Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 2 juni

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   1 juni
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
3 juni  →


Junius 2[redigera]

Resan ifrån Gladsax till Cimbrishamn, kvart 2.

Fåren gingo på fälten inemot Cimbrishamn nästan i större myckenhet, än jag sett på något annat ställe, och voro de båda av bättre och sämre art. Cimbrishamns stad allena hade 500 gamla får och 500 unga och få engelska gumsar. Däremot hade Gladsax ännu flera får och flera engelska gumsar.

Luteola Fl. 439 en skön färgört till gul färg, vilken årligen förskrives utifrån under namn vau, växte vilt vid Gladsax, Cimbrishamn, Lund, Hälsingborg och andra ställen i Skåne. Dock planteras hon icke i Skåne, där hon kunde lättast växa.

Cimbrishamn är en liten stad, som ligger på sydöstra kanten av Skåneland, byggd med korsverk och tegeltak, har något irreguljäre gator, består av 100 borgare, av vilka voro 17 handlande, som mest handlade med säd, kramhandlare 2, tobakshandlare 1, krögare 1, oblatbagare 1, bagare 2, smeder 2, guldsmeder 2, kopparslagare 1, skräddare 4, skomakare 9, bildhuggare 1, stolmakare 1, svarvare 1, stenhuggare 1, krukomakare 1, sadelmakare 1, remsnidare 1, slaktare 1, fällberedare 1, handskemakare 3, murmästare 1, snickare 1, glasmästare 1, linnevävare 1, bokbindare 1, perukmakare 1, färgare 1, tunnebindare 3, timmermän 2, sjöfolk 28, vagnmän 7, arbetsfolk 7. Staden hade ofta varit lagd i aska av vådeld, varefter flere rudera sågos, men nu sedan tegeltak mera begynt brukas, torde han bliva säkrare. Rudera efter ett kapell stodo ännu övriga vid Alegatan. Detta kapell sades varit tyskt, ävensom Kiviks kapell (p. 158), vilka bägge blivit uppbyggde av lybeckarne, den tiden de årligen hulpo oss att fånga sillen. Staden var på landsidan omgiven med höglänta och sandiga fält. Kyrkan var funderad på själva hällen under jorden, ty flisan går här mest under hela landet, varföre ock liken i kyrkan längre konserveras, emedan den ovanliggande sanden super till sig all fuktighet och dem torkar.

Hamnen var nog utställd för nordost, men Riksens Höglov. Ständer hava på landshövdingens föreställning samtyckt till dess iståndsättande. Hamnens nuvarande svårighet gör, att skeppen nödgas om hösten söka säkrare vinterläger i Karlskrona eller Karlshamn, varav händer, att skeppen om vårtiden komma hit för sent att exportera spannemålen, då de således komma till residenset, sedan främmande anlänt med säd, varigenom denna ort, som här i hövdingedömet utskeppar den mesta spannemålen, ansenligen lider. Eljest är hamnen på södra sidan av naturen väl anlagd, och bottnen på norra sidan är mindre djup. Själva stranden består av flisor och sådan kvartsaktig sandsten, som beskrevs vid Gladsax (p. 167), vilken här gick under själva sjöbotten, och av vilken gavs den tjänligaste sten till hamnens reparerande. I övrigt var stranden täckt på det torra med den aldra renaste mursand, som var slipad och rundad liksom pärlesand, men grov, smutsade ej heller händerne, då han emillan dem gnuggades. Jämte stranden sågs ett vackert stenhus, på landshövdingens tillstyrkande uppbyggt av denna sten för mälte- och packhus, till ett artigt exempel på en skoglös ort. På södra sidan av hamnen var en skans uppkastad år 1700 av fältmarskalken Stenbock, där stycken ännu låg kvar.

Tegelbruk var anlagt norr om staden, genom vilket redan mesta delen av staden blivit täckt med tegel i stället för halm. Veden till tegelbränningen hitköptes ifrån Blekingen.

Murteglet gjordes av en lera, som nog jäste med skedvatten, men takteglets lera var finare och jäste nästan alldeles icke. Sanden till teglet uppgrovs invid tegelbruket i en backe och var av fin flygsands art. Således hade invånarne gott tegel men måste likvisst hålla sig vid korsverke i brist av kalk, som väl kunde finnas och brännas, om icke orten vore vedlös. Ty staden har ingen skog på sina ägor, får ej heller köpa från nästa skogar dem alunbruket nyttjar.

Valnöteträn vuxo här i staden 17 stycken, som mest alla voro äldre än 10 år; alltså uthärdat de hårda vintrar emillan 1739 och 1741. Där som valnöteträden kunnat bestå i desse vintrar, det är rätta orten till deras plantering. Av desse trän mätte jag ett, som var mer än 3 alnar i omkretsen och ungefärligen 15 alnar högt; ett annat var inemot 30 alnar högt men desse voro ock de störste.

Mullbärsträdet, som växte uti herr borgmästarens Friedrich Wettrings trädgård, hade ock uthärdat förenämnde vintrar.

Tobak planterades icke vid Cimbrishamn, vartill en enda orsak föregavs, vilken var så god som tjugu, nämligen att all tobak fordrar lugn, eljest sönderrivas bladen av vädret och tobaksplantorna fördärvas. Här vid Cimbrishamn är fält på alla sidor och starka stormar, när vädret kommer ifrån sjön. Är alltså denna ort minst tjänlig för tobaksplantager, förrän häckar bliva planterade; ty granruskar, plank och allt vad som är av trä bliver här för dyrt.

Kummin var allmänt sådd i täpporna. Hon uppbruktes till en stor del på brännevin, och något litet blandades i bröd vid bakningen; men den mesta såldes till Karlskrona för 30 à 40 daler silvermynt tunnan.

Kyrvel Fl. 242, som allmänt sås i trädgårdarna, växte överallt i säden här i staden, helt vild.