Från Wikisource, det fria biblioteket.
Till jorden sjönk den lugna aftonstunden,
Huldt glänste stjärnans blick,
Och klara Månan öfver cederlunden
I stilla fägring gick.
I fikonlöfven ej en vindfläkt susar
Och molnfri himlen ler.
Ej vädrets anda vattnets spegel krusar,
Som himlen återter.
Af kjusning skogens näktergalar tiga
Och allt är ljuflig fred.
Ur molnen vallmokrönta drömmar stiga,
I stadens hyddor ned.
Men, ner i dalen tvänne Herdar dröja
I vakor vid sin hjord.
Ej flöjtens quitter de till täflan höja,
De tala ej ett ord.
En silfverklarhet, renare än Solen,
Då hastigt kring dem ler,
Och öfverströmmar stjärnbeströdda polen,
Och Månen syns ej mer.
En himmelsk ungdom öfver Jorden sväfvar,
I morgonrodnans skrud.
Så deras sång i stilla luften bäfvar,
Vid gälla harpors ljud.
Pris vare Jova! Ur sin höga boning
Af oförvanskligt ljus,
Hans öga blickat räddande försoning
Till Jordens låga grus.
Den helga timman slog i himlens salar
Och fyldt är Jordens hopp,
Och öfver hennes nattbetäckta dalar
Går nådens vårsol opp.
Ty Gudasonen, mänskan att besälla
Sig mänskan iklädt har.
I natt en jungfru, ren som ljusets källa,
Åt Jorden honom bar.
Hans segerfot skall ormens hufvud krossa,
Han syndens tryckta slaf
Med segerarmar skall ur bojan lossa
Och bryta dödens glaf.
Till himlen evigt bönens rökverk stige
Från jordens laga strand!
Och brödrakärlek folken sammanvige
I sämjans rosenband!
Till Bethlehem I, Herdar, mågen ila,
Att se, i lindans skrud,
På låga strån, i modersfamnen hvila
Er Frälsare och Gud.
Så himlaskaran sina chörer höjde
Och, blixtrande, försvann.
Å nyo Månen öfver skogen dröjde
Och gyllne stjärnan brann.
Och herdeparet öfver blomsterängen
Till låga skjulet drog,
Där verldsförsonarn, på den gröna sängen,
Vid Modrens hjärta log.
De falla ned. Kring Gudasonen brinner
Högtidligt bönens gärd,
Och tårens pärla vid dess fötter rinner
Mot Ofirs sjufallt värd.
