Från Wikisource, det fria biblioteket.
O du som med dagen i väster mig flydde,
jag såg dig ej åter, när morgonen grydde;
när aftonen sjönk öfver dalarna ner,
jag såg dig ej mer.
Du flydde med vågen, som skummande svällde;
lycksaliga lugnet tog åter sitt välde
och vågen förgick, men, o älskade vän,
du kom ej igen!
Du sjönk med de stjärnor, som bleknat i våren;
de vårliga vindar med blommor i spåren,
de buro dig bort som en stråle i skyn;
då skymdes min syn.
Då lyftes mitt öga, och himlen var mulen
och havet betäckt av en dimma så kulen
och jorden i vårdräkt så sorgsen och tyst,
som döden hon kysst.
Du, du hade slocknat. Daggpärlornas droppar
begräto din flykt uti rosornas knoppar,
och fågeln i lunden med smältande röst
sjöng saknad och höst.
Och fågelen finner i kvällen sitt näste,
men jag är som molnet på himmelens fäste,
jag söker min stjärna. O älskade vän,
när kommer du än?
