Catalina

Catalina, resor över land och i luften av Birger Sjöberg (född 1953) Resan till Normandie 1966

Publicerad på Wikisource av Birger Sjöberg själv under fri licens GFDL och CC-BY-SA 3.0
Publicerad av Balkong 2008

Resan till Normandie 1966

'Doften, av solvarm Autobahn Delial solkräm, Aqua Vera och termoskaffe finns kvar,som en minnets tatuering.'

Det röda sträcket på hastighetsmätaren har för länge sedan lagt sig stadigt på etthundratjugo kilometer i timmen. Motorvägens ändlösa gråbetong försvinner under bilen i timme efter timme. Mercans sex cylindrar mullrar entonigt, sövande. Hettan är obeveklig och de öppna fönstren fungerar mest som blåslampor för högsommarluften utanför. Ändlösa vetefält med rödramar av vallmo kantar autobahn och vinddraget luktar utomlands. Det började redan när bilen med ett metalliskt skrammel rullade på färjan i Trelleborg. Lukterna, dofter från andra länder, andedräkter, mat, avgaser och tobak som inte är Greve Hamilton. Världen börjar på färjan och spänningen får hjärtat att slå snabbare. Alla ljud blir till ett upphetsande sus mellan öronen. Det är 1966 i början på juli och jag är på väg till Frankrike. Jag gjorde samma resa i fjol, när jag var liten. Den här sommaren skall jag fylla tretton och fantasierna inför den här resan har fått mig att i veckor vrida mig i sömnlöshet. Allt är så sanslöst annorlunda nu och halsen blir torr som fnöske när jag tänker på vad som ligger framför mig. Hela vintern har jag varje torsdagskväll läst franska hos nunnorna på Villagatan och ett ficklexikon ligger i bakfickan. I utkanten av denna overklighet finns två personer till i bilen. Storebror och Modern. Hon, den gamla rallystjärnan, kör. Säkert, avspänt. Höger hand klockan två på ratten. Huvudet lätt stöttat med vänster arm som stödjer mot dörrens stoppning. Hon knäpper fjärrskådande på framtänderna med vänster hands pek- och ringfingernaglar medan blicken regelbundet och nästan omärkligt skiftar mellan horisonten och backspegeln. Hamburg, Hannover, Dortmund. Hon berättar. Om landet, städerna, kriget, Autobahn och om Hitler. Jag sitter i baksätet, lyssnar förstrött på det som jag först senare i livet förstår är allmänbildning och rapar Dramamine. I bakluckan ligger en grön väska i vars foder Modern omsorgsfullt har sytt in etthundratjugotusen kronor. De skall smugglas till Schweiz och investeras i något som heter "Indevco" Familjen skall bli rik på "andelar" som, skall det visa sig, så många andra lättrogna. Grundaren av fondbolaget Indevco försvinner ett par år senare med ett antal hundra miljoner. Bosätter sig på en avlägsen, befäst ö någonstans i Latinamerika och lämnar ett okänt antal småsparare och banker i ruin. Århundradets svindleri har det kallats. Detta är dock i framtiden. Först skall saker ses som måste ses. Vid Aachen tar vi av mot sydväst. Till Calais. Normandie. Modern har just läst Robert Ryans Dagen D och “Operation Overlord” skildras målande på småvägarna längs kusten. Omaha, Utah, Juno och Sword. På avstånd ser stränderna ut som vilka badplayor som helst. Det är först när man går där bland sanddynerna och ser grå, förfallna bunkrar sticka upp ur gräset likt stora vittrade sköldpaddskal, som man inser att här, just här, har något fullständigt ofattbart och obeskrivligt ägt rum. "Achtung Minen, Attention Mines, Warning, undetonated mines" Skylten är rostig men med svarta bokstäver varnar den på tre språk för någonting overkligt. Nåt som man sett på film. 6 juni 1944. Kriget som skulle bli mänsklighetens sista. Vid en bunkeringång, nästan helt dold av ett vresigt vildrossnår känns historien väldigt nära. Jag vet inte om det är inbillning men jag kan svära på att det finns dofter kvar. Tunna spår av blod och gammal smörjolja. Mitt hjärta bultar häftigt och nästan smärtsamt av spänning när jag försöker tyda skriften på bunkerväggen. Det mardrömslika helvete som utspelade sig här ligger inte längre bort i tiden än att man kan uppleva och tyda dess sopor som lämnats kvar. En bit från strandkanten, vilar likt strandade valar, de rostiga resterna av de allierades flyttbara hamnar. Ett och annat landstigningshinder pekar med svarta fingrar mot himlen. Engelska kanalen ligger i högsommardis och middagshettan blir nästan outhärdlig. Det är vindstilla och lukten av tång och hav blandas med doftslingor från restaurangen vid parkeringsplatsen. Lunch. Hummersoppa, "Bisque D´Hommard", och "Steak Dwight D". Reskassan är hyfsat tilltagen. Man blir inte hungrig på en sån här plats men Modern insisterar på att känsloupplevelser kräver sina kalorier och vi äter pliktskyldigast. I bakgrunden hörs Vera Lynn i "When the lights go on again" ur raspiga högtalare. I svalkan på invasionsmuseet finns bilderna. Ändlösa ögonblick i svartvitt. Män och pojkar, vars blod för länge sedan slukats av strandens oskuldsfulla vita. "Fästning Europa" faller och "det tusenåriga riket" slutar sina dagar i en sjaskig bunker i Berlin. Jag kan inte slita blicken från väggen med handeldvapen. Gevär och pistoler är något av det mest spännande jag vet. På den allierade sidan av väggen hänger Enfieldkarbiner och amerikanska kpistar. Trotsigt vänder de sina mynningar mot den tyska sidans Schmisser och Mauser. Nötta, buckliga med hack och repor. Korta vassa bajonetter vars oljiga stål skurit sig igenom hud, senor och magsäckar. Jag böjer mig fram och studerar insidan av en tysk hjälm. I huvudlädret syns tydligt ett fingeravtryck tatuerat i olja, eller om det är blod. När jag reser mig på tå kan jag se rätt igenom hjälmen genom de två kulhål som finns på sidan. Illamåendet stiger snabbt och oväntat och jag kräks rödfärgad hummersoppa i en papperskorg av plåt. – Vi åker nu säger Modern. Det finns mycket kvar att se! Hon studerar ingående en av många michelinkartor, nickar inåtvänt och föreslår, - Vi kan övernatta i Avranches och kika på Le Mont St. Michel i morgon förmiddag. Le Mont St. Michel ligger som en jättelik bakelse en bit ut i havet. Förr, innan det byggdes en vägbank ut till det gamla klostret, kunde man bara färdas dit torrskodd vid ebb. Modern och hennes två söner går sig trötta i alla trappor. Klosterkyrkan är spöklikt magnifik och luktar, som alla gamla kyrkorum, en blandning av mossa och multnande benknotor. Jag köper en dödskalle av gips och på vägen tillbaka till fastlandet kommer "floden" rullande in från ingenstans. Osynliga krafter har makt att flytta på ett helt hav. Otroligt. – Det är månen som utövar sin dragningskraft på havet, säger brodern. Och havet utövar sin dragningskraft på mig. Vid tretiden, dagen därpå rullar Mercan in i Aubry. Hettan är som en vägg. Bilsjukan härskar i baksätet. Chambois 20 km. – Här svänger vi av, nu är vi framme! Moderns röst får mig att övervinna mig själv och grönblekt stirra ut på det lummiga böljande landskapet. Vägen slingrar sig längs en trögflytande grund å kantad av enorma lindar och pilar. Blinkersens taktfasta knäppande hörs och bilen svänger vänster in i en alle´ av delvis döda trädjättar. Slottet syns högst upp på höjden, men innan man når dit svänger bilen vänster igen och Modern rattar in på gården framför det lilla hotelleriet. Gården är kringbyggd med hotelleriet som huvudbyggnad, högt och smalt, flankerad av flyglar som innehåller stall, svinstia, ladugård och dass. Vid infarten ligger ytterligare ett litet hus som bebos av en ryss. Det sägs att han flydde undan de röda under ryska revolutionen 1917. Utanför hans hus bor det en hund i en usel koja. "Chien Mechant", elak hund, står det varnande på en skylt. Ut från gården, mot nordväst går en kullerstensväg kantad av hölada och vagnslider och längst bort vid synranden skymtar ett kyrktorn. Vallängar kantar ån som rinner bort mot kyrkan och en stor muromgärdad grönsaksträdgård syns bland grönskan i väster. Slottet är kloster nu, med tjugofem nunnor. Under kriget hade "Les Bosches", tyskarna, militärhögkvarter här. Min syster finns där, åtkomlig en dag i veckan efter mässan på söndagar. "Les Petit Soeurs De Jesu Crusifix" heter ordern. Detta skall bli mitt hem i fem veckor och osäkert smakar jag på tanken att bli lämnad ensam. På hotelleriet, som drivs av klostret, bor några tystlåtna inåtvända människor som kommit dit för att få ro från livets larm och läka sina själar. Mitt rum är litet, dammigt och luktar jord. Ett ensamt handfat hänger på väggen och ett enormt valnötsskåp ser ut som porten till dödsriket.

Tre dagar senare är jag ensam. Mercan försvinner i ett dammoln, förbi slottet och ner genom allén. Tjejen som jobbar i köket, Bernadette, står bredvid mig och ser bilen upplösas i värmedallret nere vid stora vägen. Hon ser inte ut att ha fyllt tjugo ännu men bär på ett helt liv av plågor. Efter att mer eller mindre blivit sönderslagen av sin man skjutsades hon, nattetid i hemlighet, hit från Paris av en väninna. Så blev hon kvar här, i en slags könlös men verklig och varm frid som råder runt slottet. Kärleken kommer ovanifrån på det här stället. Det finns inte plats för passioner, men väl för eftertanke och det slags stillhet som tillåter frånvaron av några som helst tankar, om man så vill. Först senare i livet kommer jag, grabben som nu snart skall fylla tretton, klädd i khakishorts, och rutig bomullsskjorta, underfund med allt detta. Modern och brodern försvinner och lämnar mig kvar, precis som planerats hela vintern... Någonting knyter sig i magtrakten och varmt vatten tränger sig ohjälpligt fram ur ögonen. Bernadette håller mig om axlarna. Jag känner hennes svettiga värme med min egen och hör henne säga, - Jag tror att du har fått det här hemska dammet i ögonen. Spring upp och tvätta av dig så kan du väl hjälpa mig att duka för lunchen sedan. Det tar åtskilligt bläddrande i lexikonet innan hennes ord får mening, men ansträngningen får knuten i magen att lätta. I ett nafs är jag igång i köket. Förutom min syster, blir Bernadette och Soeur Marie Beatrice tillvarons hörnpelare.

Soeur Marie Beatrice är trädgårdsnunna. Som sådan härskar hon oinskränkt över allt som växer. Hennes händer är brungarvade och det väderbitna ansiktet som sticker fram ur huvuddokets vithet får henne att se ut som en indian. Hon utstrålar en barsk värme och energi lika ändlös som Normandies böljande kullar. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter blir i hennes domäner, grönsaksträdgården och växthuset. Hennes jordiga tummar sliter hårt på min ordbok och ordet "arroser", (bevattna) blir ett nav som timmarna i trädgården sakta roterar kring. Det, och så att "rouler", välta landen, förstås. Med väldiga kliv visar Beatrice hur man drar en tvåhundrakilos betongvält över de nysådda trädgårdssängarna. Där hon jagar upp och ner för slänten ser välten ut som en leksak i hennes nävar. Jag grundlägger en god fysik denna sommar. Systern finns där för mig. En dyrbar söndagstimme i veckan. Vi talar om livet, Gud och meningen med allt. Och så släkten förstås. Om Far. Timmen går fort och jag fylls med vemod när jag släntrar tillbaka till hotelleriet. Jag längtar hem. Men ändå inte. Jag är hemma här också, nästan. På mitt dystra rum öppnar jag fönsterluckorna som Bernadette omsorgsfullt har stängt och ser månen gå upp över den gamla äppellunden.

Kära syster, Soeur Marie Ingrid. Min barndoms värme och tröst. Du har varit gift med Jesus länge nu. Folk säger att man flyr in i kloster. Flydde Du? Från barn och ungdomens skärseld? Efter studenten tog Du Ditt pick och pack och drog iväg för alltid. Morsan såg Audrey Hepburn i "Nunnan" och grät. Det var lite avigt att förklara för polarna var syrran hade tagit vägen. Jag brukade följa med Dig till katolska kyrkan på Linnégatan. Du med dina kryckor. Jag med blossande kinder, både generad och stolt över dig. Du har kanske hittat hem på ett sätt som man nog kan avundas. Fast jag långtifrån vet vad som rör sig i ditt innersta. Längtar du också hem? Du försöker inte övertyga någon om något. Du talar med mig om etik och vikten av kärlek. Och dina ord lägger sig som förebyggande balsam i mitt sinne.

Tiden går fort. Dagarna fylls av ständigt nya, för mig helt okända arbetsuppgifter. Det skall hämtas ost. Tillsammans med Soeur Marie Noel, bördig från Holland och lilla Soeur Marie Anne, som är från Vietnam och ständigt leende talar en fullständigt obegriplig orientalisk franska. Man måste le tillbaka annars blir hon olycklig. Vi tar lillcittran. Nunnorna fram och jag bak. Soeur Marie Noel väger ordentligt mycket mer än jag och Soeur Marie Anne tillsammans och bilen lutar starkt. Likt ett vemodigt, skadat djur skramlar den iväg. Marie Noel kör. Illa. Mycket illa. Kopplingspedalen används över huvud taget inte alls och farten på de små smala vägarna blir nervöst hög. Likt en galen skalbagge rusar cittran fram genom sommarlandskapet med nunnehucklen fladdrande utanför de uppvikta fönstren. Min skräck förtas något av ett sanslöst illamående. Soeur Marie Anne skrattar och klappar förtjust i händerna för varje avklarad hårnålskurva och vägkorsning. Färden går mot Livarot. Det är inte långt men för mig känns det som en resa till Manchuriet. En evighet senare stannar bilen med skrikande däck utanför ostgrottorna i byn Livarot och nunnorna försvinner in i berget på knarrande sandaler. Jag går runt på torget och känner hur kväljningarna sakta tonar bort, medan jag överväger att fotvandra tillbaka. Mitt i mina tankar ropar nunnorna och ilastningen av osten tar sin början. Byn Livarot är känd för en liten, rund, gul ost. Grusaktig på den hårda ytan och inuti med en konsistens som Camembert eller Brie, fast gul. Färsk är den mild och gudomlig i smaken men doften är obeskrivlig och kan få tapeter att lossna. Ostarna ligger på brickor av spån, sex och sex. Innan jag fått upp min ordbok för att berätta om mina promenadplaner, finner jag mig inlastad med etthundratjugo ostar i baksätet. Fyrtio år senare drömmer jag fortfarande mardrömmar om den hemfärden.

Bernadette hittar min luftpistol. Jag har den under huvudkudden. Det känns liksom lite bra att ha den där. Hon lägger huvudet på sned, hissar upp ögonbrynen och undrar stillsamt om det är ett riktigt vapen. Hon frågar vänligt men jag uppfattar rädslan i hennes ögon. Efter en djupdykning i ordboken förklarar jag kaxigt att den visserligen inte är riktig, bara en luftpistol, men att den kan skjuta långt. Senare får jag reda på att Bernadettes man, i ett anfall av svartsjuka, tvingat in pipan på sitt jaktgevär i hennes mun och låtit henne höra den metalliska klangen när han tryckte av. Efter middagen kommer Soeur Marie Beatrice ner från slottet där alla nunnor har sitt nattkvarter. Medan hon försöker hålla sig allvarlig frågar hon med svart blick och med de vildvuxna ögonbrynen strängt rynkade, om det är sant att jag har tagit med mig skjutvapen till ett nunnekloster. Det är inte lätt att förklara. Särskilt inte på franska. Vildmark, skurkar och äventyr och så kompisarna förstås, hemma på sommarön. Ordbokens småttiga text flyter samman när jag, rödblossande, försöker förmedla någonting som inte låter sig förmedlas och Beatrices läderansikte spricker upp i ett av hennes många skratt. Det låter som en blandning av bondbönor och tomater på väg nedför ett plåttak. - Allez monsieur, du har just fått en ny arbetsuppgift. Hennes grå kjol försvinner, före mig, ut i den begynnande skymningen. Jag följer efter med pistol i hand. Grishuset ser ut som en liten villa. Det ligger mitt emot ryssens hus. Beatrice går in till grisarna med två plåthinkar fyllda med skulor. Matresterna flyter ut i en lång foderränna och djuren kastar sig glupskt över sin middag. – Schy... säger hon och lägger fingret över munnen, vänta nu och se... Efter ett par minuter lösgör sig små skuggor från ingenstans. Ljudlöst med feta kroppar och svansar tjocka som fingrar, posterar de ut sig utmed foderrännan. Som på en given signal reser de sig upp och fräser långdraget. Effekten på grisarna kunde inte ha blivit mer våldsam om en varg hade uppenbarat sig. Vilt skrikande flyr de bort till ett hörn och råttorna kan förse sig i lugn och ro. – Skjut råttorna, säger Beatrice, rufsar till mitt hår och försvinner upp till aftonmässan. Verkan av en diabolokula utploppad från en Webbley Junior är inte på något sätt ödesdiger för en råtta men det är tillräckligt plågsamt för att grisarna skall få äta ifred. Kvällen därpå när jag går ut för att fullgöra min plikt mot grisarna, möter jag ryssen för första gången. Han ler med tandlös mun, presenterar sig som Monsieur Andor och håller en gammal bössa i handen. - Den här kan du få låna i stället. Jag behöver den inte förrän till hösten. Bättre effekt min gosse, bättre effekt. Det är ett ålderdomligt finkalibrigt hagelgevär och han förklarar stolt hur han nedlägger sparvar, finkar och annat gott, om höstarna när de små liven drar förbi söderut. På natten vaknar jag efter en märklig dröm och förstår att det var svenska flyttfåglar Monsieur Andor pratade om. Erbjudandet om bössan är i det närmaste oemotståndligt men syster Beatrice anser inte det är nyttigt med hagelsvärmar bland grisarna.

Hunden Mirza “Chien Mechant”, understatement. Kojan står vid inkörsporten till gården. Varje gång någon eller något kommer i närheten av Mirza utstöter hon ett blodisande vrål och kommer utrusande ur sin murkna koja. Med fradgande käftar hugger hon efter allt som rör sig inom en radie på fem meter. Mirza är en blandrashund med ett ursprung och stamtavla höljd i dunkel. Hennes anfäder har följt människan i århundraden, vaktat, snyltat och överlevt. Hon har en Schäfers käftar, en Bordercollies blick, lynne som en mentalt störd Pitbull, och en lusig päls som trotsar all beskrivning. En rostig kedja är allt som hindrar henne från att slita upp strupen på förbipasserande. Andor ger henne mat och vatten men även för honom är den proceduren förknippad med livsfara. Under förutsättning att han har en matskål med sig så kan han närma sig, oändligt långsamt. En ström av silkeslena ryska ord får hunden att lägga huvudet på sned och intresserat, men misstänksamt, lyssna, alltmedan ett dovt morrande smyger sig upp ur hennes olyckliga inre. Jag tar för vana att gå förbi hunden varje dag. Så nära jag vågar. Jag är uppväxt med kloka mellanpudlar som med mild blick slickat mig i ansiktet och följt mig på ändlösa vandringar i barndomens landskap. Det är ingen medveten handling men Mirza blir till en utmaning. Elak hund Långa stunder sitter jag, utom räckhåll, på marken och låter hunden vråla ut sitt hat. Beatrice, Bernadette, Pater Lucien, systern, alla försöker få mig att avstå. Skällandet stör den varmfuktiga friden. Den kontemplativa stämningen på hotelleriet avbryts varje dag och har svårt för att åter infinna sig även efter det att Mirza med ett sista hest krax försvunnit in i kojans dunkel. En kväll efter potatissoppan och den kallskurna limburgerkorven, (som luktar avföring), livarotosten och det sega brödet, anmodas jag att infinna mig hos Fader Lucien. Patern har sitt rum högst upp under takåsen. Rummet är litet och väggarna klädda med bokhyllor. Tunga luntor radar upp sig i ändlösa kolonner och vingliga staplar. Okända manuskript upptar stolarna och det enda bordet. Lukten av jord är här uppe om möjligt ännu mer markant men är uppblandad med tunna slingor cigarrök. - Entrez! Jag stiger in i detta okända för att mottaga den slutgiltiga förmaningen som jag vet skall komma. Fader Lucien är lång och tunn. En knivskarp höknäsa mellan kolsvarta ögon sticker ut likt stäven på ett förlist skepp. Ett nästan kalt huvud och grå skäggstubbsklädda kinder, tunna blodlösa läppar och ett gap fyllt med långa mörkgula tänder får mig att tänka på berättelsen om ängeln Lucifer, ljusbringaren, som Gud på grund av olydnad sparkade ner i avgrunden. Han har dock bara utseendet emot sig. När han talar lägrar sig ett förklarat lugn över både honom och den som för tillfället lyssnar. Han lägger sina händer på mina axlar och säger med mild men lite trött stämma, - Mirza kan du inte hjälpa, mon Garcon*. (Obs fransk stavning) Hennes förvirrade hundsjäl har för länge sedan förirrat sig in i ett mörker utan återvändo. Kanske har hon en släng av rabies och jag tror att den dagen är nära då vi måste be Andor förpassa henne till den eviga friden... Han gör en lång paus och fixerar sin blick på ett förgyllt krucifix ovanför mitt huvud. Jag bläddrar febrilt i Jan ´s Dictionaire och den svarta innebörden av Paterns ord går långsamt upp för mig. – Jag vet att din kärlek till Mirza styr dina försök att tämja henne men det är lönlöst, tro mig, säger Fader Lucien och fortsätter, - Många har försökt men ingen lyckats. Inte ens Andor! Att hon skäller när någon går förbi har vi lärt oss leva med, men att du sitter där får henne att skälla hela dagarna! Friden, min gosse, Guds frid... Vi måste tänka på de andra gästerna. Förstår du? Jag nickar, patern kysser mig på pannan, gör korstecknet och audiensen är slut. Jag går ut i den tysta skymningen och försöker svälja ner den varma gråten. Råttorna i svinstian får äta i fred denna kväll. Jag ger kaninerna mat och kastar en sista blick bort mot hundkojan där Mirzas nos sticker fram ur öppningen och går sedan och lägger mig. – En sista gång bara, tänker jag innan sömnen kommer under det tunga vaddtäcket. Tidigt nästa morgon står jag i dörren till matsalen och väntar på att Marie Beatrice skall komma in på gården med mjölkkärran. Slamret av de järnskodda hjulen hörs bakom muren. Beatrice rundar hörnet med en respektfull gir runt Mirzas koja. Där far hon ut och kedjan sträcks till en stång av järn, när hon för tiotusende gången försöker sätta käftarna i ett offer. Beatrice försvinner raskt och morgonpiggt runt nästa hörn och i samma stund är jag framme vid hunden. Hennes vanvettiga ilska får nytt bränsle och bara en meter skiljer henne från mjukt människokött. Min röst hörs ljust och högt över skallet när jag sätter mig ner på huk och säger på svenska, - Fin hund, fin hund Mirza. Sitt Mirza, sitt! Ingen utom jag såg vad som hände den morgonen. Hundens skall dog ut med ett gnäll. - Fin hund. Lugn flickan min... såja Mirza. Det loppiga huvudet las på sned och hon lyssnade. – Du skall bli min kompis förstår du annars kommer Andor och skjuter dig, förstår du Mirza? "Chien Mechant", tusan heller, tänker jag och ser hur hunden lägger sig ner med huvudet mellan framtassarna. Jag kan höra mitt eget hjärta slå. Bordercollieögonen fixerar mig och den långa halvkala svansen sopar sakta fram och tillbaka. Min hand närmar sig långsamt, och hundens blick följer den tills den, kliande, försvinner in i den smutsiga pälsen. Bernadette kommer ut lagom för att se Mirza liggande på rygg och jag, intensivt, ömsom smekande ömsom krafsande hundens mage. Porslinsbrickan med kaffe och varm mjölk till gamla sjuka Madame Bouvier på andra våningen splittras i miljoner bitar mot gårdens kullersten. Mindre än tio minuter senare har samtliga nunnor från slottet, med flaxande hucklen kommit rusande eller rullstolsrullande och tillsammans med hotellets gäster och lantbrukarfamiljen, samlats på gården i förvånad tystnad. Den varar dock inte så länge. Ett hejdlöst skrattande och applåderande tar vid och Fader Lucien, vars morgontoalett bryskt avbrutits, banar sig fram genom församlingen, blir stående med öppen mun och raklödder kvar på hakan. Ansiktet lyses upp av ett mycket ovanligt leende och han förkunnar högt, - Ett underverk, ingenting mindre än ett underverk! Han nickar och gör korstecknet. Mirza gnyr av överjordisk njutning under mina kliande händer och jag har knappt märkt något av all uppståndelse. Det är först när en knotig hand med svarta naglar läggs på min axel som jag tittar upp. Andor står där och ler med hela ansiktet. Hans enda framtand syns som ett blixtskadat träd bredvid Gauloisens pyrande fimp. Han håller ett mögligt koppel i handen. Med varlig hand drar jag kedjan över Mirzas huvud och låter i samma rörelse den mjuka grönskimrande läderöglan ta dess plats. Hunden reser sig och ruskar dammet ur pälsen och folksamlingen ryggar förskräckt tillbaka. Den, igår anlända änkan Caillet med dotter, faller baklänges men landar lyckligtvis i högen med kaninernas hö. Jag och hunden försvinner ut på fälten och blir borta ända till kvällsmaten. Hädanefter, varje dag, ger vi oss av på ändlösa vandringar bland Normandies kullar och äppellundar. Jag och Mirza. Det går ut över tomaternas vattenförsörjning men Soeur Marie Beatrice låter mig hållas. Mirza har slutat skälla. Det vill säga hon skäller, men bara tills man börjar tala till henne. Då lägger hon sig ner och sopar upp ett moln av damm med svansen. Hennes hundhjärta har återfått tron på människors kärlek och länge efter talas det i gårdarna om undret med den galna hunden. Mirza slapp att få en rysk kula i sig och dog fyra år senare av hög ålder.

Cider Det har blivit den 17 juli. Höet skall bärgas. Självbindaren kravlar sig långsamt fram över strängar med slaget, torkat hö, utan slut. En skraltig uppsamlarvagn följer efter, och jag och fyra vuxna karlar arbetar långa heta dagar med att få allt under tak. Svetten rinner i ögonen och höbosset kliar outhärdligt under skjortan. Första dagens lunchrast förser mig med en helt ny erfarenhet. Klockan är elva när en nunna syns komma cyklande med korg på styret. Med svidande ögon rätar jag på mig och ser henne nalkas. Jag tänker att hon påminner om en stor svartvit fjäril som mödosamt marknära kämpar uppför backen. Karlarna upphör med arbetet och traktorn tystnar med en skarp knall. Soeur Marie Chaterine dukar leende upp middagsmålet, Bröd, Limburgerkorv, Brie och Livarotost och så syltade päron som man äter direkt ur burken med fingrarna. Drycken är cider, blandad med vatten. Cidern är den sista från fjolårets skörd av äppelmust som lagrats på ekfat. Den är besk och sträv och har en jolmig avslagen smak. För att den överhuvud taget skall gå att dricka så måste den blandas med vatten. Men den är alkoholstark. Mina djupa, giriga klunkar förorsakar inga höjda ögonbryn. Alla är törstiga men endast jag blir redlöst berusad, körs medvetslös hem på lasset och sover i tolv timmar. Vaknar och spyr hejdlöst. Somnar igen och får nästa dag ligga i köket hos Bernadette med våta handdukar på huvudet. Följande natt kommer magsjukan. Jag krystar mig matt hela följande dag och hemlängtan tar ett järngrepp om mitt sinne. Mirza ylar besviket fram på eftermiddagen och med stöd av Bernadette blir jag tvungen att gå ut och klia lite. På kvällen knackar det försynt på dörren. - Kom in, stönar jag på svenska. In kommer Madame Caillets dotter Danielle. Hon säger, - Vi är oroliga för er Monsieur, är det något jag kan göra? Innan jag hinner komma på någon bra fras, så har hon gått fram till sängen och stoppar om mig så att jag håller på att kvävas. Hon rättar till kudden och hennes fylliga barm svajar mindre än en tum från mitt ansikte. Det doftar blommigt om henne och jag ligger stel i mina strama lakan och pendlar mellan illamående och upphetsning. Med ett leende försäkrar hon mig att jag redan tycks ha fått mer färg på kinderna och lovar att titta in lite senare. Jag vet det inte ännu, men livet är på väg att visa mig ännu något nytt.

Kärleken Nästa dag har jag piggnat till. På vingliga ben tar jag mig ner till frukosten. Gästernas sympatiyttringar vet inga gränser och alla har varit med och vädjat uppåt för mitt snara tillfrisknande. Jag försöker låta bli att titta för mycket på Danielle. Efter frukosten kommer Soeur Marie Beatrice klivande över gården kånkandes på en stor papplåda. – Bonjour Monsieur, Ca va? Känner du dig bättre idag? frågar hon skrattande. - Jag har med mig ett perfekt jobb för någon som just varit sjuk! Vänligt men bestämt placeras jag på gårdsbänken tillsammans med tiotusentals lindblommor. - Vi gör febernedsättande the av de här vackra blommorna men de måste rensas först. Hon skrattar igen, - Det blir väl bra? Och så försvinner hon bort till sin älskade trädgård, medan jag funderar över hur mycket feber som kan tänkas härja i Normandie.

Klirrandet i köket förkunnar att frukosten är slut och lunchservisen ställs fram. Bernadette kryssar fram mellan borden med sopkvasten och sjunger högt och falskt. Korna råmar bortifrån hagen och morgonens friska kyla blandar sig sakta med förmiddagssolen och försvinner som ett andeväsen. En timme sitter jag där. Högen med rensade blommor växer ynkligt sakta. Lika tyst som blommorna landar på varandra, har hon kommit, och satt sig bredvid mig på den svängda stenbänken, Danielle. Jag känner doften från igår och stirrar fånigt in i hennes ansikte. - Jag skall hjälpa dig, säger hon. Hon pratar engelska och vi har allt att berätta för varandra. Hon är sexton. Jag ljuger och säger femton men ångrar sig meddetsamma när jag inser hur lätt jag kan bli avslöjad. – Jag skojar, jag är faktiskt bara tretton, säger jag och känner hettan stiga i kinderna. - Jag som trodde du var sjutton, säger hon och ser moderligt på mig. Timmarna rinner iväg och lindblommorna tar slut. Med hjälp av saxar fästa på långa träkäppar skördar vi mer av lindarnas blommor neråt ån. Hon skrattar mycket och ser gärna på mig med sina bruna franska ögon. Jag har svårt att känna fast mark under fötterna. Dagarna går helt plötsligt svindlande fort. Arbetet på fälten, i trädgården och med djuren är jag inte längre riktigt medveten om. Mitt sinne susar av upphetsning och hela min existens fokuseras runt stunderna med Henne. Vi vandrar tillsammans över kullarna. Längre bort än jag någonsin varit förut. Mirza är med. Jag har badat henne i ån med såpa och borste, och fram ur årens misär uppenbarade sig en vacker hund, med gyllenbrun päls, och mörkare fält runt bogarna. Jag och Danielle berättar för varann om våra unga liv. Ivriga ord strömmar som gnistregn mellan andfådda andetag. Omärkligt knyts tunna band i den första kärlekens oförutsägbara tid. Som på var sin sida av en flod har vi upptäckt varandra. Våra ord blir till stenar i strömfåran. Ju fler ord, desto fler stenar till bron som får oss att mötas, i virvlarnas mitt och hennes läppar lär mina hur en kyss föds. Jag hjälper henne uppför en slänt, tar hennes hand och släpper den inte förrän vi nästan är hemma och skymtar Beatrice mellan träden i äppellunden. Den natten drömmer jag drömmar som jag aldrig drömt förut. Andfådd och svettig vaknar jag av gryningsljusets silande genom fönsterluckorna. Kroppen har lättat på trycket. Jag längtar efter Danielle men kan inte riktigt få grepp om vad jag skulle göra om hon vore här. Jag kliver upp ur bolstren och sköljer bort nattens eruption med kallt vatten. Skådar min begynnande manlighet och drar med handen över hakans fjun. Två dagar innan jag skall resa hem sker det som jag gång på gång frammanat i mina fantasier. På väg hem från ännu en långvandring tar vi skydd undan ett störtregn i höladan nedanför kyrkan. Tysta lägger vi oss uppe i höfamnen. Hon tar mina händer och kysser mig. Ovant och yrvaket går våra händer på upptäcktsfärd över okänd mark, med sinnen, som bara hunnit ett pilskott från barndomslandet. Knappt har våra kroppar mötts, förrän det är över. Vi ligger bredvid varandra och bröstkorgarnas hävning ebbar ut. Mirza skäller uppfordrande och regnet har slutat. – Vi måste gå nu, säger hon allvarligt, innan mamán saknar oss. Mamán får inte veta något förstår du? Jag är helt yr och hjälper henne tafatt att rensa klänningen från hö. Vi skiljs på gårdsplanen. Som en zombie är jag på väg uppför trappan när jag hör Bernadettes röst, - Ca va?* skall vara franskt "C" Hon blinkar menande innan hon brister ut i skratt och försvinner ut till köket. På rummet upptäcker jag att ryggen är full med hö. Nere i biblioteket dundrar De Gaulle ett tal i radion och Madame Bouvier har somnat med stickningen i knät.

Dagen innan min avresa tar vi vägen upp mot kyrkan. Jag har varit förbi där några gånger men aldrig gått in på själva kyrkogården. Luften är laddad med mitt förestående uppbrott och vi har inte sagt mycket till varann. - Nu... säger hon när hon leder mig igenom den trasiga järngrinden, - Du måste se... Kyrkan har inte använts på många år, tiden verkar stå stilla här. Allt är förfallet. Kyrkväggarnas rappning har flagnat i stora sjok och tumsbreda sprickor får byggnaden att se ut som om den när som helst kommer att störta ihop. Det verkar som om den lutar ner mot ån. Vi banar väg genom klungor av vallmo, prästkragar och blåklint, och vandrar länge och tysta i denna, av människor glömda helgedom. De små djuren härskar här. För varje steg prasslar något fyrfota undan för våra fötter, och svalor och trollsländor susar in och ut genom glaslösa valvbågar. Gravstenar ligger omkullvälta i det höga gräset. – Det verkar som om de inte fick plats med fler i jorden, de ligger tätt som ansjovis... säger jag i ett försök att låta opåverkad av mitt vemod och den kusliga känslan. Längst inne i ett hörn bakom ett vildhallonsnår hittar vi två öppna gravar. Marmorblocken över gravkamrarna har spräckts och välts åt sidan. Nere i gravens dunkel skymtar en zinkkista. I locket vid huvudet av den döde har ett hål tagits upp, som av en konservöppnare.

– Gravplundrare, säger jag och ryser. De måste ha varit ute efter guldtänder. Jag ser för mitt inre skugglika rövare i svarta kåpor böjda över läpplösa dödskallar, lirkande med hovtång... – Det är nog bäst vi går nu, säger hon, det börjar skymma. Vi skyndar tillbaka över gravdjupen. Hon springer på två vandaliserade gravstenar som liksom lutar sig mot varandra, likt trötta dryckesbröder. Medan hon studerar en växande svullnad på skenbenet försöker jag tyda stenarnas text. – Här ligger en adelsman, säger jag och läser högt, "Vicomte Garrard 1745-1795." – Vem lutar han sig emot? frågar hon och skrattar. - Det är svårt att se... Kalkstenen har vittrat. Jag bokstaverar långsamt, Arm... Chican 1759-1793. "Mort a la place de son frere."^[1] - Kom vi går hem nu, säger flickan.

Hemresan Nästa dag lämnar jag henne. Och allt som varit ett startblock till vuxenlivet. Alla gråter. Mirza har förstått och ligger utanför kojan med tassarna över huvudet. Vem har lärt henne det? Hon gnyr svagt. Som om hon ville dö. Andor kommer fram. - Du, suedois, var inte orolig. Jag tar Mirza på långa vägar som du. Mycket kärlek. Rysk kärlek, den bästa! Jag tror honom, men känner det som om hjärtat skall slitas ur kroppen på mig. Alla nunnor skall kramas. Tjugofem varma kramar. Bernadette gråter floder och kan inte kramas. - Vi ses snart igen, älskade bror. Jag håller om min syster länge. Artigt bockar jag för Madame Caillet men vågar inte se henne i ögonen. Jag tar Danielle i hand och känner ett litet ihopvikt papper. Soeur Marie Sofie kör mig i cittran till Vimoutiers där jag skall gå på tåget till Paris över Lesieux. Gare De Nord. En sotsvart glashimmel välver sig över spåren mot norr. Det luktar stenkol, urin och bröd, och strida strömmar av resande jäktar kors och tvärs över perrongerna. Jag missar Nordpilen till Köpenhamn med en minut. Sista vagnen försvinner ut från stationen när jag når fram till perrongen. Paniken ligger nära men jag samlar mig hjälpligt och frågar efter nästa tåg. En piprökande man med huvudskärm och ärmhållare rycker på axlarna och upplyser mig om att nästa avgång inte blir förrän klockan åtta på kvällen. Han kan läsa desperationen i mina ögon och skakar sorgset på huvudet. Han får mig att känna det som om allt hopp är ute. Tyst försöker jag intala mig att detta är en nyttig erfarenhet. Min mor säger ofta att svårigheter utgör de bästa av erfarenheter och förser en med ännu ett lager skyddande visdom. Dessutom skall jag snart fylla tretton och det vore ju skräp om jag inte skulle kunna hitta hem från Paris... Men jag känner mig ensam. Efter en enorm baguette med ost och skinka samt två läsk, har mitt självförtroende återvänt och jag sätter mig att vänta på Nordpilens avgång 20.15

Ett frustande expressånglok, drar mig norrut genom natten. Det måste vara ett av de sista trans-europeiska ångloken i tjänst. Av någon underlig anledning blir jag inte insläppt i restaurangvagnen. En man med flottigt hår och uppkavlade ärmar hindrar mig varje gång jag försöker ta mig dit. Jag förstår inte. Han ger ingen förklaring utan avhyser mig bara bryskare för varje försök. Hunger och törst plågar mig i timmar. Jag delar kupé med fyra turkar och en yppig dam från Bulgarien. Hon förbarmar sig och bjuder på en Bulgarisk hamburgare. Turkarna bjuder på rosenvatten, men inget att dricka. - De blir minsann insläppta i restaurangvagnen, tänker jag bittert. Törsten är svår. Inget drickbart verkar finnas på hela tåget. Det hänger visserligen en vattenkaraff bredvid dörren till toaletten, men levande varelser rör sig i det ljumma innehållet. Dessutom har turkarna, med en talande gest över strupen, varnat mig för att dricka av det vattnet. Nordpilen gör uppehåll i Hamburg. En drickfontän skymtar på perrongen. Jag lämnar allt i kupén och dricker mig otörstig medan tåget omärkligt börjar rulla igen. Jag hinner med knapp nöd ifatt och blir indragen av en av turkarna. Han dunkar mig i ryggen och bjuder på mer rosenvatten. Timmarna ringlar långsamt framåt. Genom att luta mig lite ut ur ett fönster kan jag i kurvorna, långt där framme, se loket som drar oss. Stenkolsröken luktar gott och jag fantiserar om att själv få stå vid blänkande mässingsrattar och spakar. Låta ångan ge liv åt pistonger och hjul och förundras över styrkan i vatten och eld. En orolig Moder möter mig till slut på Göteborgs centralstation. I ödslig sensommarnatt färdas vi på E-6,an. Trots en dövande trötthet vill jag berätta allt, om Danielle, Mirza, ostar och gravplundrare. Hon, som väntat en halv dag extra i Göteborg, oviss om mitt öde bland Europas järnvägslinjer, är blek men glad, och vill höra allt. Kärlkrampen härjar hennes kropp och i Munkedal måste hon stanna för att få luft och kräkas. Vägen slingrar sig på gammal sjöbotten mellan svarta granitbakelser och bilens lyktor bländar nattens alla knytt. Fjällbackas kyrktorn dyker upp i synranden och jag vevar ner rutan för att känna saltluften.

Morgonen därpå vaknar jag på ön. Undrar om allt har varit en dröm och slänger mig i havet. Skagerack sköljer en månads fransk landsbygd av min unga kropp. På lappen, som ligger i plånbokens hemliga fack, står det, Jag älskar Dig Glöm mig inte! Din Dany.

1. Död i stället för sin bror