Hvarför skall ditt hjerta blöda
för en qvinna, för den döda?
Skölj med vin ur tankarna
alla minnen af Lauretta!
I ett silfverhandfat tvätta
hennes blod från händerna!
På en brudsäng, djup som natten,
bäddad i lagunens vatten,
vaggad af Delfinerna,
hvilar hon och fiskar sluka
hungrigt bitar af de mjuka,
men uppsvälda formerna.
Ve! Du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
mera af vällustiga
suckar; i den lägga stygga
grodor sina ägg — der bygga
ödlor — kräla maskarna! —
Rundt om lederna och halsen
och det lif, som du i valsen
omslöt med din smidiga
arm, sig slingra ormar fräcka,
och sin blodtörst sniglar släcka
ur de blåa läpparna.
Minen stelnad är, som myste.
Slocknad blickens eld, som lyste,
örat döft. — Likt ederna,
som hon darrande afhörde,
när du smekande förförde
henne, lösta flätorna!
Ej emellan hennes fina
händer får du smyga dina,
och de veka känslorna
tystnat, kinderna ej blomma
mer, som röda rosor, tomma
stirra ögonhålorna!
Jag, som du, är från palatsen
bördig, stod på Marcusplatsen
högt bland vaut-rien'erna,
var af nobili på balen
firad mest, på karnevalen
stoltast ibland maskerna.
Hoptals guld min fader egde,
Cræsi skatt hans öfvervägde,
men han på dublonerna
låg och rufvade yrvaken,
såsom uppå skatten draken,
hela långa nätterna.
Med förfallna reversaler,
hvar jag var, på torg, kanaler,
efter mig i spårena
Judar från Rialto smögo;
spel och vin och flickor sögo
mig, som vatten svamparna!
Derför jag förstfödslorätten
sjelf utkräfde med stiletten
i zechiner blodiga;
I ett segel in jag sydde
liket, dränkte det och flydde
från de hundra öarna.
Men på qvällen, förr än solen
dränkt sig, låg jag i bigtstolen;
aflat för kontant — ha, ha!
Men välsignelse för inte,
fick jag flux af de fromsinte,
heliga abbéerna!
Så jag den affären glömde,
tjuste qvinnor, bålar tömde
natten om vid orgierna; —
njöt om dagen af siéstan
lugnare, om möjligt, nästan,
än i oskuldstiderna.
Sen ett flyktigt lif jag förde,
hvar jag kom allt lugn jag störde,
dref med landsvägsriddarna,
rädd för sbirrer, som för pesten,
sysslolös omkring för resten
ibland Appenninerna.
Sist af svärmisk kärlek galen,
blef jag vigd i Arnodalen
vid en ung giftblanderska,
trånsjuk, som signora Luna,
med två ögon, så nötbruna,
som på en circassiska!
Jag hör fjäten af en qvinna!
Spöket af din älskarinna
följer oss i hälarna;
genom dimman, midnattsfloret,
glänsa ögon bort i choret,
matta och glasaktiga.
Qu'est ce qu'ici? Qui vive? Signora!
Lösen är en kyss — och våra
hjertan lätt bestickliga,
när det vackra flickor gäller! —
derför räck mig munnen, — eller:
on passe pas, min nådiga!
Dock! vi öfverge courtisen!
Hal dess bana är, som isen,
damerna förrädiska; —
ormen bakom rosen lurar,
under rifna fästningsmurar
de fördolda minorna.
Tråkigt ock för en och samma
är på längd hvar offerflamma,
och i bivouakerna
nog för dagen få vi flickor,
såsom krut och svafvelstickor
lätta och antändliga.
Sjuka magar, sjuka hjertan
botas lätt; på känslosmärtan
verka sabeleggena,
såsom kylande pastiller,
för indigestionen piller
vankas i kulstaplarna.
Drick, gref Manfred! Qvalet kufva!
dränk din hjertsorg i de ljufva,
gnistrande pokalerna!
Drick, o Manfred! Du skall känna,
att, Corpo di Baccho! denna
saft är Christi Lacryma!
Glöm Venezia la bella!
Hör på korkarna, som smälla
ur champagne-buteljerna!
Lyssna till de vilda unga
krigskamraterna, som sjunga:
»Viva la Bataglia!»
Lugnt mitt hela regemente
af sitt »dolce far niente»
njuter; — de vindbeutlarna
slogos likväl af hin håle
vid Millesimo, Arcole,
Montenotte, Padua!
Folk af alla slags metièr'er
har jag: Avantúrièr'er
med aristokratiska
anor; grefvar och markiser,
uppå hvilkas hjessor priser
blifvit satta formliga.
Mästare och dilettanter
uti brott af hvarje genre,
slafvar från galererna,
qvicka tjufvar, fogelfria
bravos, vid jungfru Maria!
ifrån alla zonerna.
Unga skalder, troubadourer
med romantiska naturer,
spelare olyckliga,
och bastarder utaf kungar,
djerfvare än lejonungar
i Saharaöknarna.
Ej med tårar fröjden grumla!
Ha, Dæmonerna, de rumla
lustigt under dômerna!
Jubla hest, likt Benedetta!
Korpar, som sig ätit mätta
ut på afrättsplatserna.
På den svarta marmorgrunden,
längs utefter altarrunden,
blixtra bajonetterna,
såsom skriftebarn, per Dio!
Muntert det, signore mio!
tillgår i bigtstolarna.
Först i fulla drag de njuta
vinet, sen till måls de skjuta
med de tomma flaskorna
på madonnor venuslika,
sinligt sköna, vällustrika
och på helgonbilderna.
Hufvudskålen af en flicka
kalken är, derur de dricka
fräsande Constantia!
Ha de fiskat opp din sköna,
blek som månsken, ur de gröna,
kalla, salta böljorna?
I dödsryckningarna flämta
griftens lampor, sömnigt skämta
männen; — glädjeflickorna
blunda, hjerta tätt till hjerta,
vekt omarmande de smärta
lockiga dæmonerna.
Lägrade bland vårdar, frossa
de i vällust, kindren blossa,
tända af passionerna.
Slutna intill qvinnobrösten,
liksom flugorna om hösten,
domna de lycksaliga.
Under dödens hemska tystnad
ljuft de släcka nöjets lystnad,
hvilande på kistorna;
endast hvita kranier glittra,
och på konung Davids cithra
lysa silfversträngarna.
På min blanka hederssabel
klibbar ännu, o, diable!
blod från Pyramiderna.
Ah, jag känner det på lukten
och på färgen; och den bukten
baljan har från Genua!
När för packet jag betäckte
af Desaix, den oförskräckte,
liket, o, Sanctissima!
Svärd! för dig i gräset bita
fingo tjogtals af de hvita,
stela Österrikarna!
Knäck du fick vid Saint Jean d'Acre,
som vi vände ryggen! Sacre . . .!
snöpligt, — o, Memoria!
och vid Eylau, der så mången
Galliens son sjöng svanesången,
begge grafrostfläckarna!
Ha! han sofver! som samvetet
Slumrar under dödsarbetet,
tröttadt efter pinorna; —
tunga äro andedragen,
såsom Cains voro, dagen
efter purpurbragderna.
Såsom daggdropp en och annan
kallsvettsperla syns på pannan
sippra fram ur porerna.
Ha! han våndas och skär tänder,
lik en orm, som mellan bränder
vrider sig på halsterna.
Hett, som lava, blodet rinner
i hans bröst, hans hjerna brinner,
pulsarna oroliga
slå, hans känsla är vansinne!
som ett vacuum härinne!
Öde stå hjertkamrarna!
Vakna, Manfred! Tiden lider!
Morgonsol'n oss nya strider,
ger och ökar minnena!
Unga dagen skall oss skänka
friska lagrar, blodbestänka
blanka hederskorsena!
Den Napoleonska Örnen
öfver alla fyra hörnen
af vår verld spännt vingarna;
skönt glôirer i dess skugga
frodas — röda blodregn dugga
i de gyllne kronorna!
Re'n han ute är och rider
främst bland sina Gröna Guider
på sin ljusa, svettiga
hingst, Euphrat, med silfvermanen,
majestätisk, som Orkanen
bland de simpla vindarna.
Högsta kraft hvar nervsträng spänner;
blott i hejdlös fart han känner
lif och frid i striderna;
det är, som man klädt på stormen
gardesjägaruniformen,
marskalks-épauletterna.
Dagen gryr. Den spridda hären
hvimlar talrikt! — se! gevären
blixtra genom dimmorna.
ställning slås på gardets trumma,
och som sphinxer stå de stumma
gamla grenadiererna!
Sträfva uti pli och sinnen,
öfverlastade af minnen,
(köpta dyrt i farorna);
med svartmuskiga anleten,
mystiska, som evigheten,
stenkolsmörka, skäggiga!
Öfver småbestyren höjde,
med af djupa ärr upplöjde
pannor, jättmustacherna
stelt uppvridna, kolossala
björnskinnsmössor på de kala,
väderbitna hjessorna;
Liknöjt hvilande på hanan,
trotsiga af segervanan,
dra de spotskt på munnarna
åt en nyvärfd trupp, som lågar
af enthusiasm — och tågar
förbi veteranerna.
Lifvets glädje akta föga
de, som, öga emot öga,
döden sett orubbliga,
af sitt blod näst sista droppen
mist — och kulor ha i kroppen
än från Ulm och Breschia!
Kejsarn nalkas deras leder
ensam, fanan sänkes neder
långsamt; bataljonerna
skyllra; såsom åskor hundra
tusen echon återdundra
doft: »Vive l'Empéreur! hurrah!»
Gällt Muhameds fana klingar,
kejsarn vinkar, örnen svingar
upp igen mot skyarna!
Janitschar-musiken tystnar —
sorlet tiger, gardet lyssnar
spändt på gudasvarena!
Snabb, som min inbillnings drömmar,
när det går med slappa tömmar
hvinande kring rymderna,
omkring flyglarna han ilar
till oss, blicken på oss hvilar,
som en blixt från skyarna!
Tyst! Se opp! gif akt Dæmoner!
halt med stojet! still, Ladroner!
»l'Empéreur vient — Vôilà!» —
basta! skyllren så, att jorden
darrar vid kommando-orden:
»présentez les armes! soldats!»
Lefve kejsarn! han, som stakat
segerbanan ut — och skakat
på de gamla thronerna!
Han, den store, underbare!
»vive la Guerre et la Glôire!
l'Empéreur! Victoria!»
Ha'n I sofvit sött, Eliter?
»ah! Comme Anges! — Comment», banditer?
»mes enfans perdûs, helas»!
J sen ut som svultna gamar
eller vargar, hvilkas ramar
magrat under vintrarna.
O, Madre di Dio! döden
bränner het som afgrundsglöden
ur de svarta ögona!
feberröd på er är färgen,
som på sol'n, när bakom bergen
den går ned i böljorna.
När J sen min klinga doppas
djupt i blod, skall det, jag hoppas!
vattnas er i munnarna.
Ärans fält, som låg i träde,
så vi upp; — och likutsäde
gifva skördar ymniga!
»Les diables invincibles»
kallas vi, »ûn peu terribles»;
men det heta Africa,
Lodis bryggor, Bernhards stalper
och Helvetiens Jättealper
vittna om bedrifterna.
Friedlands, Austerlitz' och Jenas
bragder må i dag förenas,
som i hafvet strömmarna!
högst bland farorna vår fana
hvifta skall på kampens bana,
Som en sol bland stjernorna!
»Hvems är örnen?» kejsarn frågar
Lannes — och hans öga lågar
varmt, som sol'n på Corsica!
Med en röst, som qväfs af tåren,
Lannes svarar: »Sire! Condoren
tillhör Hesperiderna!»
En avant! mes braves! — Grognarder!
kasten er, som Leoparder,
öfver batterierna!
För Er, när jag är i têten,
bäfva jordens innanmäten,
remna Molakolonnerna!
Slå triumf-marche! hvem kan hämma
tiden, lavaströmmen dämma,
hejda ras från fjellarna? —
fram vi störta, som laviner
ned i dal'n, när solen skiner
på Tyroler-Alperna!
Ingenting oss motstår mera!
Himlen sjelf escaladera
vi och spränga portarna.
Vi från Atlas' skullror hvälfva
verlden — och forcera sjelfva
afgrunds-barricaderna!
Ifrån azurbältet råne
vi dess smycken, både måne,
sol och alla stjernorna,
och i national-museum
under massans jubileum
hänga vi troféerna!
Dö vi, stupa vi i kretsen
af kamrater, sen i spetsen
för de fallna hjeltarna,
kejsarn sjelf med Rhein-arméen
rycker in i Elyséen,
saluterar gudarna!
Jag är sårad! luften tjocknar
för mitt öga, ljuset slocknar
för de skumma blickarna!
Re’n det går omkring i ringar!
Liksom om de hade vingar,
från mig fly lifskrafterna!
Ej jag tål en knekt, som gråter; —
i Gehenna ses vi åter
bland de fallna englarna
eller ock i himmelriket! —
Nu, à Dio! strunt i liket!
Glömmen mig, — ej segrarna! —
