Der låg en koja tätt vid bergets fot,
Så arm och oansenlig till att skåda;
En yppig björk dock derinvid slog rot,
Och lilla rutan tog dess kyssar mot,
Och solen lyste vänligt öfver båda.
En fattig moder ägde denna vrå,
Nöjd med sin verld och arbetsam och stilla, En skatt hon hade dock att hoppas på:
Ett lockigt barn med ögon himmelsblå, –
Ej mot all verldens guld hon bytt den lilla.
När dagen vaknade kring sjö och strand,
Till bön och arbete sitt barn hon förde;
Gladt blef den lillas mod, flink hennes hand,
Och hjertat lågande af helig brand
Vid allt hvad hon om Gud och englar hörde.
Men tiden gick; och dödens förbud kom
Till modrens bädd: det var den bleka smärtan,
Och kindens ros i snöfall byttes om
Och ögat slocknade så småningom
Tills döden skiljde tvänne nära hjertan.
"Väl blir du ensam", hade modren sagt,
"Har intet arf och intet hem i verlden,
Men bed och tro och lita på Guds makt
Så skall hans engel hålla om dig vakt
Och troget följa dig på lefnadsfärden.
Minns: denna engel är dig sänd från Gud,
Han ser hvar tanke i ditt hjertas gömma;
Om han blir ren – om fläckad – själens skrud,
Din engel bär ett gladt – ett sorgset – bud
Derom till Fadren, som skall rättvist döma.
Tänk hvarje qväll, då ögat sluter sig,
Om du din engel fröjdat eller smärtat;
Lyss’ om hans vingar hvifta öfver dig;
Känn om hans hand du hållit på din stig;
Se om hans fromma bild du bär i hjertat!"
Och ut i lifvets strid den unga gick,
Men mod och hopp sig blandade med tåren.
Den kära kojan fick sin afskedsblick
Och björken, synlig längst, en kärlig nick,
Och sist en afskedssuck åt barndomsvåren.
Och sorgens malört fick hon smaka på
Och nöjets perlor blefvo henne räckta;
Den förra tog hon mot – och log ändå,
De sednare hon såg betänksamt på
Tills engeln valt åt henne – blott de äkta.
Väl blefvo stegen trötta mången gång,
Väl fick hon lust bland rosor ljuft att hvila,
Väl mödan nog var tung och vägen lång
Och lockande siréners falska sång,
Men engeln hviskade beständigt: "ila!"
Och ständigt lyssnade hon till hans röst
Med barnslig tillförsigt och ödmjukt sinne;
Föll äfven kindens ros för lifvets höst,
Der växte unga upp i hennes bröst
Och spridde glans och ljufligt doft derinne.
Så vägens mödor vist hon öfvervann
Och barn och barnbarn skådade och gladde,
Och hennes engel henne trogen fann
Ännu när qvällens sista låga brann
Och hon ej mera här att verka hade.
Då lifvet henne sjöng sin svanesång
Och stilla så hon gled utför dess floder,
Hon såg, förr’n ögat slöts, ännu en gång
– Så tyckte hon – bland trän och blommor mång’
Sin bardoms koja och i dörrn sin moder.
Och denna stod der, leende och ljus,
Och vinkade sitt barn och famnen sträckte
Och lyfte handen mot Guds berg och hus,
I det att hennes vingars milda sus
Det trötta barnets lefnadsfackla släckte.
