Den dömde

Inför eder, mänskor alla, vill jag stillsamt falla ned,
här där dödens vindar mumla över hård och öde hed.
Ej för Gud men inför Eder kläds min kind i skammens snö
och jag tackar er av hjärtat om I dömen mig att dö.

Svagt i kärlek var mitt hjärta inför mina likars kval,
mina brott mot Eder, bröder, är som stjärnors tal.
Själviskhetens ande bar mig i min ungdoms stolta vår,
mina bröder jag förrådde under mödans mörka år.

Jag förtalade och sålde dem för ära och för bröd,
för att själv stå upp och lysa skänkte jag dem mörkrets död.
Och det stora onda högmod, det som ej av gränser vet
bar jag fram för er förborgat i en blick av ödmjukhet.

Jag var feg och tordes sällan i en broders öga se,
och jag skalv av ångest när jag sågs mot själva döden le
Nu min bikt är klar och kort, ty: bröder, jag är sak till allt!
Och jag går mot döden gärna, när min broder så befallt

Binden därför med en trasa mina skygga ögon om -
bly som viner - jag dig lockar - nickelmantlad bödel - kom!
Dock ett ord, ett enda litet, återstår att säga än,
Hören, hören min predikan högt ur skymningen: "I män

skolen, när jag tyst har störtat mot den kära jorden ned,
alla mig med frid förlåta, ingen lämna kroppen vred.
Eljest skall jag själv befriad upp från gräset stilla stå,
medan I med röda synder dömda, oförlåtna gå!"