Carl Fredrik Lindahl (Svenska industriens män)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 110 ]

CARL FREDRIK LINDAHL.

Det har funnits tider, då det fredliga arbetet varit föraktadt eller åtminstone icke fått det erkännande, som detsamma med rätta tillkommer. Det hjeltemod, som vunnit segrar på slagfälten, har blifvit betraktadt såsom höjden af mensklig storhet, det har vunnit mängdens beundran, det har ansets förtjent af ärestoder. På sin höjd var man i dessa tider villig att tillerkänna äfven en lagerkrans åt dem, som på vetenskapens eller konstens områden intogo ett framstående rum. Deremot förmådde man knappast fatta, att äfven det stilla, lugna, sträfsamma arbetet i de olika näringarnas tjenst egde sina berättigade anspråk på aktning, heder och tacksamhet.

Det har först varit den nyare tiden förbehållet att sprida sannare begrepp om dylika sträfvandens värde och att häfda ett rum i ärans och minnets tempel äfven åt arbetets hjeltar. Och ett vackert rum ibland dessa intog otvifvelaktigt den framstående industriidkare, af hvars lefnad vi här vilja lemna en kort skildring.

Carl Fredrik Lindahl var liksom så många andra af de svenske män, hvilka gjort sig ett hedradt namn, en hyddans son, född och fostrad i torftiga vilkor. Hans fader var nämligen smed vid Hallstahammars i Westmanland belägna bruk, der denne son föddes honom den 28 juli 1807. Af naturen begåfvad med ett godt förstånd och ett läraktigt sinne, erhöll han dock föga tillfälle att rikta sin själ med vetande, ty folkskolan stod denna tid på klena fötter.

Hans begär efter bildning utsläcktes emellertid icke. Under det han, sedan fadren flyttat till grefve Anckarsvärds egendom Karlslund utom Örebro, från sitt tionde till sitt femtonde år derstädes arbetade med slägga och bälgstång, lärde han sig de första grunderna af skrifkonsten. och med tillhjelp af en bit krita och några jernplåtar biträdde han sin fader med att föra anteckningar öfver arbetet.

Efter att ett år hafva arbetat i en mjölqvarn, återvände den då sextonårige ynglingen till fadren, hvars yrke han fann öfverensstämmande med sin naturliga hog och fallenhet, och i hvilket han sedan framgent fullkomnade och utvecklade sig på ett sätt, som visar sanningen af den satsen: intet yrke vanhedrar mannen, det är mannen sjelf som hedrar eller vanhedrar yrket.

Sedan fadren tagit ett manufakturverk på arrende, nödgades han dock snart i följd af tilltagande ålder och sjuklighet lemna denna ställning, hvarefter han bygde sig en liten bostad med klensmedja. Sonen var här fortfarande hans medhjelpare, och sedan fadren i Mars 1827 aflidit, blef det den ännu icke tjuguårige ynglingens lott att så godt som ensam med sitt smidesarbete försörja både sig, moder och mindre syskon, men der ett friskt mod och en arbetsam hand finnas, der fattas ej heller Guds välsignelse, och Lindahl lyckades hålla nöden ute, hur hårdt än brödbekymren stundom knackade på dörren.

Så gick det ett par år, men nu — det var sommaren 1829 — for ynglingen till hufvudstaden och genomgick derstädes vid veterinärinrättningen en kurs i hofbeslag och hästfotens [ 111 ]vanliga sjukdomar. Hans flit och skicklighet började snart, såsom det lyckligtvis oftast händer i verlden, att göra sig gällande, och han fick nämde år på hösten öfvertaga smidesverkstaden på Karlslund. Här började han nu bygga nya hammarställningar. Han lyckades göra tillverkningarna mera mångartade, sysslade med mekaniska arbeten och tillverkade åkerbruksredskap med den framgång, att bland annat en af honom förfärdigad plogmodell af landtbruksakademien erhöll ett pris af 200 rdr.

Sedan han 1831 gift sig, flyttade han ett par år derefter till Motala, der han, först anstäld som arbetare vid fil- och hopsättningsverkstaden, efter endast nio månader antogs till förman vid samma verkstad. Först här erhöll han tillfälle att utvidga sitt bokliga vetande i en riktning, som för hans yrke måste vara af väsentlig vigt. Han kom nämligen här i beröring med nuvarande majoren Fahnehjelm, och denne, som insåg hans naturliga fallenhet, var nog välvillig att lemna honom undervisning i matematik och andra vetenskapliga elementer.

Hans nästa plats var som verkmästare vid Forsbacka bruk, der han vistades i tio år eller åren 1837—1847.

Sista året han var derstädes anstäld börjades byggandet af hans egen mekaniska verkstad i Gefle, hvarest i januari året derpå det första jernet rann ur den nya smältugnen i formarna. Denna verkstad är numera en af de mera framstående i sitt slag i Sverige. Den var emellertid i början blott en fjerdedel så stor som den nu är. Men redan hösten 1848 började Lindahl, efter att hafva ingått bolag med mekanikus David Runer, att utvidga sin anläggning. Kapitaler egde han icke, men hans redbara väsen, hans oförtrutna arbetsamhet och framstående skicklighet i sitt yrke förskaffade honom kredit. Han hade framgång i sitt arbete, och hans verkstad vann ett erkännande, som uttalade sig bland annat i åtskilliga diplomer och medaljer. På sin mekaniska förmåga gaf Lindahl tid efter annan vackra prof, och af hans uppfinningar förtjenar i synnerhet att nämnas ett ankaruppfordringsspel, hvarpå han erhöll patent 1841. Dylika spel begagnas numera å nästan alla nationers fartyg.

De egenskaper, som prydde denne man såsom menniska och medborgare, förvärfvade honom allmän aktning, mångas vänskap och allas deras tillgifvenhet, hvilka stodo i närmare förhållande till honom. Särskildt som husbonde var han uppriktigt afhållen och förtjenade äfven vara det genom den synnerliga omsorg och välvilja, han ådagalade for sina underhafvande. Hans bortgång, hvilken inträffade den 29 april 1873, sörjdes ock djupt af hans talrika arbetarepersonal.

Wikipedia-logo-sv.png
Wikipedia har en artikel om:
Carl Fredrik Lindahl