Carl von Linnés resa till Skåne 1749/16 maj
| ← 15 maj |
|
17 maj: Marklunda → |
Majus 16
Ängarne här på orten äro i samma gärde med åkren, som icke för sig själv är avstängd. De äro övervuxne med åtskilliga lövträn och mycken lind, men barrträn, såsom tall, gran och en, tålas icke i dessa täcka ängar. Hör gör myckenhet av sten både åkren och ängarna ojämna och svåra.
Stenrör ligga allestädes i skogen, så här som i Gyinge härad i Skåne, fordom hopkastade av invånarna. Desse giva oss ett vedermäle på de fordna tiders myckenhet av invånare, dem någon digerdöd så starkt utsopat, att släkten ännu icke kunnat komma till minsta antal av det förra, ty då desse steniga och magra platser skolat upptagits, måste trängslen varit stor, och folket åtminstone 4 gånger mer, än det nu är; ty lät vara, att desse backar fordom ägt mera svartmylla, hava de dock ej haft mindre sten.
Humlegårdar äro i Stenbrohults och Virestads socknar anlagde vid alla gårdar, så att näppeligen någon ort i Sverige giver mera förråd på humla, den bönderna härifrån försälja åt hela landet alltifrån Trelleborg till Stockholm. Humlegårdarne äro icke anlagde med kupor utan med ris, vartil merendels tages fåreris efter de björkeskärvor, som årligen samlas av björk till vinterföda för fåren, och sedan fåren det torkade lövet avätit.
Nimmerdagg kalla bönderna här på orten honungsdaggen som ofta gör deras humlegårdar alldeles fruktlöse. Orsaken till denna honungsdagg kastades här på snäckor Fn. 1294, vilka voro nog allmänne på humlebladen; men rätta orsaken till honungsdaggen har ännu ingen kunnat upptäcka; ty vill jag här meddela, vad jag härutinnan rönt: För några år sedan, då humlekuporna uti akademiens humlegårdar i Uppsala uppgroves och tillreddes, funno humlegårdsdrängarna en myckenhet av stora, vita maskar, av vilka jag utkläckte några stycken, vilka blevo phalænæ eller nattfärlor med korta, röda horn och gult bröst Fn. 917. Desse parade sig och lade en oändelig myckenhet av fröen. Jag hade tillförene satt uti Uppsala akademiträdgård tvenne stånd humle, nämligen ett stånd han och ett hona. På desse utströdde jag vid roten de fröen, jag fått av förenämnde färlor; ty om desse skulle uppäta humlestånden, kunde jag lätteligen få ett par andra i deras ställe, då jag i medlertid finge tillfälle att, så ofta jag ville, utröna maskarnas art. De två åren därpå följande blevo desse två humlestånden överdragne med honungsdagg, så att alla bladen glänsade och drupo härav. Således lärde jag, huru vår hushållare fara vilse, då de mena, att honungsdaggen kommer därav, att humlen växer kvavt, och till den ända plantera honom på sängar långt ifrån varandra, att han bättre må vädras; ty ingenstäds kunde humlen mer utställas för alla väder än desse två stånd i akademiträdgården. Änteligen fick jag efter ett års förlopp en afton se några 100 av förr omtalte färlor spela vid roten kring om humlen, då jag erinrade mig, huru jag dem själv fått och öppnade därföre jorden, då jag fant, att deras maskar eländigt farit fram med roten. Jag fant även stor hop löss eller aphides på bladerna. Således förställer jag mig, att för omtalte färlor lära sönderäta rötterna, varav humleörten bliver sjuk, då lössen eller aphides sig inställa, såsom man allmänt ser på de växter i orangerier, vilkas rötter lida, och att härav förorsakas honungsdaggen, vilket jag härmed lämnar uppmärksamma hushållare nogare att eftersöka.
Bast flänges här av lindegrenarna 2 à 3 veckor före midsommarstiden, då barken bäst släpper trädet. Sedermera nedsänkes detta rå bast bundit i stora kärvor på sjöbotten, där det kvarhålles med pålagde stenar att således rötas till hösten, då det varder mjukt som hampa. Undertiden skäres ock grenarne av linden om hösten och blötes på sjöbotten till nästa år.
Scorzonera Fl. 647 växte allmänt på fuktige ängar.
Småländska och egna ord voro här: kippa, e.g. kippa på sig skorna, är att taga på sig skorna utan strumpor och helt lösa. Pojsa, e.g. en pojsa bröd, en stor skiva bröd. Sniman, i.e. nyligen.