Publicerad av Lennart Kjellgren i Visor från farfars tid, LT pocket, 1973.
På Italiens nejder där min vagga har stått.
Ack min barndom hur lycklig den var
där jag ägde ett hem vid den stilla flod
och där hade jag både moder och far.
När jag strövade full av frid och av fröjd
kring dalar och blomstrande fält,
då sjöng jag min visa så glad och så nöjd
mången gång under himmelens tjäll.
Men den tiden har flytt, mina femton år
varit rika på växlingar nog.
Låt mig se, det är redan det fjärde år
sen min fader på slagfältet dog.
Och jag drömde så yr, liten flicka så glad
som från dockorna vuxit just nyss,
då helt plötsligt min tjugonde födelsedag
jag blev väckt ack, igenom en kyss.
Och min moder hon lades i grav innan kort
och den dagen den glömmer jag ej.
Så långt ner de då buro de sista bort
och de myllas i graven igen.
Här är skönt, det är sant, sköna vinterlig snö
och skön dröjande sommarsols glans.
O, här ville jag leva och här vill jag dö
om inte Italien fanns.
Men lyckan, ack säg mig var finnes väl den?
Nej, den flyr mig så vitt överallt.
Ty för den som på jorden ej äger en vän
städse livet är ödsligt och kallt.
Så farväl nu min barndom, min drömvärld så ljus
aldrig, aldrig jag åter dig ser.
Nu jag vaknat ur drömmarnas ljuvliga rus,
och jag fäller en saknadens tår.
