Från Wikisource, det fria biblioteket.
Då man är till.
erna må du klandra färden
Genom lifvet, bäst du vill,
Det är ändå här i verlden
Roligt till att vara till.
Ha’ vi minsta skäl att bråka
Under lifvets snabba gång?
Tänk, hur präktigt vi få åka
I planetens luftballong!
Stjernorna kring himlapolen
Till vår högvakt sig förent,
Och på resan omkring solen
Ha’ vi månen till betjent.
När du föds, man klär och bär dig:
Du är all omtanka qvitt.
När du dör, är kammar’n färdig
Att begagnas hyresfritt.
Som en mor naturen träder
Hjelpsamt emot sina barn:
Dra’ ej gratis himlens väder,
Om du har en väderqvarn?
Ha’ vi skurar ej, som skölja
Fält och ängar vidt omkring;
Gunga icke haf och bölja
Våra skepp för ingenting?
Det förstås, man kläder nöter,
Men naturen vare tack!
Ty en gumse, som man sköter,
Ger oss snart en vacker frack.
Lef och verka! Lyckan knoppas
Ej på någon ann’ fason:
Den, som latas och blott hoppas,
Han är född till dårhushjon.
Emot ofärd bäst man fredas,
Om man blott gör, hvad man bör:
Lifvets härfvor lättast redas,
Om man klokt sig tänker för.
Gläd dig under lifvets öden,
Tänk ej ängsligt på din graf!
Den, som grubblar öfver döden,
Har till hälften kolat af.
E. S—dt.
