I en dal, der fjellen skydda
emot stormen månget ax
bodde i sin ärfda hydda
trenne Bröder fordomdags:
Ringa landtmän, länge nöjde
wid sin plog, sin herdastaf.
Likwäl dalen, hwad det dröjde,
syntes dem för trång, för qwaf.
Och en okänd längtan waknar
hos dem alla småningom.
Något är som dagen saknar,
och som natten drömmer om.
Mildare de stjernor blinka,
gällare de waktlar slå.
Himmelska gestalter winka
dem på afstånd då och då.
”Dalen är oss blott ett häfte.
Bröder! Bakom bergens rand
bor det något ädelt slägte,
winkar något härligt land.
Dit, I Bröder, låt oss hinna,
låt oss bli de ädlas gäst.
Sökom hwar sin älskarinna.
Pris för den som wäljer bäst.” —
Sagdt och gjort. Med fiken oro
de på resan sig bege.
Här en stormig sjö de foro,
der en öcken mätte de.
Mången stilla morgon glöder
öfwer dalen, mången qwäll
slocknar, förrn de trenne Bröder
mötas i sin moders tjäll.
”Jag har funnit, skrek den äldste,
den gudomeliga, jag!
Wäl mig, Bröder, att jag frälste
priset dock åt dess behag.
Fast ej hwarje öga tränger
genom fönster-jalusien,
fast en månskensslöja hänger
öfwer hennes gudamin:
såg jag dock hur kring den höga
ädla pannan lagren böjs,
såg hur hennes blåa öga
forskande mot himlen höjs.
Tankfull sitter hon och öser
ewighetens källa ur,
Lifwets, dödens gåtor löser
hon uti sin jungfrubur.
Ofta när om midnattsstunden
lampan wakade med mig,
ofta i den tysta lunden
uppenbarade hon sig.
Dock, bäst jag min lycka tydde,
bäst jag ropte: Hon är min!
wände hon sig bort och flydde
djupare i molnet in.
En gång skall jag henne hinna,
en gång, skall jag i min famn
trycka Sanningens Gudinna:
Sanning är den skönas namn.” —
”Ingens tycke will jag klandra,
hwar en wälje opåtaldt
som han lyster, sad’ den andra
Brodern, äfwen jag har walt.
Blygsam som en brud och frilla
tar hon hjertan småningom.
När jag trött af ewig willa
sjönk förtwiflad ner, hon kom
och med himmelskt saktmod sade:
Hoppas, hwi förtwiflar du?
Ren i dalen, wid din spade
kände mig ditt hjerta ju.
Intet röjde hennes wärde,
men wid hennes fötter stod
blott en Pelikan och närde
ungarna med eget blod.
Lik en ros, som halft förbleknad
i en skönhets grafhög står,
så på jorden syns hon, tecknad
uppå kinden med en tår.
Hur hon hwar wälgerning gömmer
i sitt trogna hjerta ned!
Hur hon älskar, hur hon glömmer
hwarje oförrätt hon led.
Från det wilda nöjets lekar,
från det låga stoftets band
löser hon min själ och pekar
öfwer till ett bättre land.
Delen prisets winst, I twenne,
Dygden söker ej ett pris.
Jag har funnit allt med henne;
är jag god, nog är jag wis.” —
”Priset låter jag ej stycka,
ty det hör mig ensamt till,
skrek den yngste; nej, min lycka
jag med ingen dela will.
Ack! det högsta har jag funnit,
det, som hwarje enslig trakt,
hwarje aning, som förswunnit,
hwarje inre syn mig sagt.
Att med helig rysning tränga
i dess tempels myrtenlund,
att med drucket öga hänga
wid dess läppar, wid dess mund;
att hwart jordiskt slagg förakta,
som dess ideal ej tål,
att betrakta, blott betrakta
henne, är min lefnads mål.
Allt det glada hoppet säger,
allt det ömma hjertat minns,
allt hwad jord, hwad himmel äger
skönast, i dess wäsen finns.
Solen lik, då hälften bergad
än hon målar haf och land,
så en bläddra, tusenfärgad
leker i dess lätta hand.
Icke detta låga nästet,
icke jorden är dess mor.
Himmelskt är hon. Öfwer fältet,
öfwer stjernorna hon bor.
Priset har jag wunnit, Bröder!
Skönheten sitt pris begär.
Sen I, hennes slöja glöder
uti aftonrodnan der.” —
Så de twistade, och qwällen
skymde kring dem, mer och mer.
Hastigt ljusnar det kring fjellen,
och en hög gestalt steg ner.
Det war Skönhet, och den milda
Dygden, det war Sanningen,
från hwarann ej mera skilda,
kända i hwart drag igen.
Wid dess fot stod Pelikanen,
bläddran än i handen låg:
lagerkrönt mot stjernebanen
den gudomeliga såg.
Är det, ropar hwar, en willa
som förtjust, som bländar mig?
Men Gudinnan log, och stilla
till den äldste wände sig.
”Sanning sökte Du, och mente
få den ensam på din lott.
Wet att himmelen förente
allting Sannt med Skönt och Godt.
Du, som blott det goda wille,
sök det ewigt, ädla själ.
Sannast är dock dygdens snille,
skönast är dock bröders wäl.
Du, som swärmade kring bygden
för en himmelsk skönhets lön,
we dig, wet du ej att dygden,
ej att sanningen är skön!
Ingen skryte att han ensam
fattade mitt wäsen ren.
Låt min dyrkan bli gemensam:
Sen I, jag är en, blott en!
Menska, wårda hwarje gnista
af det heliga i dig;
sök det, fatta det och twista
icke hur det kallar sig.
Mät ej himlen på den trånga
falska skalan af ditt wett.
Stoftets former äro många,
det Gudomliga är ett.” —
Talte, och förswann. I qwällen,
brann som stjernor hennes hår,
och den blyga Eternellen
upprann i Gudinnans spår.
