Den enda kyssen

Den enda kyssen av Frans Michael Franzén

Du far då bort, och lemnar mig på stranden,
Att stå en bild och blicka efter dig.
Ännu en gång ur slupen räck mig handen;
Ännu en gång ur hufvan le åt mig.

Den är förbi, den himmelskt sälla tiden,
Då till ditt rum jag smög mig då och då,
Och fraset blott utaf din klädnings siden
Förtjuste mig, som väntade på tå.

Och lukten blott af blomstren, som du skötte,
Jag vet ej hvad så älskvärdt sade mig:
Till dess du kom, och jag dig hänryckt mötte,
Och stod der stum, blott för att se på dig.

Det är förbi: — jag får ej mer dig höra,
Än vid din båge, än vid ditt klaver,
Och lutad stå bakom din stol, och röra,
Tätt vid din kind, den lock, der faller ner.

En enda kyss, den första och den sista,
Skänk mig till slut, som åt en bror, en vän.
Jag ser en tår ur dina ögon brista:
Ack! låt mig blott få kyssa af dig den.

Din stolta slägt skall se det, och förlåta:
Det är ju allt, hvarom min kärlek ber.
Ett lydigt barn, han sen går tyst, att gråta,
Och minnas blott, och alldrig se dig mer.

Mins äfven du mig någon gång der borta?
Dock, nej! förgät mig, och var lycklig, du!
Och jag? — Min sorg skall nog sig sjelf förkorta.
Till dess gör den, blott den, mig säll ännu.