Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 24 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   23 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
25 juni  →


Junius 24. Midsommardag[redigera]

Lekar, som brukades av de gamla romare, voro ännu här i bruk. I fastlagen taga drängarne en tunna, borra på henne hål, träda därigenom ett rep och hänga henne upp emellan tvenne hus över gatan, sedan de förut inuti tunnan inneslutit en eller två levande kattor. När detta är beställt, rida de till rings eller förbi tunnan med störar, och den som av dem kan slå henne sönder bliver kallad, mera oskyldigt än djärvt, kung, som därpå prydes med kransar och får taga av pigoskaran, vilken han behagar till dronning. Härpå dansas med andra menlösa nöjen. Efter ett par dagar anställes en annor lek med löpande. Målet utsättes, och en dräng certerar i loppet med några pigor. Han är starkare, men de lättare, då pigorna löpa i särken. Den som vinner målet och vadet, prisas, kringföres och bliver fägnad med sina sponsores. Detta är ej annat än en del av de gamlas ars gymnastica, och det certamen, som hos dem kallades cursus Olympicus eller Pythicus, som var inrättat att göra ungdomen kvick och färdig.

Offer sker årligen vid midsommardagen i Falsterbo kyrka, ty reste vi dit för att göra vår devotion. Fram vid altaret stod S:t Göran på golvet in effigie. Därjämte stod S:t Kristoffer uti ett skåp såsom en altartavla och hade på skuldrorna Frälsaren. Framemot altaret stod bäckenet, på vilket offrades. Kyrkodörren öpnades bittida om morgonen och stod öppen intill aftonen. Folket kom dit ifrån fjärran orter, och tillförene hade mycket folk kommit ifrån Danmark. De lade sina penningar uppå bäckenet, och somlige hade flera doses av penningar, som varit med dem skickade av frånvarande, vilka på god tro kastades på bäckenet, varmed kontinuerades för, under och efter gudstjänsten utan all procession och utan någon vidskepelse med bilderna. Kyrkan kunde således få emellan 100 till 300 daler silvermynt till reparation, som eljest skulle lätteligen förfalla. Det arma folket, stadde i nöd, sjukdom, bräckligheter eller ömme om sine anhörige, som segla till sjöss, göra detta officium pietatis.

Gravarne sågos idag beströdde med blomster.

Klädedrägten, som bönderna här buro, var en svart valmarströja utanpå den blå friströjan, vilken inre tröja räckte några tvärfinger nedom den svarta. Svarta och vida böxor, stövlar med hel små kragar.

Kornet viste igår och idag först sina ax.

Bunkie eller Ulva Fl. 1013 växte även här på taken.

Resan anställdes ifrån Skanör till Ystad.

Ljungen, eller den magra betesmarken emellan Skanör och Kämpinge, överfors även i återresan. Här växte ganska låg ljung över all denna milslånga betesmarken, som var dels utmärglad av flygsand, som kastade sig över näset och det förkvävde, dels ock därav, att folket här hugger helt tätt sin tunna, runda och platta torv, vilken de vända upp och ned, torka i solen och föra hem till bränsle, att här varken kan bliva örter eller svartmylla.

Flintor funnos på denna Ljungs-trakten, där flygsanden mest var uppkastad av vädret och lämnat gropar, mest och förnämligast mitt på denna Ljungen. Desse flintor voro väl icke av de största, men dock icke så glaslike som de allmänne, ej heller så spröde, och sågo ut som de varit smorde. Jag hade över hela slätten med all flit sökt efter flintor, som till art och egenskaper kunde gå up emot de franske, men på intet ställe funnit dem så jämngoda som i dessa hålor på Ljungen. Desse så oumgängelige flintor kunde fås ofelbart över hela denna Ljungs-trakten, om de här eftersöktes och uppgrovos. Så att franska flintor, bärnsten och svanpennor äro de produkter som den magra Skanörstrakten självmant av sig kastar; men ibland desse 3 äro dock de franske flintorne för riket de oumgängeligaste, emedan de årligen måste införas och köpas till stort antal. Där som flygsanden blivit bortkastad av värdret, Lämnas det större gruset kvar i hålan, som icke kan bortflyga, och ibland det finnas flintorne lättast och utan möda.

Aira minima (p. 257) växte på ömse sidor vid vägen så allmänt som det allmännaste gräset. En ört, som en gång är sedd och känd av en botanist, kan näppeligen passeras, med mindre hon skall skönjas, men däremot en ört, som icke är sedd eller känd, kan 100de gångor undfly synen för den starkaste örtkännare, som alle botanister måste medgiva av egen experience.

Drosera Fl. 257, 258, växte rätt mycken på Ljungen med sina ax, som voro hoprullade liksom Cyclamen, förrän de utslagit sina blommor.

Fåglarne på Ljungen voro Charadrius Fn. 159 i stor myckenhet. Vipor Fn. 148 flögo överallt. Hæmatopus Fn.' 161 sprang åt alla strander, och svanorna summo på vattnet.

Marvide Fl. 806 gjorde tuvor i flygsanden, liksom margräset, och växte med ovanligt långa kvistar, där flygsanden, som av buskan kvarhölls, sökte kväva marvidet, vilket växte frodigare, ju mera sand det fick.

Kämpinge kvart 4.

Tång eller Zostera Fl. 1137 var i murarne omkring kålgårdarne lagd emellan stenarne såsom mossa på andra ställen.

Starar Fn. 183 flögo 1000-detals i hopar.

Rukor Fn. 70 flögo även i stora skockar ibland träden kring byarna.

Kajor Fn. 72 kallades här aliker.

Flyghavre Fl. 97 växte på vissa åkrar, mestedels i kornet, men litet i rågen, och kunde icke övervinnas, fast åkren här kördes 3 gångor och vilade vart tredje år.

Landet emellan Skanörs udde och Ystad blev av samma situation och art som emellan Malmö och Trälleborg.

Alm Fl. 219 växte vid alla byar ganska stor och frodig, dock härav allenast några trän. Intet trädslag växer lätttare här på slätten än detta. Våra allmänna kronträn äro: alm, lönn, lind och ask. Ibland alla desse är almen den förnämsta som icke allenast lätt formeras och klippes utan ock änteligen och ofta bliver till det aldra största träd, som av flere famnar icke kan omfattas. Dessutan är det ock det aldra nyttigaste trädet, vilket längst står emot röta, varföre intet annat trä längre uthärdar tilll kölar på skepp; att förtiga det vår svenske alm giver de skönaste bräder, som i fägring gå upp emot valnötträdet. Till manglar är intet trä tjänligare, emedan det är både hårt och slätt. Till kvarnhjul, axlar, pressar utväljes detta framför allt annat såsom segt och hårt. Det giver en grön krona, skön skugga och skadar icke gräsväxten, så att jag kan räkna almen ibland våra vackraste och nyttigaste trän. Efter almen är det nyttigaste för hushållare och växer lättast på slätten, så får jag råda slättboerne att plantera detta mera ömnigt vid alla sina gårdar och byar till sin egen båtnad.

Älvdansar ganska månge sågos vid Västra Varligen men voro icke magre och uttorkade inuti såsom på Öland och bestodo av åtskilliga örter, dock förnämligast av täkttåtel Fl. 63, som här kallades hargräs.

Filipendula vulgaris Fl. 404 kallades av bönderna lillekonvalle för luktens skul på blommorne, emedan Lilium convallium icke växte här på trakten, men några mil härifrån, då Lilium convallium åter begynte växa, fick han behålla sitt namn.

Pingborrar kallades Scarabæi solstitiales Fl. 346, som kommo flygandes i stor myckenhet omkring huvud och ögon på oss, just som solen gick neder.

Ättekullar sågs många, av 5 à 6 famnars höjd, lika Gylle högar (p. 244). Av desse lågo tvenne stycken vid Villinge by i lilla Slågerups socken, som vardera hade överst en avlång upprest sten, så tung, att tre personer med möda kunde kasta honom omkull och rätta honom upp igen.

Byarne luktade på långt håll, sedan solen var nedergången, av torvrök, hampa och fläderblomster.

Diken voro på åtskilliga ställen vid åkrarne oumgängelige men icke verkställde, vid vilka lantmannen förebar den svårigheten, att om diken skulle göras, så måste broar anläggas över dem vid sädens bärgningen och vid vägarne, att stockar icke finnas till sådane broar, om man icke skulle köpa dem hela 8 à 10 milen därifrån, då de om vintern skulle bortstjälas på en skoglös ort, där ved är en klenod. Att lägga broar med sten fanns den svårigheten, dels att inga andra stenar finnas utom små flintstenar, dels att senarne vid tjäldraget nedsjunka i leran.

Klörup, kvart 4.