Bredvid sin häst i gränden
|
Bredvid sin häst i gränden
en gosse syntes stå;
han strök sin vän på länden,
de fröso båda två,
ty dagens gyllne pilar
ej värmde luften mer,
med kvällens kalla ilar
ett snöslask tyst föll ner.
Med lass de kommo redan
på morgonen till stan
och båda stått alltsedan
på öppen vedgårdsplan.
Ty hästens grymme herre
som just var gossens far
till krogen gått dessvärre
och dröjer ännu kvar.
De sågo på varandra
det var som hästen sagt
du som är fri må vandra
och se vad som har bragt
vår herre att förgäta
att vi stå båda här
och inget har att äta
och hungern oss förtär.
Och gossen lydde trogen
den stumme vännens blick
och bävande till krogen
att söka far han gick.
Förskräckt han syntes glänta
på dörren: Kom nu far,
ty hemma de oss vänta
och mörkret på oss tar.
Stäng dörren, pojke, genast
röt fadern rusig nu.
Jag rår mig själv allenast
se efter hästen du!
Jag svarar själv för risken
och pålle skall nog få
traktering utav pisken
så det skall undan gå.
Med sorg i sena stunden
gick gossen åter ned
till hästen som stod bunden
och frös och svalt och led.
Ty vindens kalla byar
igenom gränden flög
och snön från hemska skyar
i stora massor föll.
Ännu en gång till krogen
gick gossen. Kom nu far,
ty annars genom skogen
sig aldrig hästen tar.
Han fryser så han skakar
och utan hö han står
och hemma mamma vakar
och undrar hur det går.
Följ gossen, sade alla
som sutto inne nu.
Vad lyster ni befalla?
Tig bonde, vad vill du?
Du är ju överlastad,
och grälet snart tog slut
ty gossens far blev kastad
bland gatans drivor ut.
Fast gossen honom hjälpte
att uppå benen stå
på nytt den druckne stjälpte,
det var en sorglig stråt.
Det tänkas kan förresten
hur gången tog sig ut.
Till genomfrusna hästen
de kommo dock till slut.
Nu värmdes djurets leder
när drinkarn tömmen fick
och under slag och eder
det efter vägen gick
till pinglet utav klockan
som uti bringan satt
förtonade i tjockan
uti den mörka natt.
Men snön den häftigt yrde
och vinden tjöt kring dem
och hur den druckne styrde
de kommo aldrig hem.
Det påstås att han stjälpte
i drivan än en gång.
När gossen honom hjälpte
gick hästen därifrån.
Alltnog, när andra dagen
sin gryning syntes strö
de gingo hela dagen
att söka lik i snö,
men först när stjärneblossen
om kvällen tänt sin brand
de funno lilla gossen
höll troget faderns hand.
Men längre in i skogen
stod hästen ännu kvar
i selen än så trogen
fast kall och stel han var.
Hans skarpa ögon lyste
så hemskt i månens sken
att starka karlar ryste
i både märg och ben.
Nu detta hemska drama
på spriten skrivas bör
därför I unga vänner,
betänk er vad ni gör.
Förbannad vare krogen
som utspyr sådant gift.
Det var så hemskt i skogen
så mörkt och vålnadslikt.