Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 30 april

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   29 april
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
1 maj  →


April 30, Söndag[redigera]

Eka är en sätesgård friherren Oxenstierna tillhörig, belägen jämte en vik av Mälaren på dess västra sida, omgiven med låga ängar och försedd med artiga trädgårdar, uti vilka vår följeslagare herr baron Eric Oxenstierna inbragt en stor hop rara och utländska växter, som icke på många ställen i Sverige finnas.

Blommorna på vårfrudaglöken Fl. 270 och på fålefötterna Fl. 680 visade sig i dag för första gången i år.

Vägen åt Enköping påminte oss den stora förmån vårt rike äger av jämna landsvägar, där man kan färdas säker utan att frukta för skeppsbrott vart ögnableck; sannerligen en förmån, som ej har sin like i Europa, ty utomlands äro landsvägarna merendels antingen stenlagde och knaggluge eller ock uppkörde med djupa hjulspår.

Runstenen i Fålsberga och Valby socken sudväst om gården var stor och vackert ritad.

Enköpings stad ligger just i en ås på ett ställe, där densamma försvinner, men kontinuerar så på norra som södra sidan om staden.

Njuponbuskar Fl. 406 växte i myckenhet omkring Enköping på alla sidor. Uppland är den provins i Sverige, som framalstrar mest desse buskar (Öland 2), varföre ock njupon kunna i Uppland samlas mer än på andra ställen.

Tuvor sågos på Enköpings äng, på somlige ställen i myckenhet men på andra ställen alldeles inga. Detta gav mig anledning att efterse orsaken till tuvor, som intet rön kunde vara nyttigare för lantmannen vid dess svenska ekonomi, än om han kunde avböja på sina ängar och betesmarker en så för honom skadelig jordenes växt. Det är denna tiden en mästerfråga om orsaken till tuvor, varföre ock Kongl. Vetenskapsakademien på mitt tillstyrkande gjorde till sin första fråga (Vetensk. akad. 1739, p. 84), varav tuvor månde komma? Härpå äro ganska många svar inkomne, nämligen vad myror, fätrampning, mossa med mera förorsaka, men alla desse äro i smått och icke tillräckelige att avgöra saken. Jag såg på långt håll sanningen på Gottländska resan (pag. 249), men jag såg icke allt, ty lade jag mig vinning om att utröna orsaken här på ängen, som gav därtill bästa anledning, då jag märkte följande: Var som helst någon stör eller påle var nedslagen i ängen, där hade en tuva uppkommit runt omkring honom. Var som helst frysjord är, där upplyftas störar och andra trän, som slås i jorden, och det var vår vid tjälelossningen mer eller mindre, då den kringliggande torven tillika något upplyftes, varav sker, att rötterna i den upplyfta torven, då sommarvärman sedermera ansätter, förvissna och i deras ställe växer då mossa, som straxt gör tuvor. Vi gjorde försök vid åtskilliga tuvor och funno merendels i alla, att i dem var någon gammal rot, besynnerligen av en, fastän enebusken näppeligen vuxit där i mannaminne, ty eneroten håller sig länge under jorden oförmultnad. Jag har sett i Uppsala trädgård där som enerötterna blivit avhuggna, halvannan aln under jorden på lerbotten hava de likväl efter 4 à 5 år blivit upplyftade genom all den fyllning som på dem lagts. Man ser på myror, huru alla de växter, som däruti framkomma, upplyftas och göras straxt till tuvor; men icke så vid kanten av myran, där vattnet står över växterna. All grov svartmylla eller dy är jäsjord eller frysjord, ty denna super mera vatten än annor jord och utvidgas mera av tjälen än annor jord. Vad som helst i denna jorden är grovast, det upplyftes vid tjälelossningen, ja så att själva rötterna ligga bara på marken. Där denna grova mylla ligger på ett ställe, som vid tjälelossningen står under vatten, där uppdrages tjälen, så att ingen tuva förorsakas; ävenså där denna jord ligger mycket högt, att vattnet får avrinna, där slipper ock jorden merendels tuvor; men där som vattnet kvarhålles om vinteren men avlöper, förrän tjälen går upp ur jorden, där måste tuvor nödsakeligen uppfrysa, helst om någon död rot eller något annat trä ligger nere i jorden på sådana ställen. Härav kommer, att tuvor på slätten i Skåne äro så sällsynta, emedan inga buskar växa där, som lämna rötter i jorden. Ävenså följer härav, varföre man sällan ser tuvor på backar och även sällan på sidlänte ängar, som länge om våren stå under vatten, därest icke någon buske där vuxit eller någon gärdsgård där varit anlagd. Alltså följer ock härav, att den som vill hava en äng fri från tuvor, han skall antingen om vintren avleda vatnet eller ock det länge instänga om sommaren samt utrota alla rötter med deras kvistar, som ligga i jorden begravne. Således menar jag, att tvisten om tuvors generation är upplöst.

Nykvarn, kvart 4. Här slöts dagen med Uppland och april månad.

Eldar såges på många ställen lysande långt ifrån vägen, ty lantmannen har för sed alltifrån Hedenhös att natten före valborgsmässodagen upptända eldar på marken att däromkring dansa och fägna sig åt den tillkommande sommaren, vilket alltså är relikvier av de gamlas floralia, som endast äro kvarhållne i Uppland och de nästgränsande socknar men näppeligen i andra svenska provincier.