DÖDS-RUNOR (Ridderstad)
|
| tryckt i Östgötha Correspondenten n:o 55, 1848-06-21, n:o 57, 1848-06-28, n:o 58, 1848-07-01 |
DÖDS-RUNOR.
I.
Lejonhufvud.
”Sluten eder tätt tillsamman: krafter af hvarann vi få.
”Hvilken fröjd, när tusen hjertan, som ett enda hjerta slå.
”Midt i rörlig sköldborg, bröder! midt i vapnens blanka krans
”Stolta Dannebrogen svajar med en morgonrodnads glans.
”Blicken dristigt dit mot höjden! Hören fiendernas rop!
”Döden spänner blodigt bälte kring vår lilla, tappra hop.
”Huru flammar icke bröstet, klappar hjertat ej deri!
”Dannebrogen fladdrar kring oss som en sky med blixtar i!
”Icke jag, som J, för egen fosterjord min klinga drar,
”Men en fosterbror er ära i min ära likväl har.
”Manlig strid är mannen värdig: låt oss pröfva nu derpå!
”Svensk och Dansk om hjelte-lagren skola täfla båda två! —
”Sämst vill ingen af oss vara, sämst ej någon blifva kan;
”Låt oss blott — i stridens hetta — stundom blicka på hvarann.
”Fordom mot hvarann vi stridde; med hvarann nu striden går.
”Modet växer, då en pröfvad man bredvid vår sida står.
”Framåt, sen J, der är målet, fiendernas slutna led!
”Framåt, framåt och vi hugga dem med blanka vapnet ned!
”Dödens svarta ögon rulla rundt omkring oss, hvart jag ser:
”Endast för den manligt tappre döden slår sitt öga ner.
”Hurtig handling, manlig vilja, hjertat friskt och sinnet gladt, —
”Striden då är ett: god morgon! döden då blott ett: god natt!
”Äran manar, hoppet vinkar, pligten visar oss vår väg,
”Och vårt ödes klara stjerna går bredvid oss steg för steg.
”Faran dunstar bort, kamrater, möta vi den oförskräckt:
”Faran är en luftig hägring, af vår egen fruktan väckt.
”Framåt, Bröder! om en stormil Dannebrogen från oss tog,
”Blodrödt svärd i våra händer blefve då vår Dannebrog.
”Framåt, framåt! striden väntar, längre den ej vänta bör!
”Hör, hur tusen eldgap dåna vildt och vida kring oss, hör!
”Framtidstankar sammanknutit nordens riken alla tre:
”Skandinaviens folk omfamnas af en enda stor idé.
”Måste brödraskapet helgas med ett offer, rent och fritt,
”Tag det ur mitt Svenska hjerta, tag det, Herre! det är ditt.
”Framåt, Bröder! De, som vända åter nu från blodig dans,
”Knyta må omkring de fallnes bleka hjessa lagrens krans.
”Alla fallne må som bröder samma grift omsluta se’n,
”En gång skall historien resa deruppå en bautasten.
”Bautastenen blifve foten, piedestallen, bvaruppå
”Skandinavisk brödra-enhet genom sekler throna må!
”Striden ropar, segren kallar! Strid och seger följas åt;
”Och för nordisk tro och kärlek, tappre bröder, nu framåt!
”Bär, o, vind! min varma helsning hem till Sverges kära strand,
”Helsa dit och säg att Danmark var min äras fosterland.”
Så han talte och han störtar modig uti striden fram;
Dödligt sårad i detsamma i sitt blod den tappre samm.
Trenne snabba stjernskott sände stridens svarta genius ut;
Döden följde dem i spåren, med en högröd blixt förut.
Ena lodet med sitt budskap trängde in i öppen barm,
— Ville röfva bort ur hjertat hvarje känsla, skön och varm.
Andra lodet, likt en svartalf, midt i öppen panna flög,
— Ville plundra själens rike på hvar tanke, stolt och hög.
Tredje lodet krossar handen, samma hand, som svärdet höll,
— Ville stjäla det från honom i det ögonblick han föll.
Hvad är lifvet? blott en enda hastig suck och slut det är.
Hvad är döden? endast trenne öppna, röda rosor här.
Med en krans af sköna rosor i sin grift han hvilar ock,
Svärdet ligger vid hans sida, lagrar gunga i hans lock.
Frid och frihet med hans ande! kort hans hjeltebana var;
Men hvad mer? all dö som hjelte — är att evigt lefva qvar.
Hvad än Sverige honom skänkte, bättre gåfva Danmark gaf,
Hjeltenamn och hjelterygte och en aldrig bortglömd graf.
Första Svenska yngling var han, som för Danmarks frihet blött,
Första Svenska yngling var han, som för Skandinavien dött.
Tvisten icke mer, J kloke, om hvad stunda skall en tid:
Tvisten icke, ty J stören med er tvist de dödes frid.
Ynglingsblod och ynglingstankar, o, se der de källors lopp,
Hvarur nya dagars morgon stiger öfver verlden opp.
Vill du se ett sekel för dig, gamle vise gråhårsman,
Blicka i ett ynglingshjerta, och du der det skåda kan.
Ur de drömmar, som der sväfva, ur de känslor, som der bo,
Tiders vishet upp skall vexa, med föryngrad kraft och tro.
Ej i grafven, men i vaggan ligger verldens morgondag,
Med en nyfödd stjernas skimmer i sitt friska anlets drag.
Hopp och minne! minnet flyglar, hoppet — födes ständigt nytt,
Och sitt ankar jemt det kastar i en tid — — som än ej grytt.
Tänk och kämpa, ynglingsskara! ingen strid så skön jag vet;
I er lösen — ordet ligger till vår framtids hemlighet.
II.
Beppo-Sommelius.
Endast tvänne trogna vänner skänkte dig den vida verld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.
Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.
Och fast ljufva vindar sucka, susande i stilla qväll,
Furier dansa från din lyra, burna af en åskas skräll.
Tro och kärlek ständigt synas smekas här med liljeord,
Född med gisseln, dock din ande gisslade en trolös jord.
Bakom fagra ytors skimmer såg din blick hur brottet satt,
Och din lyras vrede kastar ut sin blixt i kolsvart natt.
Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd,
Och ändock vid kratern vexte mången blomma, rosenröd.
Finns en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd som Vestas låga, denna eld inom dig brann.
Finns en kärlek uti hjertat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
Menskohjertat är en bölja: högt, oroligt vräkes den;
Fåfäng möda, intet öga böljans djup har pejlat än.
Men hur djupt dess botten ligger, du en himmel der kan si;
Och hur mörkt dess yta rullar, spegla stjernor sig deri.
Allt fullkomnas ej på jorden; himlen blott fullkomnar allt;
I hvar anda finns en gudom, som ej ryms i hvar gestalt.
Ynglingsåren äro djerfva; man blir lugn och jemn och vis
Först se’n man har dristigt plundrat verldens alla paradis.
Kom så striden vild och blodig, och du störtar dig deri.
Svärdet tappert ut vill föra lyrans varma poesi.
Mägtig sång blir mägtig handling: skalden är med krigarn slägt.
I allt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
Ädla tankars skaldeådra böljar genom häfdens blad;
Mannamod och hjeltesinne äro svärdens Iliad.
Af din varma lyra fostrad, svärdet riddardygder fick.
Uti bättre skola aldrig — än i sångens — äran gick.
På en åsksky flög din ande dristigt omkring jorden ut,
Du har verkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut.
Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjelte på en gång,
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.
III.
Öfverste-Lötnant Morgenstjerne.
Stridens lösta fältrop skallar, vapnet ljungar i din hand;
Segra eller dö du önskar för ett hotadt fosterland.
Skaror mot hvarandra störta, hjertat gladt och hurtigt slår,
Och på springarn, stolt och modig, emot fienden du går.
Trogna leder tätt dig följa, alla vilja vara med
I det djerfva riddarspelet, speladt nu i Sundeved.
Modigt hjerta söker faran, lockande, der den är störst:
Ingen vill den siste vara, alla vilja vara först.
Stridens njutning ej de fege, men de tappre kan förstå,
Striden lifvar manligt sinne, det blir eld — blir ljung eld då.
Flammor spela längs åt linien: hvilken eldsky, snabb och snar!
I ett haf af röda lågor döden nu ett notvarp drar.
Ögat ljungar, pannan ljusnar, friskt och fritt är krigarns mod,
Och hans tanka framåt flyger, spanande, som jägarns lod.
Springarn frustar, fram den störtar, utan sporre — sporrad nog.
Ifvern växer, växer faran. Framåt stolta Dannebrog!
Och bland gråa moln, som hvälfva upp och ned af rök och dam,
Hasta dånande kolonner nu med sträckta vapnen fram.
Lycklige! i fridens dagar vann du krigarns kärlek: nu,
Djerf och tapper, in i döden följes af dess kärlek du!
Än en gång ditt fria öga och ditt blanka svärd man ser,
Ser de hvita silfverlockar fladdra kring ditt hufvud ner.
Än en gång man hör din stämma, manande till strid och slag,
Ser beslutsamheten glänsa i ditt lugna anlets drag.
Än en gång syns Dannebrogen svaja ibland slutna led,
Liksom följde den i striden, icke förd, men sjelfmant med.
Än en gång . . . . men tummelplatsen, lik en härlig hjeltesyn,
Ibland rök och dam försvinner, som försvunne den i skyn.
Jorden bäfvar, molnen darra: stridens öde ingen vet;
Hvilken väntan, hvilken oro, hvilken plågsam hemlighet!
Höge himmel, skingra molnet, låt oss se hur striden går;
Ovisshetens dubbla gissel oss med qval och fruktan slår.
Och en vingad vind kring fältet viftande med vingen far,
Och för ögat tummelplatsen ligger åter fri och klar.
Hvilken tafla, mörk och dyster, hvilken scen ur grafvens land!
Drömd af hatet, tänkt af döden, tecknad utaf stridens hand.
Hvilken syn der borta, ser du? Han, den tappre, fallen är,
Han vid Dannebrogens sida dödligt sårad ligger der.
Ingen syn är mera helig, ingen andakt mera skön
Än den fallne, tappre krigarns i sin sista, lugna bön.
Se på honom, se och lär dig, hur från verlden du bör gå;
Vid hans tysta sista läger — lär dig hur du lefva må.
Manligt måste hjertat vara, redligt sinnet, viljan sann,
Eljest ej för fosterlandet du kan falla, såsom han.
O, hvad är det, som gör krigarns lott så afundsvärd ibland?
Det är döden, icke lifvet: han får dö för fosterland.
Lifvets strid, den sista, slutat i hans anletsdrag re’n har,
Men på munnen ligger morgon, och på pannan dagen qvar.
Fram hans bana gick till målet, som en kastad riddarlans;
Och vid målet han, som solen, stupade i blodig glans.
Många ädla, stolta tankar hvälfde sig uti hans själ;
För den bästa . . . fosterlandet . . . fick han redligt dö likväl.
Till ruiner, jemt belägrad, falla måste lifvets stad;
Men instörtadt Ilion räddas utaf dödens Iliad.
Poesien är ett Olympos, och i lifvets sista stund
Allt det härliga du gjorde räddas der i Gudars rund.
Stjernor falla, stjernor stiga: spanar fåfängt väl min syn
Efter klara, ljusa strålen nu af din derupp’ i skyn?
Skyn sig delar, se hvad skimmer, se hvad glans deruppe ler:
Nu han först som Morgonstjerna blickar ifrån himlen ner.
IV.
Lövenskjold.
Stolta fjällar med en krona utaf åskor på hvar topp,
Amma starka, friska sinnen, amma höga krafter opp.
Forssens dystra gång i dalen, med en harpa på sin arm,
Väcker underbara känslor opp i fria männers barm.
Stormen ropar, forssen bjuder: ”Yngling, följ oss härifrån:
Ära skola vi i verlden hafva af vår fosterson!”
Ännu strålar i hans tankar polens stjerna med sin glans,
Ännu leker i hans drömmar sagan med sin riddarlans.
Och en fager ros han bryter vid den blåa elfvens strand,
Och han sänder upp åt fjället ett farväl med blick och hand.
Forssen bär den krumma kölen, seglet blir af vindar fyldt.
Och han hastar öfver hafvet, utaf morgonsol’n förgyldt.
Hoppets stolta bild i fören klyfver böljorna i tu,
Och en vinkande S:t Elms-eld framför honom fladdrar nu.
”Högt jag älskar häfdens minnen, ej jag älskar dem likväl
”Mer än hoppets sköna löften: hoppet fostrat upp min själ.
”Minnets rike är hegränsadt, hoppets — dess oändlighet —
"Endast stjernan, som i rymden stakar ut dess rågång, vet.
”Grekland fallit, Rom gått under: grafvar, med två verldar i;
”Ingen magt på jorden störtar hoppet och dess monarki.
”Minnet räknar blott förluster, hoppet blott af segrar vet:
”Kring hvar ädel ynglings midja starkhet bältet spänner det.
”Ett palats är modigt sinne: hoppets genius thronar der;
”När palatsets ingång störtar, minnet dess ruiner är.
”Hoppet med triumf och seger stiger öfver allt i land,
”Hoppet far kring hela verlden med en lager i sin hand.
”Termopyhlens hjeltar föllo: monumentet blef en verld;
”Men vid hoppets sida blixtrar ännu Leonidas svärd.
”Jag vill strida; kom, O Genius! följ mig du i stridens gny!
”Flyg framför mig som en sköldmö, gungande på purpursky!
”Lifva upp hvar hjeltesaga, som jag drömt bland höga fjäll,
”Och som manande gestalter dem framför mitt öga ställ;
”Tag en blixt från Fanarauken och uti mitt svärd den lägg:
”Eld i själen, eld i hjertat älskar eld i klingans egg.
”Visa mig ett land, der folket kämpa nu för härd och hem,
"För sin frihet, för sin ära; och jag kämpa vill med dem.
”Visa mig ett land, der anden lefver opp ännu en gång,
”Riddarslagen af bedrifter, klädd i segrar, krönt af sång.
”Visa mig ett folk som heldre faller, än det oket bär,
"Och vid ättestupans branter än en lagerkrona skär.
”Danmark strider, Danmark blöder: våldet har gjort hemgång der.
”Granne måste granne hjelpa — om han redlig granne är!”
Så han tänkte, ståtlig yngling, och sin plats i ledet tar;
Frisk var anden, fritt var valet: friheten blott hjeltar har.
Oförskräckt han möter faran; O, hur häftigt hjertat slår!
Värde först får lifvet, bröder, när om det man kämpa får.
Har en fara väl försvunnit, hurtigt spanar han en ny;
Yngling leker om i striden, såsom blixten i sin sky.
Ögat glänser, bröstet häfver sig af mod och fröjd och lust;
Kommer äfven sjelfva döden, han är färdig till en dust.
Intet mäter — utom äran — hänförd ynglings hjeltemod;
Höga krafter honom lifva, vet han, att hans sak är god.
God är saken: på hans öppna, glada panna man det ser:
Rättvis sak åt mannens panna — ock en kungakrona ger.
Med ett folk, som tappert kämpar för sin frihet, strider han;
Genljud också hans bedrifter uti allas hjertan fann.
Ridderligt hans känsla talar: mera vis är ofta den,
Än den visdom, hvilken yxas till af våra vise män.
I förståndets rådsal sitter jordisk blindhet ofta nog;
Del i höga känslors rådslag alltid gudars visdom tog.
Hoppet bredde ut sin äras ljusa karta för hans blick,
Och från seger och till seger dristig tanke vingad gick.
Ack, så härlig är ej solens bana öfver skog och slätt,
Som den väg en yngling vandrar stridande för andras rätt.
I de unges krafter lefver verldens ungdom evig än;
Solen sjunker . . . i de gamle; i de unge . . . stiger den.
Vår och vinter: o han älskat vintern väl med lock af snö,
Men med vårens fria vindar helst han lefde . . . för att dö.
Ålderdomen bort må blekna uti lugn vid sotad härd;
Men om strid och segrar drömmer ännu hvarje ynglings svärd.
Lik en annan hjeltesaga, lik en hurtig kämpasång,
Oss en aftonstund berättad, var din korta lefnads gång.
Men fast sagan ren är slutad, ej dess intryck slutat har,
Och i månget troget hjerta skall den evigt lefva qvar.
Stolta saga, ynglings-saga, nu som förr vi dig förstå:
Strida . . . strida . . . för att stupa, utan att till målet nå.
Dock — till målet har du hunnit — och hvem hann väl dit, som du?
På en sky af egna segrar gungar du deruppe nu. —
Föll du ej bland Norges fjällar, du till Norge hör ändå:
Öfver Fanaraukens hjessa du skall plats som stjerna få.
Om din lefnads saga stormen sjunga skall bland blåa fjäll,
Och från högrödt moln din stjerna hälsa uti rosig qväll.
Och i natten dystra forssen nog din drapa länge slår:
I dess mörka öga skall din stjerna glänsa som en tår.
Du har stridt och du har fallit: evig ära åt en hvar
Hvilken mod att dö och lefva för en härlig tanke har.
O, hur varmt hvart ynglingshjerta klappar i den höga nord
För vår frihet, för vår framtid, för en älskad fosterjord.
Hotar våldet Nores klippor, Sveas dalar, Danas land:
Vi ha sett att mod och krafter nu dem möta från hvar strand.
Ej oss lyster riken plundra, såsom fordom, med vårt svärd,
Men med endrägt vi försvara hvad vi äga mot en verld.
Söderns folk som bröder manligt för hvarann i döden gå;
Skandinaviens riken kunna kämpa för hvarann också.
Gifven akt båd när och fjerran på det fosterbrödra band,
Brödrakärleken har knutit mellan nordens trenne land.
Östern länge oss har hotat: Östern mer ej farlig är:
Fria, tappra folk den finner redo att sig möta här.
Södern ville Danmark gripa. Danmark var en munsbit blott;
Men med trenne kungariken har den nu att göra fått.
Vestern är vår vän, ej någon vet likväl hvad som kan ske;
Men förr'n ett af nordens riken faller — falla alla tre.
Gerna en och ann må klandra värdet af förbundets kraft:
Verldens skönaste idéer . . . alltid någon judas haft.