Düsseldorf
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning N:o 43, 27 Oktober 1866 p 337 ff på ALVIN |
Düsseldorf.
Af geografien lära vi i vår barndom, att Düsseldorf är en öppen stad i Rhen-provinsen, vid Düsselns utlopp i Rhen, med så och så många invånare.
När vi blifvit fullvuxna och besöka konstutställningar, lära vi om samma stad, att den har många målare, och att skolan derstädes har en viss ryktbarhet. Och komma vi sjelfva på vår stora fastlandsresa till Düsseldorf, så erfara vi, att den dessutom är berömd för sina näktergalar och sin — senap.
Düsseldorf är en vänlig stad, med vackra, moderna hus och breda gator, och den har minst af alla vid Rhen belägna städer behållit den gamla fria riksstadsfysionomien, som vi hufvudsakligen finna så starkt utpräglad i Köln, med dess många torn, de trånga gatorna och de spetsiga gaflarne.
Icke dess mindre är Düsseldorf en mycket gammal stad och der finnas flera ärevördiga lemningar från medeltiden. Af alla dessa är väl Lambertuskyrkan den betydligaste. Det är en mycket stor, treskeppig långkyrka, uppförd af mursten, hållen i en enkel, men ädel stil, och hufvudsakligen bekant för sitt vackra tabernakel eller sakramentshus. Så kallas nemligen dessa lätta, luftiga, i gotikens senare tidsskede uppkomna förvaringsställen för den heliga hostian, som man, med mer eller mindre rika utsiringar, finner i så många af Tysklands och Belgiens städer. De berömdaste fornminnen af denna art är onekligen det bekanta af Peter Vischer förarbetade tabernaklet i Lorentzkyrkan i Nürnberg, dernäst i St. Peter i Löwen och till dessa två sluter sig på ett värdigt sätt tabernaklet i Lambertuskyrkan i Düsseldorf.
När Düsseldorf egentligen är anlagd, skall jag icke kunna säga. Men sin egentliga betydelse fick det först under Johan Wilhelm, kurfurste af Pfaltz och hertig af Cleve och Berg, som regerade från 1690 till 1716, och gjorde Düsseldorf till sitt residens. Det var en fåfäng och praktälskande furste, som efter den tidens sed bland de tyska småmagterna inrättade sitt hof i Ludvig XIV:s smak, hvilket just icke så särdeles lände finanserna till uppkomst, men så mycket mera staden. Det var också af honom, som konstakademien inrättades, och han samlade det berömda tafvelgalleriet, som senare, för att det skulle räddas från fransmännens snikna händer, i början af århundradet skickades till München, hvarifrån det aldrig kommit tillbaka, trots upprepade kraf och rättegångar. Ty bayrarne ha i denna sak yrkat på gammal häfd, och så tappade Düsseldorf processen.
Huru stor och betydlig denna samling varit, kan man fatta, när man besökt det gamla pinakotheket i München, ty detta består nästan uteslutande af det förra Düsseldorfsgalleriet. Huru det nu, efter kriget, skall blifva med det, är ovisst. Det har varit tal om att begära det tillbaka, och imellertid hoppas düsseldorfarne på att åter få se sitt gamla galleri i sin egen stad.
Endast kopparstickssamlingen, och en mycket betydlig samling handteckningar af medeltidens ryktbare mästare blef den gången qvar, och dessa utgöra nu akademiens väsendtligaste prydnad. Ty ett galleri af moderna taflor af düsseldorferskolan, som i senare år blifvit påbörjad, och som förr hade sin lokal i akademiens salar, är nu flyttad till ett annat ställe.
I det gamla slottet, som ligger omedelbart vid Rhen, och som, efter många om- och tillbyggnader under de olika i Düsseldorf residerande hertigarne af Cleve och Berg och efter fransmännens bombardement år 1794, sedermera blifvit restaureradt, har akademien nu sina lärosalar och sina samlingar. Akademien ligger i närheten af torget, intill detta stöter stadens rådhus och teatern, och på torget står Johan Wilhelms ryttarstaty i brons, om hvilken går den sägnen, att mästaren vid gjutningen var rädd för att det skulle fattas metall och så sprang han i sin förtviflan hem och hemtade alla sina silfverskedar och alla sina andra silfversaker och kastade allt i den smältande massan.
Och från torget går Bolkerstrasse in i staden, och på denna gata var det, som Tysklands mest geniala skald, Heinrich Heine, såg dagens ljus, nyårsnatten 1800. Men huset har ännu icke, som han sjelf spått, blifvit valfartsorten för engelska ladies med blonda lockar och gröna flor, som skulle komma och se det ställe, der han kom till verlden — en i Düsseldorf och vidt omkring i verlden bekant firma har nu snart 40 år här haft sitt lager, hvarifrån det försett icke allenast Düsseldorf, utan också halfva den målande verlden med målarsaker, och innehafvaren är ett i Düsseldorf nogsamt bekant original, om hvars egenheter gå de märkligaste historier.
Från Bolkerstrasse kommer man till „Alléen“, en bred promenad, planterad med fyra rader kastanieträd. Denna promenad, der nu hvarje söndag från 12 till 1 Düsseldorfs hela beau-monde visar sig, är ett verk af Napoleon, som år 1811 skänkte de raserade fästningsverkens terräng till staden och lät fylla fästningsgrafvarne, för att bilda denna spatsergång. I denna trakt äro Düsseldorfs förnämsta butiker samlade; här funnos också de två permanenta utställningarne, — den ena, Schultes, gammal och känd, der det endast utställes saker af düsseldorfkonstnärer; den andra helt ny, som ställt sig den tidsenliga uppgiften före, att låta düsseldorfarne få se konstalster från andra orter och skolor.
Till alléen, och genom den korta Elberfelderstrasse förenad med denna, stöter Hofgarten, en park, som anlades redan i förra århundradet under Carl Theodors regering af dennes minister grefve Goltstein, och utvidgades af Napoleon, som skall ha haft en egen förkärlek för Düsseldorf — en förkärlek, som hade sin grund just i denna park. Få ställen i Tyskland kunna berömma sig af att hafva en skönare och vidsträcktare anläggning i sin omedelbara närhet, ja i sin midt; ty genom Düsseldorfs otroliga tillväxt under det sista tiotalet är Hofgarten, som förr låg utanför staden, nu på flera ställen begränsad af nya qvarter.
I Hofgarten ligger det gamla jagtslottet, som hertigarne af Berg byggt åt sig, det så kallade Jägerhof, som af den preussiska regeringen är upplåtet till bostad åt fursten af Hohenzollern. Det är ett litet, tarfligt slott i förra århundradets stil, och det fordras sannerligen en stor kärlek till Düsseldorf, för att en man, som eger gods och slott i de flesta trakter af Europa, här skall taga sitt hufvudqvarter.
Omedelbart intill Jägerhof stöter målarnes park och församlingsställe, det forna Jacobiska godset, der den i slutet af förra århundradet som filosof bekante Jacobi lefde och samlade omkring sig den tidens framstående litterära män.
Och det är väl återglansen af sådana namn, som Göthe, Wieland, Heynse och flera, som låtit Jacobis namn öfverlefva hans samtid; ty den brefvexling, man har efter honom, innehåller det mest förskrufvade, sentimentala och ledsamma snack, man kan tänka sig, och med hans filosofi har det väl icke heller varit så mycket bevändt, då han kunde så helt och hållet tappa hufvudet vid fransmännens invation. Om hans tröstlösa känslor och jemmerliga tillstånd af denna anledning kan man läsa mera i hans efterlemnade bref.
Men nu råder det i Jakobis gamla egendom ett lika muntert lif, som någonsin i den gamle filosofens dagar; och många af de dagliga gästerna der hafva namn, som klinga lika bra och lika långt, som Jacobis gästers. År 1858 annonserades parken med boningshuset, som låg i den, till salu, och då var det som „Malkasten“ — så kallas målarnes förening i Düsseldorf — fick den tanken att förvärfva den samma. Och det var en lycklig tanke, ty parken erbjuder allt, som en konstnärssjäl kan önska sig: der äro präktiga trädgrupper, skuggrika alléer, öppna gräsplaner, klängväxter uppåt väggar och murar, en stor damm och Düsseln, som löper igenom hela parken och delar honom i tvenne olika stora delar, förbundna genom tre broar. Att skaffa pengar till att köpa en sådan besittning kundé synas som en svår uppgift för en förening af fattiga målare — men intet var lättare än detta. Man tillgrep det vanliga medlet bland konstnärer i dylika fall: hvar och en lemnade sitt bidrag in natura, och af de samlade bidragen föranstaltades ett konstlotteri, som inbragte 50,000 thaler preussisk courant. Parken köptes för 25,000 och för de öfriga penningarne uppfördes en festivitetslokal vid sidan af och förenad med det gamla huset. Grundstenen lades i maj 1864 med stor högtidlighet, med libationer, fackeltåg och fyrverkeri, och redan i fjor höstas kunde det provisoriskt begagnas, oaktadt den inre utstyrseln ännu icke var fullt färdig, ej heller teatern; men detta var icke till hinders, att ju ej konstnärerne under vinterns lopp hade sig mången glad qväll der, och vid invigningsfesten uppfördes på den ofärdiga scenen ett för tillfället författadt stycke, hvartill dekorationerna voro skrifna, det vill säga: vid hvarje scenförändring kom regissören med ett stort plakat, på hvilket med stora bokstäfver var måladt, hvad scenen skulle föreställa: atelier, värdshus, skog o. s. v.
Düsseldorfakademien har, som berättades, redan varit till från slutet af det 17:de århundradet, och dess förste direktör var den nederländske målaren Eglon van der Neer, som dog dersammastädes 1703. Men dess egentliga rykte och bildandet af en egen skola datera sig likväl från detta århundrade. Då man skref adertonhundra och några och tjugo, kallades Wilhelm von Schadow, son af den bekante bildhuggaren i Berlin, till direktör för akademien. Sin konstnärliga bildning hade han erhållit i Rom, och med sina stora samtida, Veil, Overbeck och Cornelius, bief han skapare af den moderna konsten i Tyskland. Från Rom hade han återvändt till Berlin, och här mottog han kallelse till Düsseldorf.
Schadow sjelf var icke betydande som målare; men hans klara blick, hans luttrade smak, hans sunda omdöme och den märkvärdiga förmåga, han besatt att leda den unga, vacklande talangen in på den för densamma rätta vägen gjorde honom förträffligt egnad till lärare. Han hade också i Berlin samlat kring sig en skara af begåfvade lärjungar, som följde den omtyckte läraren till Düsseldorf. Och desse lärjungar voro Sohn, Jordan, Lessing, Schreuder och Hildebrand. Det är från desse mäns ankomst till Düsseldorf, som skolan räknar sin æra; det var de, som förde Düsseldorfs namn vida ut i verlden, de, som lockade lärjungar dit från alla kanter; de, som bildade dessa lärjungar, och ännu till en del stå i spetsen för det konstnärliga lifvet och rörelsen i Düsseldorf. Och från den tiden, då Tidemand och Gude bosatte sig här, blef Düsseldorf länge samlingsplatsen för alla de svenskar och norrmän, som ville egna sig åt konsten. Detta förhållande har väl nu en smula förändrat sig, dels derför att stämningen i de förenade rikena — om med rätt eller orätt, är här icke stället att afgöra — är emot Düsseldorf, dels också derföre, att den ene af den skandinaviska konstens koryféer, Hans Gude, för alltid lemnat Düsseldorf, och många af dem, som voro hans lärjungar, nu dragit med honom till Carlsruhe. Men Düsseldorf har haft ett stort inflytande på den skandinaviska konsten, och der finnes ännu nog af skandinaviska konstnärer, för att åt namnet här hemma förläna en god klang, så att mången läsare måhända skall följa dessa anspråkslösa rader med intresse.
