Bref från Kongo (1888)
|
| Tidning för Wenersborgs stad och län 4 oktober 1888 (Index:Tidning för Wenersborgs stad och län) |
[ sida ]
Bref från Kongo.
Ett privatbref från löjtnant M. Juhlin-Dannfelt, dateradt Lukungu den 14 juli, har stälts till Skånska Aftonbladets förfogande, och af detta framgår att vår raske landsman - hvilket ju häller icke är att undra på - börjar en smula se tingen i svart i de svartes världsdel. Sitt goda humör håller han dock så där tämligen uppe och anslår då och då en skämtsam sträng, ehuru klimatsjukdomarne handskats omildt med honom.
”Jag lefver ännu, skrifver han, och min lefver låter mig känna att jag lefver, ty Kongo, af herrar tidningsmän skildradt som ett paradis, påminner i själfva värket, både hvad klimat och diverse andra förhållanden beträffar, mera som dämonernas än änglarnes hem, och den infödda befolkningens utseende och moral bidrager ej häller till att rycka en europé ur dessa föreställningar.
Blaque à part! Här är mig ej godt att vara. Mina 5 år börja räkna och många gånger, då jag känner åt i min högra sida, tror jag mig hafva svalt en kokosnöt. Lefversjukdomar äro ock här mycket vanliga dödsorsaker, och hur gallan vid sådant förhållande skall vara beskaffad, är ej svårt att räkna ut. Man lefver häller icke ett lyckligt samlif, därtill äro irritationsförutsättningarna för många, och portugisen har rätt, då han kallar gallfebern mera träffande än poetiskt för vomito negro.
Stanley? Ja han låter ej höra af sig. Han kvarlämnade i Jambuga vid Aruwimifloden ett befästadt läger med 3 hvita och 200 svarta, och helt nyligen ankom hit en af de hvita, en m:r Ward, som upplyste oss att man i Jambuga ej haft andra nyheter från Stanley än de som lämnats af några desertörer, återkomna i November, hvilka berättade att Bulu Matadi, Stanley och hans sekond voro halfdöda af hunger med sin trupp, att infödingarna voro öfverallt fiendtlige och att bägge dessa hvita buros af sina män, emedan de voro sårade af pilskott. I Jambuga voro 70 af de 200 soldaterna döda af hunger. Dessa nyheter telegraferade m:r Ward till Europa, hvarefter han åter begaf sig åstad till Aruwimifloden för att med återstoden af sin trupp, förstärkt af några män som Tippu Tip lämnat, skynda efter Stanley. Detta är allt hvad vi här veta om denna expedition.
Walter Dean, den engelsman, som - trots ett hjältemodigt försvar, nödgades uppgifva Stanleyfalls åt araberna, har fått ett sorgligt slut. Han hade i midten af förra året kommit tillbaka till Kongo, på resa till Europa, för att jaga elefanter. En morgon i maj månad begaf han sig af från stationen Lukulela, där han vistades, följande en elefanthjords spår. han återkom ej mer. Den missionär, hos hvilken han vistades, sände, orolig öfver hans uteblifvande, ut infödingar att söka honom. Efter tvänne dagar funno de hans lik i ett busksnår. Hufvudet var genomborradt och sprängdt af en elefantbete, som inträngt i nacken och utkommit vid näsroten.
Apropos dödsfall, ett exempel på hur fort man vill stoppa ned en död i det sista fodralet. En belgier, St., anfölls i Lukungastationen af biliösfebern. På tredje dagen jugerademan att han ej hade många ögonblick kvar, och den traditionella likkistan af tomma matboxar förfärdigades. Mot förmodan återvände han dock från evighetens förgårdar, och då han några dagar därefter afreste från stationen, fick han se sitt tillämnade fodral. Man upplyste honom om dess ursprungliga ändamål, tilläggande, att då ödet så velat att det ej skulle göra tjänst som likkista, ämnade man använda det till - gardemanger (matskåp) efter öfverspikande af metallväf.
Monsieur St. kan ej se en ’’gardemanger’’ utan att få kväljningar.
Jag är flitigt sysselsatt med mätningar af den projekterade järnvägen. Den kommer nog att bli en värklighet, men spörsmålet är: ”Hvad skall man transportera på densamma?” Jag öfverlämnar åt starkare hjärnor än min att utfundera detta, ty ännu har jag icke sett annat än ”kamperstenar” att här uppsamla. Men folk, som äro långt klyftigare, påstå att landet är rikt, och då är det väl sant också.
För öfrigt har jag under de trenne senaste månaderna besökt trakten af Kongodalen, som i det mest ursprungliga och barbariska afseende representerar ”de svartes världsdel”, och gjort bekantskap med diverse negergentlemen, som alla reklamera titeln ”o principe”, men af för mig alldeles ofattlig anledning, så vida ej försteget i rang är liktydigt med försteget i smuts, sår och spetälska framför andra vulgära svartingar. En af dessa hade fått det infallet att vilja skära halsen af mig, och han sände en ambassadör mig till mötes i ändamål att förkunna mig detta beslut. Jag svarade artigt att jag kände mig smickrad af uppmärksamheten, men att mina ”unge män”, som det heter i Coopers romaner, voro rädda om min hufvudknopp, hvilken var deras ”fetish”, och därföre fullt och fast bestämda att försvara den. Den gamle prinsen, hvilken måtte varit en ifrig frenolog, att döma af de många hufvudskallar som prydde hans trädgårdsstaket, afstod då från sitt projekt och inbjöd mig i stället på en klunk malafu (palmvin) i sitt bembu (palats). Till gengäld bjöd jag honom på ett par snapsar äkta holländskt genever, hvilket så komplett omstämde honom till min favör, att han presenterade mig för prinsessan Naundu, sin dotter, erbjudande mig den svarta skönheten, med sin sammetslena hud och sin oklanderliga Kongotoilett, till hustru. Artigheten afböjde jag dock, befarande att den gamle negerprinsen, då min genever och mina patroner voro slut, kunde återfalla i sin gamla mani och få lust att studera Galls vetenskap på sin svärsons och mina mäns hufvuden.
I det land, jag genomströfvat, är mängden af elefanter otrolig. Fälten förstöras i grund af dessa bestar, och om nätterna störes sömnen oafbrutet af deras trumpetande och frustande. Ja en natt fingo vi afskjuta flere salvor för att skrämma bort dem till lämpliga aftånd från lägret.
I Bavumbi-landet synes man hafva uppnått mästerskapet i halshuggningskonsten. De ofta upprepade exekutionerna tillgå på följande sätt: Offret placeras mellan fyra med hål försedda, i marken neddrifna bjälkar. Händer och fötter trädas in och fastgöras i hålen, hvarefter ett ungt träd böjes ned till offrets hufvud, som därvid fastgöres. Artistiskt gjorda inskärningar å ömse sidor af halsen komma hufvudet att fasthållas vid bålen af blott strupen och ryggraden, hvilka genom ett kraftigt hugg afskäras. Hufvudet slugas genom det nedböjda trädets spänstighet högt upp i luften. Drôle de plaisir. Eh?
Jag skulle gärna velat skrifva mera, men jag är läns på papper och min colly postal har ännu ej anländt. Låt mig snart få några rader. Jag är sedan ganska länge i saknad af underrättelser hemifrån och hungrar och törstar vildt efter nyheter från gamla Sverige. Man skall hafva erfarit hvad en lång frånvaro i de svartes världsdel vill säga för att rätt kunna uppskatta värdet af sådana.”