Christian Heinrich Heineken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kort och sanfärdig Berättelse, om et wida bekant Barn i Lybeck, wid namn Christian Henrick Heineck, hwilken Rectoren wid Gymnasium derstädes, Magister Johan Henrich von Seelen, enligit Hamburgska Patrioten Num. 4 författat.
Ur Götheborgs Weko-Lista: N:o 15, den 13. April, 1754; N:o 16, den 22. April, 1754; N:o 17, den 29. April, 1754; N:o 18, den 6. Maij, 1754; N:o 19, den 13. Maij, 1754; N:o 20, den 20. Maij, 1754; N:o 21, den 27. Maij, 1754; N:o 22, den 1. Junii, 1754; N:o 23, den 10. Junii, 1754; N:o 24, den 17. Junii, 1754; N:o 25, den 22. Junii, 1754.


År 1724, den 2 Januarii har jag nästan hela dagen warit uti Fru Heineckens Hus til kl. 10 om aftonen, på det jag måtte inhämta en riktig och tilförlitelig underrättelse, om det alt war så i sanning, som jag såg wara skrifwit, och hörde berättas om hennes Son Christian Henrich, som då ej war fult 3 år gammal. Och kan jag som en ärlig Man, på mit samwete, försäkra, at jag har hört sådana saker af detta Barnet, som wida wägnar öfwerstiga dess ålder, och urskilja det ifrån många tusende andra barn i werlden, hwarföre jag ock mer än en gång har beklagat, at intet alle, som det sedt, hafwa haft tilfälle at höra af barnets mun det samma, som jag. Ordsaken är, at detta Barnet ej gerna låter fråga sig, mer än af Herr von Sch- - - en Schlesisk Adelsman, som bor der i huset. Denne lärde och widt bereste Cavailleren äger en ogemen wettenskap och skickelighet, och har blott, för sit egit nöje och tidsfördrif, lärt barnet mångahanda saker. Utom dess faller det barnet icke altid lägligit at swara, hwartil det, för dess mäkta späda ålder skul, ej står til at twingas. Hwarföre det ock, på den förr nämda dagen, wäl 20 gånger bröt af mitt i talet, och det med sit wanliga talesätt: Nu wil jag gå til min Nutrix, hwarpå man strax måste låta det gå, oaktat det ofta genast kom tilbaka, och fortsatte sit påbegynta tal. Emedeltid har jag hört honom tala mycket i riktig ordning och sammanhang, som utmärker dels et otroligit minne, i det han behåller alt hwad man säger honom före; dels ock et starkt förstånd, i det han icke blandar det ena ihopa med det andra, utan åtskiljer alt ganska tydeligen. Alla de Romerska Keisare, gamla och nyare, wiste han at räkna upp utan at fela, ja ock, at namngifwa deras olika Stamhus. Wid Carl den Store gjorde han den anmärkning: Thet war han, som bringade Sachsen til at antaga den Christeliga Trona. Om Carl den 4de, at han hade warit i Lybeck, och logerat i samma Hus, hwari jag är född: at han hade uprättat Hög-Scholan i Prag, och afhändt många länder ifrån riket, hwadan han ock blef kallad Vitricus Imperii &c. Om Maximiliano I. at han indelt Romerska Riket i wissa kretsar (den han alla nämde) at Luther och Tetzel, under hans regering, lefde &c: wid hwilket tilfälle han blef förd in i Reformations-Historien, utu hwilken han upräknade många märkwärdiga ting. Utu den äldre Keisare-Historien nämde han Julius Cæsar och Augustus, och beskref dem til deras förnämsta märkwärdigheter. Om de Orientaliska Keisare hade han likaledes en god kundskap, kunnandes åtskilja Constantinus Magnus ifrån Constantinus Palaeologus; berättade ock derjämte, huru den förre hade sedt et tekn på Himmelen, hwars öfwerskrift han nämde på Grekiska, Latin och Hebraiska, samt huru, under den sednares regering, Constantinopel, hade råkat i Turkens händer &c. Sammaledes upräknade han Konungarna uti den Persiska Monarchien, förglömmandes ingen emillan Cyrus och Darius Codomannus: och äfwenså med Ptolemæerne i Egypten. Utu Bibliska Historien upräknade han Patriarcherna, domarena, och Konungarna i Juda och Israel. Uti Geographien hade jag tilfälle at låta honom wisa mig Chartan öfwer Tyskland, förlofwade Landet, och Grekeland.

På alla tre kunde han utwisa de förnämsta Städer, Floder &c. Wid den första hörde jag honom med förundran namngifwa de många Furstendömer och Herrskaper i Schlesien &c. Wid den andra de 12 Slägter, och hwad som til hwart Slägte hörer. Wid den tredje de förnämsta fältslag utu Grekiska-Historien, af hwilka åtskillige Orter blifwit namnkunnige. Ibland annat war det artigt, at, när han fick i handen et blad, på hwilket någon Historia war målad (ty när han hade sig någon Historia bekant, blef hon målad för honom at så mycket lifligare föreställas, hwaraf han hade et besynnerligit nöje) och på andra sidan war klistrat et stycke af en utnött Landt-Charta öfwer Tyskland, at det måtte wara desto starkare, och af en händelse kom til at wända om bladet, sade han af sig sielf, utan någons påminnelse: Si, det är Lybeck: det är Rostock: och på tilfrågan: Hwaraf han det wiste? swarade han: Det är ju Östersiön. Herr von Sch- - - beklagade, at hwarken wäderleken, ej eller Barnets swaga hälsa wille tillåta, at länge wara i Trägården, der han hade bibringat honom det aldramästa. Dock gjorde han et försök, och då utwiste Barnet ej allena de 4 werldenes delar, utan upräknade ock de förnämsta Landskaper, som ligga i Öster, Wester, Norr och Söder. Uti Genealogien gjorde man et försök med de Kongel. Husen Frankrike och Dannemark, så wäl som det Furstel. Durchl. Huset Schlesswig Hollsten, hwarwid han wisade sådan färdighet, som man omöjelig af et barn kunnat förmoda. Alt hwad honom förekom, kunde han nämna på Latin: ja, när et Tyskt ord kunde öfwersättas med mer än et Latinskt, så wiste han ock det, hwilket försöktes med det ordet dörr, och annat mer. Ja, han hade sig ock bekant en tämmelig hop Latinska Sententier och dygdespråk. När han fick se en ny Bild, som han ej hade sedt förr, och man sade: Det är wackert, sade han strax: Est aliquid Præclari. Utaf Catechismo kunde han färdigt läsa alla 10 Budorden, och många Kjärn-språk utu den Heliga Skrift. Strax derpå fick han lust at siunga en Nyårs-Psalm, då han började: Helft mir Gottes Güte preisen, efter dess rätta Melodie, och ej litet rörde han alla dem som tilstädes woro. Mäst har jag förundrat mig deröfwer, at då han fick se en i Koppar stucken död Människo-bild, wiste han ej allenast at indela det, utan ock at nämna det mästa derpå wid sina rätta och egenteliga namn.

Af detta och mycket annat har jag med nöje och häpenhet märkt, at något rätt utom-ordenteligit måtte finnas hos detta barnet, som genom blotta åhörandet af andras berättelser mer kunnat begripa, än hwad man, med fåfäng möda, hunnit intrycka i många af 4 gånger så stor ålder. Jag frågad Herr von Sch- - - wid hwad tilfälle han först märkt et så ogement minne och otrolig qwickhet hos detta barnet? hwarpå han swarade: Så snart han begynte tala, hade han suttit jämte honom wid spisen, då han frågade, hwad de figurerne betydde, som woro på Ugnen? sedan han nu hade förklarat detta efter hans späda begrepp, samt derwid et och annat berättat, så hade Herr von Sch- - - med förundran hört, huru Barnet, följande dagen, hade berättat det samma, med samma ord, för sina Systrar. Derpå hade han börjat at berätta för honom Bibliska Historier. Som han nu genast fattade och behölt dem i minnet, och lät märka et stort begär at städse få höra något nytt, så hade han, för sit egit nöje och tidsfördrif, föresagt honom det nödigaste af andra wetenskaper, hwilket alt han lyckeligen fattade. Hit in tils har han ingen annan födo haft, än Ammans mjölk, och låter swårliga wänja sig derifrån, och til at åtnjuta någon annan mat. Skada är, at man kan göra sig så litet hopp om dess lifstid; ty, för Människors öron ser det omöjeligit ut, at han kan länge lefwa, så at det ock här lär heta: Quod cito fid, cito perit.


Nu följer en i Lybeck af trycket utgifwen Berättelse,[redigera]

Om denna samma späda Christian Henrich Heineckens resa til och från Köpenhamn.

Så snart detta Barnet, på sit andra ålders år, började at kunna göra skilnad hos sig sielf emillan en siuk och frisk kropp, så hade han en stadig åstundan til at wilja wara frisk. Emedan nu månge med honom önskade det samma, och beslöto at göra en liten resa i Granlaget til at förändra luften, och man lämnade i hans egit fria wal at utnämna orten dit han wille resa, så ropade han genast och sedan alt stadigt på Köpenhamn, för at der få se Hans Kongl Maj:t af Dannemark och Norrige, hwilkom han, efter sit Barnsliga föregifwande, sina målade Chartor, som han det kallade, efter den Danska Historien. Efter behöriga anstalter beslöt och wågade man altså denna för et siukligit Barn nog äfwentyrliga resa til sids med en Dansk Skeppare Thor Larsson. Den samme skulle wid Travemunde med sin lilla Passagier och de öfriga gå om bord den 18. Julii 1724. När han nu under wägen på långt håll, fick se en hop Får, sade han: Desse äro helt andre Får, än de, om hwilka HErren Christus talade til den Hel. Petrus, wid siön Chinnereth: Föd min Får. HErren Christus är ock en helt annan Herde, än denne, som går hos sina Får ( pekandes dit med handen ) ty Han har älskat sina Får så högt, at Han lät sit lif för deras skul. Emedlertid kom Wagnen til Färgjan: Se, se, ropade han, hwad är det? swarades: En Färja. Derpå sade han: Pontones Struuntur ex consolidatis trabibus, ne aquam excipiant, et trahuntur remulco. I Travemunde frågade han: Hwar är nu Thor Larsson? Swar: Hans Skepp är ännu intet här. Det samma ankom först den följande dagen, emedan han lät uppehålla sig af en liten Frakt, som han wille hafwa med sig, hwarwid barnet sade: Om Thor Larsson må det heta; Aliud Stans, aliud sedens loquitur.

Den 20 i dagningen gick man om bord, och frögdade sig den lilla Christian, då han hörde at man war färdig at segla, frågandes: Hwar är nu wår navis actuaria? och då han blef buren ned i Cajutten, ropade han: Vela ventis committite! Wid den starka stormen, som yppades den 21, då fockan gick i stycker sönder, och Skeppet drefs i wågorna, så at et skri hördes ibland Passagerarne, och en stor förskräckelse förmärktes ibland Skeps-Folket, waknade han utu sin sömn, och af det grufweliga skri och rop, frågade han efter ordsaken; då han nu fick höra om den nöden som för handen war, bad han: Frukta dig intet, jag har förlossat dig, jag hafwer kallat dig wid namn och du äst min: ty om du går igenom watn, wil jag wara när dig, at strömarna icke skola dränka dig. Til en af Passagererna, som ropade: Ack! beder; ty wi förgås innan kort, wände han sig och sade: Den som intet lärt bedja, må warda en siöman. Qui nescit orare, discat navigare. Under Guds bistånd brakte ändteligen Skepparens goda försiktighet Fartyget för ankar, i det samma ropade barnet: Nu heter det: Anchora navis sistitur. Til en som stod derwid, och talade om den öfwerståndna faran, sade barnet: Deserit ille suos nunquam, qui cuncta gubernat. Då han fick se Öen Falster, wid hwilken man hade ankrat, sade han: Här har Konung Nils, genom sin Son Magnus, på et förrädiskt sätt, låtit mörda den tappra och oskyldiga wändes Konung Canutum. En Dansk Lieutenant, då han förnam, at Barnets Proviant, nämligen hans mjölk war bortskjemd, gjorde sig den mödan at hämta åt honom mjölk ifrån Öen, wid hwilken Skeppet låg 2 dygn stilla, til dess det war lagadt; då han fick se mjölken, sade han: Är det lac gallinaceum? Den 24, kl. 8 om morgonen kommo de i land i Köpenhamn. Då man gick förbi Tullboden, sade han: Caesaribus censum, solvite vota Deo. I Caesarea Philippi war ock en Tullbod, hnwilken Mattheus öfwergaf: Här wid denna Tullboden fins wäl ingen Mattheus. Då man betalte Skepparen sin Frakt, sade Christian: Rebus in humanis regina pecunia nauta est.

En Man, wid namn Friedrich Holm, hämtade honom med en Wagn upp i Staden. Til honom sade han: Ärom vi nu i Köpenhamn? Sw. ja: Har han wäl hört talas om denna Staden? Ja, sade Christian; Waldemarus I har bygt honom, Danzig ock. Mannen såg med högsta förundran på honom och de andra, wiste honom Wallen, och frågade honom hwad det woro? Vallis, sade han, eller Agger: si, det är et Propugnaculum in Securitatem, der äro milites, der äro molae pnevmaticae, &c.

Knapt war han kommen i sit qwarter, innan ryktet hade, genom Besättningen och Passagererne, utspridt sig om honom öfwer hela Staden. Hwadan ock, efter en liten stunds förlopp, åtskillige förnäme Personer wille infinna sig hos honom, det dock, för dess stora Krops-swaghet, då icke kunde ske.

Sedan han nu ändteligen kommit til någorlunda krafter igen, blef hans ankomst anmält hos Konungen i Dannemark på det Kongl. Lust-Slottet Friedrichsberg, som ligger et litet stycke från Köpenhamn, genom Kongl. Secreteraren Lüders, och fick til swar: At hans Maj:t wille se detta Lybeckska Barnet, och skulle han få weta Terminen, då han kunde få audience, emedan Hans Maj:t nu woro öfwerhopad med åtskilliga wigtiga Stats-Affairer. När den lilla Christian det fick weta, blef han glad, och sade: Wet ock Konung Friedrich IV. at tala om mig? Ja, han må wäl weta, at jag är här, ty regum aures et oculi multi. Medan han nu, med mycken smärta, wäntade på den Terminen, och man förde honom til sinnes Konungens Höghet, och at han skulle hafwa tolamod, swarade han: Patientia est rara virtus.

Härpå behagade Hans Maj:t, genom ofwannämda Secreterare, den 4. September utnämna såsom audience-dag. När Barnet fick höra detta Bodskapet, frögdade han sig hjerteligen, sägande: Venit post multas vna serena dies.

På halfwa wägen såg han, wid et Wärdshus några Hundar bitas med hwarandra, der wid föll honom dessa orden in: Candida pax homines, trux decet via feras: En Människa står frid, men krig står djuren an. Strax derpå måste man wisa honom en wid huset warande Brun, då han frågade: Har man burit watnet dit in? då han fick höra at det fallit dit in utu en springekjälla, sade han: Annars heter det: Fons malus est, in quem latices aliunde ferendi. Wägen lopp sedan genom en liten Ekeskog: då han såg huru topparne swigtade på Trän, sade han: Der heter det: Ima tenent pacem, perflant altissima venti, ty här som wi fara, är helt stilla. Icke långt ifrån wägen fick han se en Hjort, O! ropade han, Cervus fugiens, denne Hjorten ropar icke efter friskt watn. När han fick se det berömda Lust-Slottet Friedrichsburg, sade han: Det har Friedrich den andre, och Christian den 4de upbygt.

Wid ankomsten til Friedrichsburg war han plågad af en så stark Tandwerk, at ansigtet war för swulnad helt förstält, och på 36 timar kunde han hwarken dia Ammans bröst, eller njuta någon annan wätska. Följande morgonen besökte honom Kongl. Lif-Medicus Doct. Walter, med Hof-Apothecaren, och en Kongl. Felt-Chirurgus. Alla uptänkelige medel blefwo brukade, med den werkan, at swulnaden, innom 4 dagar, gick bort. Denna swagheten oaktad, underlät han likwist icke at fägna Kongl. Lif-Medicum med sina wetenskaper, och då han kom at tala om siukdomar, sade Christian: Principiis obsta, Sero Medicina paratur, cum mala per longas invaluere moras. Sedan han åter något litet kommit sig före igen, blef sådant berättadt wid Hofwet. Hwarpå, ibland andra Cavaillers, äfwen Herr Luders hedrade honom med sin närwarelse, frågandes: Om han snart woro i stånd at blifwa praesenterad för Hans Maj:t? då man ock önskade, at ju förr ju heldre få Audience, i fruktan, at hans siukdom skulle alt för mycket taga öfwerhanden. Följande dagen kom en Kammar-Herre från Hofwet, med befallning, at han, strax efter måltiden, skulle infinna sig wid Hofwet och få Audience. Litet förr än denna efterlängtade stunden kom, war han åter beswärad af en ny opasslighet, men icke desto mindre war han wid godt mod, och ropade: Kläder på mig, jag är mycket sink, men: Rebus in adversis melius sperare memento: Tu ne cede malis, sed contra audentior ito. Hwilken resolution ogement mycket behagade dem allom, som woro närvarande. Då han passerade igenom det å bägge sidor rangerade Garde du corps, sade han helt högt: Satellites, Stipatores cum Satellitio! Wid inträdet i det rum, der Stor-Cantselern, med de öfriga Råden, Öfwer-Hof-Marskalken, och den förnämare Kongl. Hof-Staten woro församlade, blef genast Kongl. Cabinets-dören öpnad, och han införd. Derpå inträdde bägge deras Majestäter, först Konungen, sedan Drottningen, derpå Kron-Printsen och Kron-Printsessan, samt hennes Höghet Charlotta Amalia. Bägge deras Majestäter stälte sig på den ena, och det öfriga Kongl. Herrskapet på den andra sidan. Så snart detta war skedt, kunde den lilla Christian genast, utan någons anledning, märka, hwilken Konungen war, och hölt til honom, utan at stapla på något ord, följande Tal, hwilket genast kom ut på trycket efter Konungens befalning:


Stormägtigste Konung,
Allernådigste Konung och Herre!

Lycksalig är den dagen, på hwilken den nåden wederfars mig usla spenabarn, at i djupaste underdånighet få upwakta Eder Kongl. Maj:t, såsom en ibland de största Monarcher.

Ännu lycksaligare är denna dagen för mig, som för den ordsaken skul, anförtrodt mit lif åt de hotande wågor, hwilka lämnat et finger emillan mig och döden.

Aldralycksaligast är denna stunden, då jag ser min önskan fulbordad, efter jag i min enfaldighet har trodt, at jag skulle återwinna min hälsa, när jag fingo kasta mig ned för Eders Kongl. Maj:ts fötter. Til ewigt wedermäle af min underdåniga Veneration, har mig understått, at, igenom Herr Öfwer-Hof-Marskalken, i underdånighet inför Eders Maj:ts Kongl. Thron nedlägga några Historiska Blad, dem jag, i mit andra ålders år, har samlat af Edert Kongl. Libanons ewigt grönskande Cedrar; allerunderdånigst bedjande, Eders Kongl. Maj:t nådigst täcktes på dem och mig några Nåde-strålar nedkasta.

Härpå räkte Hans Maj:t honom handen, hwilken han, jämte Konungens Kläder, lyfte, sedan han hade sagt dessa orden: Permettez moi Sire! que je baise la main de vôtre Majesté, et le bord de vôtre habit Royal. Derpå wände Barnet sig om, och sade: Sitio. Och strax befalte Konungen at Barnets Amma skulle ropas in, at han i deras höga närwaro måtte få stilla sin torst, såsom ock, at en dwerg skulle hafwas in, på det man måtte förnimma, hwad han höllo det wara för et djur. Så snart Barnet, som ännu låg wid bröstet, kastade sina ögon på honom, sade han: C’ est un petit garcon. Hwarpå hans Maj:t behagade swara: Mongen om 30 år wet intet så mycket, som et Barn på 3 år. Sedan framwiste Hans Maj:t en Kongl. Orden, och frågade hwad det war? När Barnet något litet hade betraktat det samma, sade han: C’ est l’ordre d’ Elephant, garnis de Diamans, och när han ännu något mer sedt derpå, sade han: Les bijoux sout pretieux, mais la vie du Roi est plus pretieuse. Hans Maj:t frågade sedan om han wiste, ho som woro denna Ordens första instiftare? swarade han: Friedrich II. och berättade hans bedrifter, samt huru Christianus IV. hade denna Orden med nya Statutis benådat. Efter detta alt behagade Hans Kongl. Maj:t at låta framtaga den af Barnet honom dedicerade Boken, til at försöka, om han ock wiste hela dess innehåll. Hwarpå han, i riktig ordning, räknade upp först alla deruti nämda Hedniska, sedan de gamla Christeliga, och ändteligen de Oldenburgiske Konungarna.

Historien om Knut den store, Magnus den gode, Friedrich den 3die, Christian I. och om sig sielf, hörde Konungen med högstmärkeligit tolamod. Sedan Barnet gaf et tekn til sin stora matthet, gaf Hans Maj:t nådig frihet, at han måtte litet få hwila i Ammans armar: under hwilken tid Hans Maj:t behagade noga underrätta sig om alla omständigheter. Af Geographien blefwo de 4 store werldenes delar nämde. Då han nämde Island, pekade han med fingret derpå, sägandes: Thet Landet hörer Eder Maj:t til. Wid Coromandels kusten sade han: Här wid Tranquebar lät Christianus IV. upbygga det fasta Slottet Dansburg: och när han kom til Guinea, nämnde han de bägge Danska Slotten Christiansburg och Friedrichsburg, upförde af K. Christiano V. Hwilket alt af Kongl. Herrskapet blef nådigt uptagit. Til at föra honom in i Genealogien, frågade Hans Kongl. Maj:t om han kände den Herren, pekandes på Hans Kongl. Höghet Kron-Printsen? Hwarpå han, utan någons erindran ( det deras Majestäter, och de andre höge närwarande noga i akt togo ) med almän förundran sade: Det är Christian. Hwid hwilket tilfälle han upräknade hela den Kongeliga och Hertigl. Hollsteinska Familien, betjenandes sig af den oskyldiga friheten, så ofta han nämnde Hans Kongl. Maj:ts namn, at han pekade på honom med fingret, och sade: Friedrich den 4de. Hwaröfwer Hans Maj:t med leende mine betygade et nådigt nöje.

Härpå blef han af bägge deras Majestäter, genom några frågor, spord om sin Christendoms Kundskap. Hwarpå han i riktig ordning upräknade alla den H. Skrifts Böcker ifrån Skapelse- til Uppenbarelse-Boken, bewisandes med de märkeligaste Språk och de H. Guds Mäns witnesbörder läran om Människoslägstets fall, om Arf-synden, om Guds allmänna kärlek, om Människans förlossning genom Christum &c. Hwaröfwer deras Majestäter betygade et ogement nöje och förundran, med dessa orden: Det är mycket.

Sedan han nu på detta sättet hade passerat mer än 2 timar i det Kongl. Härskapets höga närwaro, fick han nådig tillåtelse at göra afträde, tackandes för nådig Audience i följande korta afskeds tal.

Den höga nåden, Sire! hwilken jag nu åtnjutit, är jag aldeles owärdig. Jag skal bedja min Gud, så länge lifsljuset märkes i min swaga Kropp, at Han wärdigas wälsigna Eders Kongl. Maj:ts Storwördigste Scepter i ewighet!

På nästföljande dagen gjorde han en Visite hos Baron Lyders, på Friedrichsburg, hwaräst ibland andra förnäma Hofmänner äfwen hans Excellence, Geh. Rådet Wiebe, och Gabel sig infunno. Den förre lade fram för honom en oilluminerad Atlas, til at försöka, om han ock kunde känna det de wille fråga honom. Först framkom Chartan öfwer Frankerike, sedan Holland, Swerige och Dannemark, hwilka alla han, wid första påseendet, icke allenast kände, utan berättade ock alla de märkwärdigaste Platsar, Hamnar &c. Herr Gabel wiste honom sin Orden, frågandes, om han wiste, hwad det woro för en? Barnet swarade: Det är Danska Dannebrogs Orden, som har sin Uprinnelse af Waldemar II, hwarpå han berättade det förnämsta utu hans Historia. När han fick se et långt Rör i en wrå, sade han: Ach! equitabo in arundine longa. När bägge Herrar Bröderne Lyders stodo brede wid hwar andra på Golfwet, sade han: Par Nobile Fratrum. Wid det Kongl. Bordet talades ogement nådigt om honom, så, at Hans Kongl. Maj:t gaf honom detta höga witnesbörd: Detta Barnet woro något extraordinairt, ja et miraculum.

På resan ifrån Köpenhamn gaf han en allmosa åt en tiggare, sägandes: Bis dat, qui cito dat, nil dat, qui munera tardat. Härpå hände det, at hans Excell. Gref Larwig passerade förbi, hwilken, då han hörde, at det bekanda Lübeckska Barnet woro tilfinnandes i Wagnen, steg han utu sin, och gick til Barnets Wagn. Genast sade han: Si, der är en Elephant Riddare, wil Herren se mig? Efter några discourser frågade han efter Barnets ålder, och fick til swar: J’ ay trois ans, mais je ne mange pas encore. Efter det då rägnade, wille Grefwen ej länge dwäljas der, utan önskade honom en bätre hälsa, lång lifstid och stort beröm i werlden. Hwarpå barnet tackade, sägandes: Gud har satt mig et mål före, deröfwer warder jag icke kommandes. Efter några dagars förlopp blef honom berättat, at det unga Kongl. Härskapet på Hirschholm åstundade at lämna honom privat Audience. Då han nu af Hans Kongl. Höghets Prints Carls Kammar-tjenare, en Morian, blef inkallad, såg han på honom, och sade: O Æthiops, Æthiops! Så snart deras Kongl. Högheter kommo in, hölt han, med mycken munterhet til dem bägge, et mägta wälförfattat tal, hwilket dem så högt behagade, at Printsessan Sophia Hedewig befalte, at man skulle hålla honom på en Stol brede wid hennes Höghet, så länge måltiden påstod. Printsesan hade den godheten för honom, at med egen hand praesentera honom med en skjed något af sin Talrick, men han swarade: Votre Altesse, je Vous remercie tres humblement, je ne mange pas encore. Hans Excellens Geh. Rådet Pless frågade: Hwad är det för en? pekandes på Morianen, hwarpå han swarade: C’ est un Ethiopien, han är från Africa af Hams efterkommander, upnämde General-fördelningen af denna heta Werlds-delen &c. Och som han märkte, at Printsessan blandade sit Win med Watn, började han tala om Keiser Friedrich III. Denne, sade han, blandade ock städse watn i win, han kände alla örters Medicinska egenskap, blef i 2 månader af sina egna Undersåtare belägrad i Wien, gret öfwer Constantinopel, hwilket Mahometh 2. hade intagit, for om starka wintern med slätt respect til Rom, i hans tid blef America samt Boktryckare-Konsten upfunnen, och D. Luther född til werlden.

Följande dagen for han tilbaka til Köpenhamn. Wägen war nog stenig. Lika sådan, sade han, är wägen til äran: ty ardua per praeceps gloria tendit iter. Som han for förbi en hop boskap, sade han: Desse äro pecora campi, kom så til at tala om Pharaos 7 feta och magra nöt, och den Israelitiska Historien, til dess han somnade. Då han waknade wid et Werds-hus, och fick se en skock dufwor på gården, sade han: Se, se, quanta copia columbarum! frågandes derhos: Kunna ock dessa dufwor bära et oljoglas? Et par främmande Herrar, som stodo brede wid, logo wid sig sielf, ej wetandes hwad han dermed wille säga. På widare anmodan yttrade han sig om det oljoglaset i Rheims i Frankrike, hwaraf Konungarna pläga smörjas ifrån Ludwig I. tid. De förundrade sig storliga, och frågade, om han icke woro det namnkunniga barnet från Lybeck? jo, swarade han, jag är ifrån Lybeck. Som de nu hade lust at något mer discourera med honom, sade han: Rätt nu jag måste di först: ty alting hafwer sin tid. Summa: Deras Kongl. Majestäter och Högheter, behagade hedra honom med detta nådiga omdöme: Han har i Köpenhamn inlagt stor heder. Och då en förnäm Dansk Cavalier gratulerade honom til denna äran, fick han til swar: Patria dat vitam, rare largitur honores, hos melius multo terra aliena dabit. Vivitur ingenio, cetera mortis erunt.

Det är beklageligit, at detta barnet sin mästa tid warit plågadt af siukdom, och är ganska underligit, at oaktat han ingen matlust hade, hans sinnes krafter likwist mer ock mer tiltogo, och hans största nöje bestod i at höra den H. Skrift, och andra nyttiga Wetenskaper, så at detta synes wara hans enda nutriment, och at man billigt må säga: Studia vitam alunt.