Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 8 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←   7 juli
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
9 juli  →


Julius 8[redigera]

Resan från Landskrona till Bälteberga, kvart 5.

Kvarnstenar (baron Hårlemans dagbok p. 31) lågo utanför bägge tullportarna i stor myckenhet att säljas så i landet som utom. De voro tagne ifrån Höör och Stranstorp vid Ringsjön och bestod av en cos quartzosa alba. Den största stenen ifrån Höör är 11 spann men efter vårt måttt 12 kvarter och säljes för 100 daler stycket. Bönderne måste där driva denna levnadsart ty åkren är svag, få dock icke här som vid Orsa någon lungsot. Herr major Beck-Friis äger mesta delen av detta brottet.

Tobak var sådd på åkrarne utanför Landskrona men hade här ej hunnit över ½ alns höjd. Däremot sågo vi vid Lund tobaken till manshöjd. Denna tobaken var satt sist i maji månad, men att han här icke kunde växa högre, lärer vädret vara orsaken till, ty att plantera tobak utan lugn är att plantera karder uti lugn.

Kalkbruket låg 1/4 mil norr om staden jämte havsstranden. Ugnen var byggd på samma sätt som i Limhamn vid Malmö. Muren var 6 alnar tjock, och öppningarne nere vid sidorne av en alns udd och välvde. I deras valv växte natrum murorum såsom en vit ull, vilket smakade kallt och salt. Kalkstenen togs ifrån Stems s. Stevens i Dannemark och var alldeles densamma stenen, av vilken de gamla stenhusen i Malmö voro uppbyggde. Kalken brändes med engelska stenkol. Till en famn sten togos 5 tunnor kol, som uppsattes en gång om dygnet, och man drog eller uttog genom hålen den brände stenen 3 gånger om dygnet.

Carduus acaulis Fl. 656, en av våra sällsammaste svenska örter, växte här såsom den allmännaste på tuvorne i fäladen emellan landsvägen och kalkugnen.

Ven, en ö i Sundet om 1 mils längd och ½ mils bredd, låg mitt utanför kalkugnen, ½ mil ifrån landet. Denna ö är namnkunnig av det observatorium Uranienburg, som den vittberömde astronomen Tycho Brahe här fordom anlagt. Den starka stormen förhindrade mig i dag att segla dit ur. Denne stora astronomen Tycho Brahes förtjänster och heder för dess fädernesland kunde dock ej uppväga emot en engelsk dogg, som gjorde att han fick onåd vid sitt hov, måste fly både denna sin ö och sitt fädernesland och uti främmande länder sjunga den klagovisa, vars eko höres i alla tiders historia literaria:

Dania, quid merui: quo te, mea patria, læsi Usque adeo, ut rebus sis minus æqua meis?

Vilket Thom. Bartholinus De medicina danorum domestica pag. 56, som det kunde hava sig bäst bekant, intygar.

Vit pil står bättre emot blåsten än den gröna, varav ses tydeliga prov, där bägge stå tillsammans åt havssidan.

Ägg åtos av bönderna helt hårdkokte och ansenligt många, utan att de kände sig därav någon gravation, vilka kunnat stoppa och förstoppa den som gått i mindre starkt arbete och sätta honom i största äventyr. Jag påminte mig herr borgmästare Borgs berättelse om doktor Block, som åt ett tjog hårdkokade ägg om aftonen och om morgonen fanns död på sängen, och presidenten Drakes om en student av jämtlänningarne, vilken år 1702 i Uppsala på vad åt ihjäl sig av 18 hårdkokta ägg.

Husbyggnaden här i Skåne på slättten sker merendels på det sätt: Först timras hela huset så mycket som är av trä och hugges till på marken att sedermera på en gång uppresas. Syllerne, som äro merendels av ek, kallas fotträ och äro fyrkantiga. Härpå upprättas stolpar, även fyrkantiga, 10 kvarter ifrån varandra, så att vart väggrum bliver 3 alnar. Här ovanpå läggas lejden, som äro av fur och stolparne huggas in i bägge ändar, som kallas nockas in. Vart väggrum avdelas och hophäftas mitt uppå med löshult aa och på ändarne inglyggas liksom stolparne i fotträet. Snedstyvar bb gå slutt i diagonal uti väggrummen vid hörnen, fästade i hörnstolpen överst, infalsade uti löshultet på dess inra sida och inhuggne i fotträet, att huset icke skall draga sig. Stavrar eller störar, tjocka som smala armar, kluvna av bokved eller al, fördela väggrummen perpendikulärt, ovantill inborrade i lejden och löshultet och nedantill fästade med en ränna uti fotträet. Men i städerne, och där som skall vara bättre byggnad, brukas inga stavrar, utan uppmuras väggrummen med tegel e. Leret trampas med oxar eller hästar och blandas väl med halm och sand. När leret således är ältat, föres det till huset. Kvinnfolkens göromål är att klena väggarne, och manfolken äro endast deras hantlangare, då kvinnnfolken taga upp leret såsom deg och läggat emellan stavrarne, packa det väl tillsammans omkring stavrarne och slätat med händerna, då alltid en piga står innanföre och en utanom, att väggen må bliva jämn på båda sidor. Ugnen muras undrtiden av tegel men ock ibland av bara ler och halm eller sådant bruk, som nyss är omnämnt. Sedan ärilen eller bottnen av ugnen är lagd helt jämn och fast, uppföres ugnen utanför huset av lerbruket utan sten, då manfolken med stora träsvärd hugga bruket väl tillsamman samt lägga halm emellan var flod och med svärdens arbetande få ugnen helt fast, vilken straxt eldas och brännes hård. En karl står merendels in i ugnen att jämka, så att han blir väl uppvälvder, då 4 à 5 stå utanföre (vide tab.). Taket består först av sparrar, som äro hopfogade vid ryggåsen, då de kallas spännen. Vart par av sparrar är ovantill hophäftat med en hanbjälke, som går inom taket. Läkten i, h ligga horisontellt utanpå sparrarna, vilka med dem fastspikas och äro flata täljde, merendels av tall. De äro köpte tolftevis av gyingarna, där de växa. Men där, som de icke hava läkten, där ravlas taket g, vilket sker med så kallad ravel l eller långa och smala alkäppar, som hummelstörar, vilka läggas långs och tvärtföre på taket och bindas ihop i vart kors med vidjor. Halmtaket lägges ovanpå ravelen eller läktet, då halmen utlägges hela stigen över 3 väggrum uti ett lag i sänder och jämkas nedantill eller slås jämt med ett bräde, som har hantag k och är inunder räfflat. Här ovanpå läggas raften, som är ett långt hasselspö, vilken på halmen bindes med vidjor, som trädas igenom halmen inom läktet eller ravelen och bindas hårt tillsammans, att halmen sitter helt fast. Vid vilken täckning några bönder äro mycket förfarne, varigenom här i landet göres de bästa halmtak i hela riket. Överst på ryggåsen lägges lös halm och därpå torv av 6 alnars längd eller ock tång; men då måste korsträd eller ryttare läggas över tången. Gaveln under taket är merendels i Skåne av ris, som är tagit av gråvide. Luckorne för fönstren äro merendels skottluckor, som nedskäppas under fönstret, förnämligast därföre att rummet emellan fönsteröppningarne är så smalt, att luckorna icke kunna hänga på sidorna.

Släpa är en fyrkantig sparre, tjock som en fullkomlig arm av en god famns längd, vilken har i bägge ändar en repskakel. Härvid spännas 2 hästar; men i stället för skaklarne emellan hästarne är ett rep med tvenne ändar, som spännas emellan hästarne och hålles i ena handen av den som körer och tömmarne i den andra. När nu höet är hopsträngat på marken, ställer pigan eller pojken sig på släpan att köra ihop höet med släpan, vilket samlas frammanför karlen och drages tillhopa till dess han stiger av. Då bliver höet liggande, och han begynner likaledes köra på en annan sträng, till dess han fått tillsammans ett fullkomligt lass. Fig. A.

Hötjuva är en järngaffel med långt träskaft, medelst vilken säden uppstickes, då sädes-laget blivet högt. Fig. B.

Riva kallas räfsan, vilken är merendels gjord som upp i landet. Fig. C.

Vallåkra bäck var en liten ström, som gick ifrån Knutstorp hela 3 milen, förrän han nedföll i havet vid fiskelägret Rå, där ett kalkbruk är inrättat. Strömmen översvimmade om höst och vår och vid regnväder, så att man då svårligen kunde komma över honom, men när sommaren var torr, blev han mycket liten. Samma ström låg uti en lång däld av ett par bösseskotts bredd med höga sidor, vilken däld följde strömmen långa vägen. Norr om denna ström fick landet ett annat utseende och blev buskigt, då Skåne slätt försvann.

Borgen var en på sidorna mycket brant backa, som låg väster ifrån Vallåkra by norr om strömmen. På denna backa vid roten av dess sydvästra sida var en skärpning, där stenkol blivit brutne, varefter lågo stora varp av svart skiffersten. I samma berg låg flisesten ovanpå skiffern. Flisestenen delte sig horisontellt i lameller och perpendikulärt i anglar. Han bestod av en cos albida arenaceo-micacea. När denna låg i dagen fördelte han sig själv allt mer och mer i lameller. På norra sidan om denna borg låg en smal och nästan torr däld, som kom ifrån Ramlösa surbrunn, där även skiffer visar sig, så att skiffer lärer ligga under denna hela trakten.

Ängen emellan Borgen och Vallåkra bro hade de härligaste växter, de ock icke äro allmänna, såsom:

Serapis flore albo Fl. 734.
Orchis Fl. 726 eller krutbrännare.
Campanula Tranchelium dicta Fl. 181.
Cnicus sylvestris Fl. 711.
Helleborus Trollius dictus Fl. 474.
Hypochæris som beskrevs vid Skönör (p. 256).

Thysselinum palustre Fl. 227 växte här på det torra så förändrad till sin skapnad, att jag den icke igenkänt, om icke den avbitna roten gjort mig övertygad, att hon varit densamma.

Hieracii Polmonaria gallica dicti Fl. 637 varietas månde tvivelsutan en ört vara, som här växte allmänt, fast hon var helt olika sina anhörige. Caulis sesquipedalis, obsolete sulcatus, adspersus setis fuscis apice albis. Rami pauci, e summitate caulis exorti, subdivisi. Folia lanceolata, dentata, vix manifeste inter dentes sinuata seu repanda, quorum suprema aplexicaulia, minusque dentata. Calyces imbricati, subsquarrosi, squamis erectis, distantibus, patulis, carinatis setis nigris. Squamæ inferiores calycinæ sparsæ descendebant per pedunculos, at interior ordo squamarum æqualis, florem arcte cingens. Corullulæ flavæ sed harum extimus ordo subtus fulvus. Pappus sessilis in disco nudo.

Lonicera Fl. 191 växte vid stenkolsbrotten ömnigt och bar nu de härligaste blomster. Caules recentes purpurei, corollæ albæ, extus incarnatæ, subvillosæ at senescentes flavæ. Antheræ rubicundæ. Härav följer, att allt det Caprifolium non perfoliatum, som vi sett uti de skånske trädgårdarna är alldeles av samma species med denna och icke något utländsk varietet.

Bälteberga sätesgård, salig generalen och landshövdingen baron Bennets änkefru tillhörig, låg öster om vägen norr om Vallåkra ström och hölt tvenne adelsryttare. Gården var nyligen uppbyggd på 3 sidor med grundmurade hus, mycket reguljär efter modern arkitektur. Trädgården, som på 3 sidor omgav gården, var av de ansenligaste, 300 steg lång och 130 steg bred. Vid väggarna stodo aprikoser, persikor, vinrankor, mandlar, valnötter, mullbärsträd. Häckar av avenbok med artiga kabinetter. Omkring gården voro alléer planterade av poppelpil Fl. 821.

Ekplantager stora och vidlöftiga voro anlagde på höjderna utomkring, som här väl trivdes.

Ria var här anlagd men fanns mindre nyttig på denna ort, ty rian torkar och röker halmen, varigenom han bliver mindre nyttig för boskapen, som här hela vintern fodras med halm, utom dragarne som endast om vårtiden få litet hö.

Åkerbruket var här på Bälteberga gods följande: Gödslen, som blivit utförd på åkret, nedmyllades andra dagen. Första året såddes larsmässorågen, ty de två slagen äro nästan ett och skiljas allenast av såningstiden. Andra året såddes korn. Tredje havra eller ärter. Fjärde året vilade åkern till inemot midsommaren, då han åter kördes till råg.