Var väld å färde, fick bonden ej sitt,
drog fogde en sveklig vinst,
då hördes den blackige klipparns ritt,
när brottet det anade minst,
och höjdes i natten ett vådeldsrop
på stadens fjärmaste malm,
han sågs i det släckande gardets hop
bland brakande bjälkar och kvalm;
och då han nu var en huvudfigur,
se'n gammalt, i eld och brand,
"Brandklipparen" nämndes det trogna djur
utöver allt Sveriges land.
II
Det var vid Kungsör på sin säkra rygg
en sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: du lille, var trygg!
Jag tjänar dig som din far.
Men liten blev stor. En reslig sven,
vars sextonde år gick in,
som herre och kung över svenske män
tog arv efter fader sin.
Det arvet var trohet hos stora och små,
var styrka, välmakt och fred
och lydiga skuldror att vila uppå
och slutligen Brandklipparn med.
Slet klipparn ont hos sin förre kung
vid nattlig vådeld ibland,
hos sonen vart tjänsten först riktigt tung,
då ropet skallade: brand!
Ty var det ett enstaka hus förut,
som krävde en släckande flod,
nu brann det i självaste rikets knut,
och där måste släckas med blod.
Så klädde sig folket i krigarskrud,
bantler över rocken blå,
gick mangrant ut på en ynglings bud,
och klipparn han följde också.
Nu gällde det bara gå blint framåt
emot en beväpnad värld
och vada i blod på var okänd stråt,
som Karl pekat ut med sitt svärd.
Och namn som Klissow och Holofzin
bar ryktet andfått kring jord,
och barnen därhemma lärde in
de konstiga främmande ord.
Hur kriget slukade tropp på tropp,
ej spordes knot eller knyst.
I luckorna ryckte blott nya opp
och skyllrade lydigt och tyst.
Brandklipparen frågade ej: varthän?
och ännu mindre: varför?
men travade friskt bland snön i Ukrän
som på sin äng vid Kungsör.
Från segerns förstfödde son till sist
tog lyckan tröttad sin hand;
en här, förtunnad av köld och brist,
förblödde på Vorsklas strand.
Omkring sin hjälte slöto de blå
en ständigt glesnande mur,
ej död, ej träldom de aktade på,
blott han komme lyckligt härur.
"En häst, en häst att rädda vår kung
ur hängbår krossad och stjälpt!"
Brandklipparen kom över rökhöljd ljung,
på honom vart kungen hjälpt.
Med blickar och gnäggningar sade han till:
än kraft i senorna finns.
Vår sårade herre jag akta vill
som fordom min lille prins.
Till turk och hedning nu färden bar.
Bak Dnjeperns brusande flod
Brandklipparn med kungen i gott förvar
på räddande stranden stod.
Snart lyste mot Karl och hans trogne häst
halvmånen på Benders torn,
och Sveriges kung blev sultanens gäst,
och klipparn fick turkiskt korn.
Men huvudet hängde, han sågs försmå
ett foder av läckraste smak -
han hade ej vant sig beskydd att få
och kost under främmande tak.
Mot konungens händer han strök sig lent,
och ängsligt hans gnäggning ljöd:
säg, skola vi så bliva borta rent
från Sverige och Sveriges bröd? -
Den länge sitter vid andras bord
från ljuv omsider blir led,
och på sin trotsige gäst från nord
blev turken slutligen vred.
Se'n först med lämpor han gjort försök,
den krumma sabeln han drog,
och klipparn stod åter bland eld och rök,
och kungen han högg och slog.
Det var blott ett avskedsskämt, en lek
just efter kung Karls natur,
och paschan själv steg baklänges blek
ur lejonets farliga bur.
Brandklipparen gjorde som sin monark:
en turkisk häst kom för när,
men strax av järnskodda hovar en spark
han fick sig för sitt besvär.
III
Kung Karl kom åter ur österns band.
Hans länge förmörkade sol
ånyo blodröd vid himlens rand
steg, färgande nordens pol.
Att blåsa på krigets slocknande härd
han red genom dag och natt.
För sådan herre och sådan färd
var klipparn för gammal och matt.
Det var vid Lund. På de vida fält
i rader blänkte gevär.
Den tolfte Karl upp till mönstring ställt
sin yngsta, sin sista här.
Han fann ej de solbrända bussar mer
med muskler gjutna i järn;
i gossar, som tyngdes av vapnen ner,
såg Sverige sitt hopp och värn.
Ur landets hjärta en viskning steg:
se här mina sista barn!
Vem plöjer min åker, vem sår min teg,
vem tröskar och kör till kvarn?
För fyrti år sen på samma slätt,
som här ditt öga kan se,
o kung, jag lovat mig helt åt din ätt,
nu har jag ej mer att ge.
Kung Karl fick höra ett långsamt tramp,
såg Hultman, sin gamle lakej:
"Vad leder du där för en ömklig kamp,
ty Blacken är det väl ej?
"Jo, sannerligen är det ej han ...
Välkommen, gossen min, hit!
Jag undrar, om ännu du trava kan?
Du kunde det sist i Turkiet."
Kung Karl i sadeln svängde sig opp:
"Nå, känner du slätten vid Lund?"
En darrning flög genom klipparns kropp,
han segnade ner mot grund.
En sakta gnäggning han från sig gav,
det låg en klagan däri:
jag mäktar ej mera - herre, sitt av!
Jag tror att det är förbi.
Kung Karl stod tankfull en lång minut:
"Vad, Blacken oss överger,
då våra mödor rättnu få slut
med ära i norskt kvarter!"
Nu dånade trummorna över hed;
mot himmel blygrå och kall
försvunno i fjärran de mörka led -
de drogo till Fredrikshall.
