Briggen "Beatas" bärgning
|
| ur Bonniers Månadshäften, H. 11 1915 sid 983-986, se digitalisering hos Projekt Runeberg |
BRIGGEN »BEATAS» BÄRGNING.
Av BERTIL LYBECK.
Det hade blåst en grundstorm i tre dagar. Regn hade kommit under natten, och den grövsta sjön hade lagt sig något; men ännu dånade den väldiga dyningen i strandkanten och rörde upp färsk tång och strandgods långt upp i kullerstensstränderna, dit de starkaste vinterstormarna hade svårt för att orka fram. Måsarna stodo på ända in över ljunghedarna, och skuggorna från de söndertrasade regnmolnen rände kapp över bergknallarna, där regnvattnet silade. I de vädervridna träden, som krokiga sökte lä bakom gubben Lorentz’ stugknut, fräste vinden som vatten på varmt järn.
Nedanför i det rödbrända gräset sprang yngsta pojken och samlade ihop nedblåsta taktegel. Stormen hade rivit i värre, så att taket åt vindsidan blivit så gott som renskalat.
I köksfönstret stod gubben Lorentz och synade sina illa medfarna äppelträd. Vad frosten hade lämnat på våren, hade vinden ruskat ned och lagat till grismat, och gubben grumsade över den förlorade förtjänsten till hösten.
Med ens blev det liv i Lorentz. Kvickt som ögat gjorde pojken ett hopp genom potatisåkern, flängde in i farstun och rev ned stora sjökikarn från spikarna över dörren, rände tvärs igenom hagtornen, rätt uppför branten till stenkumlet på utkiksberget.
Däruppe låg pojken på magen och riktade med darrande fingrar tuben ut till havs. Han hade sett något märkvärdigt blänka till mellan brotten i solstrimman långt ut i sjön.
— Dä ä en haverist, vrålade han genom vinden åt gubben, som kommit ut på backen.
Lorentz satte händerna bakom öronen, som om han riggat ut ett par lä-segel, men vinden tog bort ljudet.
— Kom hit! Dä ä en stor hejare, som har kapsejsat strax norr för Klappskallen, skrek pojken.
På skrala ben klättrade gubben uppför knalten.
— Jo, förbanningen! Det ä en skonare eller brigg, som har seglat kull och flyter på lasten, sade Lorentz och tog kikarn från ögat. Hon ä alldeles nyförhydrad i botten och glänser som gull i solen. Inte ett liv syns varken på skrovet eller i riggen. Spring ner å väck Agust å gör jullen klar, men rör på spelet, för här finns slantar att förtjäna, om vi hinner ut i tid. Galgö-borna ä nog inte långt efter oss.
I rykande rappet hade pojkarna lagt loss båten och stuvat ned yxor och andra grejor. Gubben kom efter. Fort gick det inte, för han var närmare sina sjuttio. Seglat hade han på alla hav och härjat i alla hamnar, haft berri-berri och en släng av gula febern och negerpox. Och i ryggen hade reumatismen bitit sig fast mitt under en blåtatuerad sjöorm, som bet sig själv i stjärten runt ett älskat namn.
Försiktigt styrde Lorentz ut ur hamnen mellan sjöbodarna, höll tätt i lä under land, där det var smult vatten, för att spara pojkarna så mycket som möjligt. Men arbetet blev drygt i den gropiga sjön, och roddarna voro ivriga. I gattet var det grunt, och där toppade sig sjön i långa fräsande bottenbrott. Men gubben, som kände farleden så bra som sin egen säng, passade på efter att tre höga sjöar hade gått fram, stack över det sjudande och bubblande grundet och hann nätt och jämnt ut på djupt vatten, innan nya rullande berg gjorde genomfarten omöjlig.
— Nu hänger hyndan på gärsgårn! Galgöborna ä också på sjön, röt Lorentz på höjden av en vågtopp och pekade med pipskaftet på en liten prick, som hoppade upp och ned en halvmil därifrån.
— Ro på, för nu beror det på vem som kommer först och får lägga beslag på grannlåten, uppmuntrade gubben. Pojkarna höggo i som galärslavar. Årorna bågnade och skrek under tyngden, tofter och tollpinnar knakade. Ryggarna värkte och tungorna lågo torra i mun. Om stäven rök vattnet som en sky, som ibland svepte över hela båten. Lorentz stod upprätt i aktern för att kunna hålla kurs, och var gång han fick syn på medtävlarna, sprutade en tobaksstråle åt deras håll eller kom en svordom att sätta ännu värre fart på pojkarna.
*
Galgö var den närmast bebodda grannön. Konstigt folk var det, som bodde där. Långa, grova karlar med svart hår och gulaktiga i skinnet. De gamla hade att berätta, att de i sin ungdom hört att folket var av tattarsläkt. Någon gång för mycket länge sedan hade en utlänning strandat på ön, en del av besättningen hade tagit sig i land, byggt ett par kåkar och stannat där som fiskare. De voro illa tålda av öborna runt om. Med andras liv och egendom voro de ej så noga, och det sades, att de hade gått med skridljus i stränderna och narrat fartyg på land, och folk visste säkert, att de stulo ved och tjuvvittjade andras garn. Det enda umgängesliv galgöborna bestod sig med var ett slagsmål då och då med de andra skärgårdsborna, som oftast kommo illa tilltygade och knivskurna från sällskapet. Sommargäster hade aldrig vågat sig dit, och själva länsman drog sig för att röra i eländet. Hela ön var full av små, svarta, snoriga ungar, som rullade i trasor mellan bergknallarna, och hemska, skrynkliga käringar skällde vid stugknutarna.
Men flickorna voro välvuxna och granna, och mer än en skärgårdspojke hade gjort sig ärende dit för deras skull. Oftast blevo de liggande inne ett par veckor efter det besöket, och historier gick om att flera blivit borta och aldrig hörts av mer. Om de gått till sjöss, eller vart de tagit vägen, visste ingen.
Lorentz själv hade av samma anledning fått en krokig kniv i ryggen i sin ungdom, och med det ärret spådde han väder säkrare än den bästa barometer.
Ett par gånger i veckan seglade galgöborna med fisk till staden, och då hade tullsnokarna ett gott öga till dem. Ty det hade hänt, att när de började röra i fisken, hade det legat både tobak och vinflaskor gömda under lasten. Om lördagarna, när förtjänsten varit god, kryssade det ena båtlaget galgöbor efter det andra utåt skärgården, alla fulla som ägg. Vanligtvis satt en gammal käring med en avbiten kritpipa i den tandlösa käften uppkrupen i aktern och skötte om seglationen. Karlarna lågo utsträckta på durken och garnerade kölvattnet med korkar och tombuteljer eller grälade med andra sjöfarare. Anledning gavs alltid, ty när galgöborna voro på det humöret, seglade de mot alla regler och ordningar, väjde inte för någon och körde rätt igenom laxgarn eller vad som kom i vägen.
Men de hade namn om sig att vara säkra på sjön och brukade reda sig i vilket väder som helst.
*
Nu hade de fått syn på Lorentz och hans båda pojkar, och kapprodden hade börjat. De voro fyra i båten och bytte om vid årorna. En öste hela tiden för att hålla båten läns. Båtarna hade kommit på hörhåll. Lorentz låg ett gott stycke före, och hans pojkar voro blå i ansiktet av ansträngning. Men galgöborna vunno säkert på dem, och utgången var oviss.
Vid vraket, där sjön spolade och vräkte, voro de sida vid sida. Då styrde Lorentz rätt igenom ett brott, som ställde jullen på ända, hade så när krossat båten mot akterspegeln på haveristen, men pojkarna, som körde armarna ända ned till axlarna i vattnet, lyckades få fast. Gubben fick tag i en dävert, slängde sig opp på vraket och högg sig fast med en yxa i fartygssidan; ty vattnet sprutade högt över skrovet, som slingrade farligt i sjöarna.
Under bogsprötet framme i fören, där gal jonsbilden av den fagra "Beata" släpade sin krinolinkjol i vattnet, gjorde galgöborna fast sin båt med ett par halvslag om den skönas hals och klättrade ombord.
— Det är min skuta, det är jag, som har gjort beslaget, ge er i väg härifrån, skrek Lorentz.
— Det var vi, som var först. Knalla du dej bara i väg, fick han till svar.
Lorentz svor och väsnades.
— Har ni aldrig haft att göra med länsman förr, så skall ni få det nu, bedyrade Lorentz.
— Då får du allt skrika lite högre, för han är flera mil in i land. Besväret med att vittna skall vi spara dej, om du inte håller dej lugn. —
— Marbönder! skändade gubben.
— Giv du dej av med en gående gång, annars skall det ta hus i helvete, hörde Lorentz bortifrån galgöbåten, där en lång sälbössa stack upp över relingen.
— Kvickt ner nu bara, annars skjuter vi hål i båten, och bråkar gubben, skall vi kosta på’n lite skrot extra.
Lorentz kände till galgösläktet och visste, att han skulle få blyet i kroppen, om han stannade.
Han ryckte loss yxan, och en stor våg lyfte honom behändigt ned till pojkarna i båten.
— Lägg loss, kommenderade Lorentz, som alltjämt hade den vaksamma mynningen på bössan riktad åt sitt håll.
Pojkarna stötte ifrån med tårar i ögonen.
Galgöborna hade nu alla fyra krupit upp på vraket, där de undersökte lasten, och såg sig om efter möjligheter att föra klenoden oskadad i hamn. De hade
lämnat geväret i båten, och nu när risken inte var så stor, kände Lorentz sig hågad för att resonera.
— Vi kan ju dela förtjänsten, föreslog han, men motparten tycktes icke vara villig till några eftergifter.
— Jag kan väl få ta några ändar ur riggen då, så skall jag tiga som en avliden, tiggde Lorentz. Han hörde någon morra ett halvt medgivande bortifrån skrovet, och gubben klättrade upp i stormasten och satte sig gränsle i märsen.
— Nu, galgöbor, är det bäst ni aktar er, för här ska ni få se på pojkar som inte råttorna drar bort med. Hugg loss seglena!
Yxorna dånade i riggen.
— Lägg loss båten, pojkar, för nu går hon strax, skrek Lorentz och högg in på märsseglet, som hängde fast med en flik.
Beata gjorde en krängning av lättnad efter att ha blivit av med de tyngande, vattenfyllda seglen.
Pojkarna sågo med andan i halsen, hur master och rår sakta höjde sig ur vattnet. Så på en gång reste sig skutan på rätt köl.
Från lovartsidan hördes ett skrik, och fyra figurer åkte ned i djupet.
Men uppe i riggen satt gubben Lorentz och såg tulljakten sticka fram sin snokande näsa bakom en udde inåt land.