Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 15 maj

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   14 maj
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
16 maj  →


Majus 15[redigera]

Resan ifrån Virestad till Stenbrohults kyrka annandag pingest.

Stenbrohult. Här fant jag fåglarna utödde, boet uppbränt och ungarna förskingrade, att jag näppeligen igenkände det rum, där jag själv blivit utkläckt. Jag tyckte mig se campum, ubi olim Troja på det stället, där min salig fader kyrkoherden Nils Linnæus anlagt den trädgården, som fordom blänkte av de raraste örter i Sverige, vilken en häftig vådeld alldeles förstört, förrän tiden honom bortryckte förledit år den 12 maji. Mina ungdomsnöjen, de raraste växter, som växa vilt på denna ort, hade ej hunnit ännu framkomma. Jag, som för 20 år sedan kände varenda inbyggare i socknen, fant nu knappt 20 personer övrige, dem jag alla i min barndom sett unga drängar. De gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället.

Brännevinssupandet, som här nere vid skånska gränsen allt för mycket idkas, tyckes mig skyndat på mångas öden, ty jag märkte, att de som flitigast härmed medicinerat voro redan försvunne, och ett par konstitutioner, som kunnat samma dryck här umbära, voro ännu kvar. Härtill bestyrktes jag av kvinnfolken, som till större antal funnos gamla än manfolken, såsom mindre tilltagsne på denna dryck.

Avenbok eller Carpinus Fl. 786, ett träd som icke finnes gärna längre upp i Sverige, begynt vid Diö och på andra ställen i Stenbrohults socken först att visa sig på ängarne till storlek av björk. Detta trä är mycket hårt och segt, varföre det brukas till axlar och viggar. Löven ätas ej gärna av boskapen, varföre ock trädet mindre älskas av lantmannen. Löven voro nu utslagne, och dess knoppar, som nu utbrusto, voro hopsatte av 12 eller 13 fjäll, av vilka de ytterste voro minst, grove, äggformige, spetsige, de mellersta mer avlånga men de innersta mer lansettlike, tunna som hinnor och purpurfärgade, alla avfallande. Bladen lågo, då de först utur knoppen utföllo, hoplagde som ett pappersark, på sidorna fållade efter spetsige anglar och kanterna voor dubbelt men ojämnt sågade. På inra sidan voro alla bladens strimmor hårige. Stiplarna voro lansettlike, tvenne och tunna. Flores masculi in amentum cylinraceum congesti constabant singuli squama ovata, concava acuminata, uniflora. Staminibus decem. Antheris in duas valvulas ab apice ad basin dehiscentibus. Petalis nullis. Floris fæminei calyx monophyllus, in sex lacinias divisus, quaram duæ oppositæ majores. Germinia bina, brevissima, singulis stylus duplex, purpureus, longus, acuminaturs. Allt detta visar, att avenböken, ehuru hon eljest vid första påseendet nog liknar böken, är mycket nära släkt med hasselen, varom ingen botanist tillförene drömt. I botaniska vetenskapen fattas ännu beskrivning på trädets knoppar, och hur artigt de av Skaparen äro inrättade till vinterhus för den lilla örten med blad och blommor, som ligger inom knoppen bevarad till nästa år. Hade botanisterna desse knoppar beskrevna, skulle de mycket lätt utreda sig i många nu mörke saker. En min discipel P. Löfling har påtaget sig detta ämnet de gemmis arborum och funnit, huru de mesta trän under linjen icke hava några knoppar, varföre det ej heller bliver möjeligt för dem att någonsin uthärda våra vintrar, ehuru mången föreställt sig, att trän ifrån varma länder med tiden kunna vänja sig vid vårt klimat.

Coccus Carpini, som tillförene aldrig blivit upptäckt, uppspanades idag på de mesta avenbökar. Detta insekt satt så stort som en fågelärta emellan bladskaften och kvistarna på trädet, helt fast och orörlig, ej heller viste det ännu något tecken till fötter. Kroppen var nästan klotrund, blek och mest rödaktig samt hade på ena sidan en upphöjd linea. Det var bestrött med några punkter, som voro ställde nästan i 4 rader. Där det fästes vid kvisten, var det vitt och hade på bägge sidor en kant, med vilken det omfamnade halva kvisten och hölt sig fast. Det hade uti sig ingen färg, då det sönderkramades, men om det giver färg, sedan det bliver torkat, såsom Chermes ilicis eller karmosin, kunde jag icke utröna, vilket väl är att förmoda, emedan detta är alldeles av samma släkte och syskon med Chermes, torde därföre med tiden bliva för oss mycket nyttigt.

Lichen Geographicus kläder all barken på avensböken, så att man sällan finner den minsta fläck på trädet, som icke härmed är täckt. Denna mossa är den allra finaste, att man icke ser annat än en vit eller grå färg, som är skild med några svarta linjer såsom en lantkarta, varigenom detta trädets kvistar lätt kunna skiljas ifrån alla andra. Samma mossa är här av två slag, den ena vitaktigt med vita ihåliga och inuti bleka fläckar eller pelter. Den andra är grå med upphöjde, skrovlige fläckar eller pelter. Bägge mossorna äro vid yttersta kanten med en svart rand omgivne.

Enebusken begynte här först idag ryka, och braxen först att leka, men häggen stod i full blomma.

Horsafibbler kalllades här Arnica Fl. 684, som växte över alla backar, eljest sällsynte ovanför Småland.

Patient med sällsam sjukdom rådförde sig. Det var en gosse om några och tjugu år, fast man av staturen skolat trott, att han ej hunnit till femtonde året. Han hade hastigt blivit slög och sen till sina invärtes sinnen och till sin rörelse, fast han eljest icke visade någon sjukdom. Då denna skulle tala någonting eller röra vid något, stod han länge liksom betänksam. Änteligen stötte han fram handen eller händerna hastig några gånger, förrän han kunde gripa till, då han höll fast och startkt. Med ett ord: honom fattades det, som gör fermitet och hast i musklarne.