Brudbuketten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Brudbuketten
av Sixten Sparre
Dikten är tillägnad Elvira Madigan och skriven drygt en vecka innan han dödade henne och därefter begick självmord. Sparre ansågs som en medelmåttig poet, och Brudbuketten torde vara det enda verk av honom som kan anses ha bestående litterära värden.
På Wikipedia finns en artikel om Sixten Sparre.


Underbar och skön att skåda
låg buketten frisk på bordet,
rosor kyssta utav solen,
liljor smekta utav västan.
Bruden, nittonårig ungmö,
hade fått den av sin fästman
just i dag på bröllopsdagen.
Ljuva dag, som skulle viga
samman tvenne trogna hjärtan
och hon går så glad mot bordet,
kysser rosor, kysser liljor,
och mot barmen rosor, liljor
kärleksfullt och ömt dem sluter
och betraktar glad dem åter.
Dock nu bäst hon dem betraktar
drar en tanke utav vemod
genom ungmöns själ, och sorgsen
talar hon till rosor, liljor:
”Underbara, sköna blommor,
o, hur ljuvligt friskt I doften,
svaren, svaren om I veten
att idag Er tid är ute,
att hur än I glöden, strålen
skolen I Er fägring mista
innan kvällen västern purprat,
sakta vissna bort, o svaren:
Veten I att Döden skurit
redan bort Er svaga livstråd?”
Men till ungmön viska sakta
rosor, liljor: ”Granna flicka,
slut är döden, detta veta
vi som döden redan tagit,
när från stängeln oss han skiljde.
O, hur skönt än att i döden
tjusa, då är döden hurtig.
Minns att du en dag skall vissna;
kan du tjusa än i döden,
kan du locka kyssen åt dig
sluta uti kärligt famntag,
lika ljus blir då din dödsstund,
som vår sista suck i dag.”
Så till fager ungmö viska
rosor, liljor – men då kvällen
skönast glödde uti väster,
låg hon stel och kall på båren
och med bleka kinden lutad
mot de vissna rosor, liljor.

10. Juli 1889.
Sixten Sparre