Dö hos mig
← Mina werser |
|
Flickan på stranden → |
Dö hos mig.
Flicka, flicka, dina ögon
Stråla ej så ljufligt mer,
Och din mund, den rosenröda,
Aldrig, aldrig mera ler.
Hwarför stråla dina ögon,
Hwarför ler din mund ej mer?
Har din kärlekstro dig swikit,
Är din lefnadsglädje all,
Grep i hjertats skära strängar
Werkligheten stel och kall;
Flicka, sörjer wäl din blekhet
Dina ljufwa drömmars fall?
Sörjer du det dunkla ögat,
Ögat, som emot dig log.
Och hwars höga dunkla flamma
Bort i dödens armar dog.
Eller sörjer du en älskling.
Som ditt hjertas tro bedrog?
Hwad din bleka kind må sörja,
Helig är din sorg för mig;
Underbara bleka flicka
Jag will wackert älska dig.
Stöd ditt huswud mot mitt hjerta,
Räck din hwita hand åt mig.
Luta lätt din bleka panna
Mot min barm — du stilla mö.
Luta örat mot mitt hjerta,
Hör dess matta slag och dö.
Jag will wagga dig i grafwen,
Du min bleka kärleksmö.
Hwad ditt unga hjerta lidit,
Hwad som blekt ditt anlets wår,
Allt mitt warma sångarhjerta,
Sörjande med dig, förstår.
Jag will sjunga dig i lifwet,
Sjunga dig i dödens wår.
Somna på min arm, min tärna,
Somna fridfullt, ljuft och ömt,
Detta hjerta har i tiden
Just, likt ditt, om lifwet drömt,
Detta hjerta sweks af ödet,
Detta hjerta älskat ömt.
Se, nu slutes dina ögon,
Ljuft ditt hjertas pulsslag dör,
Och din andedrägt, den matta,
Knappt din barm i wågor rör.
Flicka! wid ett sångarhjerta,
Drömmande ditt lif upphör.
Sångens toner blida, ljufwa
Skola wagga dig i ro,
Flicka, wid mitt friska hjerta
Finner du igen din tro,
Finner åter lifwets glädje,
Lifwets fröjd i dödens ro! —