Bravon
| ← Hej! - Sasa! |
|
Sjelfmördaren → |
Bravon.
Fritt och lustigt röfvarlifvet
År som örnens lif bland töcknen,
Som en tigers midt i öknen,
Modigt, vildt och öfvergifvet.
Höga, som Sanct Bernhards toppar,
Äro våra djerfva sinnen,
Lifvade af segerminnen,
Friskare än rosenknoppar.
Djupt i skogens dystra gömma,
Skuggade af myrtenhäckar,
Svalkade af silfverhäckar,
Nöjets bägare vi tömma.
Tjusta af Alpcithrans knäppar,
Kyssa flickor, såsom ärlor
Qvicka, bländande som perlor,
Oss med sina rosenläppar.
När de hjertan med oss byta.
Hos oss qvällarna förspilla,
Skälmskt de älskarna inbilla,
Att de blommor åt dem bryta.
När de sina armar linda
Kring oss, — och med våra blanda
Kärligt suckar, blod och anda,
De med sagor dem förblinda.
Egensinniga Coquetter
Bli romantiska och veka,
Svärmande i söderns bleka,
Magiskt ljusa månskensnätter.
Fina blomsterångor söfva
Dem magnetiskt, — varma susa
Balsamvindar, som berusa
Dem — och deras nerfver döfva.
Christi lacryma, vår nektar,
Dricka vi i dalar gröna,
Omkringfladdrade af sköna
Fjärilar och västanflägtar.
Vår soupér är turturdufvor,
Guldoranger, hvilka glöda
Svällande — och purpurröda
Saftiga, fullmogna drufvor.
Glittrande Falernervinet
I vigvattenskål'n, som rosen
Doftar, blygsamt aprikosen
Rodnar Jjuft i helgonskrinet.
Svarta likstenstaffelns kanter
Höljs af svepduk med sorgfransar,
Och kring kalken rosenkransar
Slingra sig af diamanter.
Skurade benrangel, hvita
Stöder utaf hädanflydda
Bravos, röfvarkulan skydda,
Bleka, som squèlettes af krita.
Handen är som marmorstenen
Kall och hård, — ihålig kinden,
Köttlöst bröstet — och för vinden
Skramla knotorna och benen.
Perlor i tandkistan grina,
Och den blanka hufvudskålen
Bär tiar, — i ögonhålen
Stulna kronjuveler skina.
Vingarna till rof vi spänna
Flinkt, som skatorna på qvisten,
Och med tjufgods fylla bristen,
Om behof vi nånsin känna.
När som mammons trälar slafva
Tungt för magra uppehället
I sin blodssvett, vi i stället
Mörda och behändigt stjäla.
Uti menskoblod samveten
Härdas, mellan refben dolkar
Och stiletten raskt befolkar
Grafvarna och evigheten.
Vi, om pesten når vår håla,
På en bädd, af videgrenar
Flätad, mjuk som junfruspenar,
Dö lättsinniga, frivola.