1.
Där tamariskens skugga ner på mjuka tuvan
sitt mörker sänker över Beersebas grund,
där törnet blomstrar rikt och kuttrar turturduvan,
där vandrar Abraham en tidig morgonstund.
Hans hjärta våndas svårt för Gud, som honom manar
att utan knot och klagan lyda blott hans bud.
Från själens djup sig klagosångens stämma banar:
"Vill du jag offra skall min son åt dig min Gud?
2.
Och Herrens stämma ljuder tydligt till hans hjärta:
"Ja, giv mig Isak, som du älskar och har kär".
Väl kostar offret både gråt och bitter smärta,
men jag vill rikt belöna den som lydig är.
Så tackar Abraham sin Gud i morgonglöden,
och stilla, ljuvlig frid med ens hans hjärta fick.
Han tänkte: Gud uppväcka kan min son från döden.
Och lugn med Isak upp till Moria han gick.
3.
Och denna vandring var så tung, det var den sista.
Vem kan väl fatta vad hans fadershjärta led?
Han såg att varje jordiskt hopp nu måste brista,
allt medan foten långsamt uppåt berget skred.
Sitt hjärtas hopp han nu som offer skulle bringa,
en liten blomsterskörd i livets sena höst.
Mot denna skatt var allt i världen honom ringa.
Dock har han frid, ty han har lytt sin Herres röst.
4.
Då talar Isak till sin fader blitt ock stilla,
där troget han på tunga, tunga bördan bär,
med sina barnaögon älskeliga, milda.
Hur var han ej för faderns hjärta dyr och kär.
"O se, min fader, här är eld och ved att tända,
men varifrån skall du till offer få ett lamm?"
Och svaret lyder: "Detta lamm skall Herren sända,
ja, offerlammet skall Jehova föra fram."
5.
Och kan väl Abraham den sista timmen glömma?
Han bygger altaret och binder fast sin son.
Han lyfter kniven, men då hör han ord så ömma:
"O Abraham, tag genast handen därifrån,
lägg kniven bort och låt din son nu frihet vinna.
Nu har jag sett du över allting fruktar Gud."
Och kniven faller medan glädjetårar rinna,
ur hjärtats fullhet strömmar tack och lovsångsljud.
6.
I samma stund upplyfter Abraham sitt öga,
o se, i törnebusken fastnat var ett lamm.
Med tack och lov och pris till Herren i det höga
han detta bar på altaret till offer fram.
Då hör han än en gång en ängels röst från ovan:
"Du lytt min röst, och rikt jag dig välsigna skall,
och åt din säd otalig skänker jag den gåvan,
att bliva till välsignelse för jorden all.
7.
Och sen den dagen ofta smärtans tårar runnit,
och Herrens berg blev hoppets grav så mången gång.
men Andens stridsmän här sin rätta adel vunnit,
på offerhöjden under änglars jubelsång.
Här Gud sin ed om evig trofasthet har svurit,
här möter himlens drott sin återlösta brud.
Och ingen helig har sitt kröningssmycke burit,
förrän han på offerhöjden träffat har sin Gud.
