Den druckne matrosens sång
| ← Fången |
|
Vår döde vän → |
| Ur diktsamlingen Svarta ballader, 1917. |
Sjömanskrog i Hull vid H...street. Första och andra styrman på ångaren Dana sitta vid var sitt bord med var sin kupa whisky. I ett hörn en drucken matros som sjunger för sig själv med rosslande röst.
Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson!
Varför sitter du stendöv och tyst?
Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson,
för det du min hustru har kysst!
Tore Johnson, berätta, berätta,
hur det var när du kom till min hustrus hus!
Satt hon ensam och längtade, liten?
Var hon krånglig först – var det bara en gång?
Var hon het, var hon retsam mot däj?
Och en sak vill jag veta, Johnson:
fick du kyssar där för helvete, säj!
Varför tog du, Tore Johnson, min hustru från mäj?
Jag som slitit för min sängplats från Kap till Hull -
Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp?
Hög sjö – hunger – och månen var full –
la – la – la – och du var då min tappraste vän –
och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än.
Och jag skall nog bli glad åt hennes kropp,
du vill väl ha det så?
Men det blir värst att få lov se in
i hennes ögon ändå!
Hon har så blåa ögon, så djupa blåa ögon,
hon vart min stackars hustru när natten den föll på.
Hon såg på mäj med ögon, så våta, vilda, vilsna,
hon svor mäj tro med ögonen, med ögonen de blå!
Tig – för helvete!
Och så har han förlåtit mäj och kallar mäj sin vän –
men det är värst att jag inte törs se in i ögonen!
Men varför ser du ner, Tore Johnson?
Dina ögon törs jag se, ändå!
Men din blick är ju sjuk som tyfus,
och pannan som malaria grå!
Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld,
som jag aldrig törs se in i mer –
Två stirrar mot krogens slaskiga golv,
och två drömmer vid egen härd.
Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,
och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist!
Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga blod,
om du vill ta mina vänner, då vore världen god!
Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man,
som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.
Så följ mäj bort i hagarna och älska mäj som fordom,
och älska mäj med ögonen, med ögonen de blå!
Ditt hår är svart som natten, men tron i dina ögon
skall lysa mäj på vägarna varhelst jag ensam går.
Tig – för helvete!
(En klocka ringer. En uppassare släcker alla gaslågorna utom en. De två stiga upp och ragla ut från krogen. Den druckne matrosen följer efter dem.)
Och stjärnor och sol skall slockna förrn min Anna sviker mig,
hon har lovat evig trohet på livets tunga stig – –
Se hit, Tore Johnson, får jag se dina ögon,
är du rädd, din stackare, för fan, se hit!
Här har du – de ser jag törs, och säj, hur ser dom ut?
Är dom inte som vanliga ögon och är inte vitan vit?
Å, som sjuka sumpar, där tidvattnet runnit ut,
förbannade kvinns som ej väntar ens
tills en femveckors resa är slut!
Hennes ögon kan ej ljuga, hennes blick är ren som guld,
och blå som vårens himmel, en själ förutan skuld!
Tig – för helvete!
(De försvinna i en gränd. En trasig och ensam gatflicka ser lystet och väljande på dem, och försvinner nedåt en tvärgata arm i arm med den sjungande matrosen.)