Dagbräckningen (När och fjerran)
|
| Poem publicerat i När och Fjerran. Illustrerad Månadsskrift. Tredje årgången, 1:a Häftet, sid.18, 1871 |
Dagbräckningen.
Och vinden han far öfver böljans skum
Och ropar åt dimman: ”ge rum, ge rum!”
Och skeppen han helsar på böljans bryn:
”Till segels, kamrater! Det bräcker i skyn!”
Han susande far inåt landet se'n,
Och ropar: ”Vak upp, det är dag alltre'n!”
Han ropar till skogen med vänligt sus:
”Häng ut dina fanor i solens ljus!”
I fåglarnes nästen bland löf och ljung
Han ropar: ”O fågel, vak upp och sjung!”
Till tuppen han far under bondens ås:
”Det dagas, vak upp, tag trumpeten och blås!”
Han hviskar till åkern, af kornax tung:
”Vak upp och dig buga för dagens kung!”
Till bykyrkans torn han ställer sin väg:
”Vak upp, o klocka, och tiden säg!”
Men kyrkogården han nalkas intill
Och hviskar: ”Ej än: ligg still, ligg still!”
E. S—dt.
.jpg){kind=small}