Den kvinnliga rösträtten
|
| alias Black Pencil. Tryckt i Idun 1908 n:o 37, 38 |
Den kvinnliga rösträtten.
DET KAN EJ förnekas att ledarne af den kvinnliga rösträttsrörelsen i Sverige arbetat med stor offervillighet för sin sak, men det är jämväl en bitter sanning, att resultaten af dessa berömvärda ansträngningar hittills varit ytterst negativa. Orsakerna härtill torde kunna sökas i att agitationen från början kommit in på ett sidospår. En för rösträttssaken varmt intresserad kvinna, som ofta gifvit sina sunda tankar i olika ämnen form i Iduns spalter, tar här nedan till orda i denna kvinnornas vitalfråga och ställer rörelsens ledning under kritik, men en kritik, som dikterats uteslutande af önskan att bidraga till problemets gynnsamma lösning. I en följande artikel anger förf:n några nya riktlinjer, efter hvilka hon anser att rörelsen bör ledas.
I.
Nederlaget.
DEN KVINNLIGA RÖSTRÄTTEN föll i riksdagen. Nederlaget kom knappast som en öfverraskning. Af Sveriges i rundt tal en och tre kvarts miljon vuxna kvinnor hafva endast tio tusen gått in i de kvinnliga rösträttsföreningarna, därmed demonstrerande sin bestämda önskan och fordran att blifva röstberättigade — ett försvinnande fåtal alltså. Men, invänder man, bakom rösträttskrafvet stå dock mångfaldigt flere kvinnor. Den kvinnliga rösträttspetitionen räknade ju 140,000 namn. Det är sant, att petitionen ståtade med denna höga siffra, men detta sakförhållande sådant det ter sig nu, när det ligger tillräckligt långt tillbaka i tiden för att i sin helhet kunna öfverskådas, synes vittna betydligt mer om namninsändarnas energi än om undertecknarnas hängifvenhet för rösträttssaken, ty hade petitionen, hvilket man ju på sin tid ville göra troligt, verkligen uppburits af ett djupt kändt rösträttsbehof och ett allvarligt menadt rösträttskraf, så skulle gifvetvis petitionärerna icke nöjt sig med den på det hela taget ganska litet sägande obetydligheten att raspa ner sina namn på en lista, som af tjänstaktiga händer trugades på dem, utan äfven gått in i de kvinnliga rösträttsföreningarna, hvilka ju måste anses som de organ, genom hvilka den kvinnliga rösträtten skall vinnas. Intet ställde sig hindrande i vägen härför. Medlemskapet förpliktade dem icke till något som helst arbete, vållade dem icke ringaste besvär, och årsafgiften, ett och ett halft öre pr vecka räknadt, borde icke kunnat afskräcka ens den allra fattigaste.
Med hänsyn till det energiska rösträttsarbete, som under de senaste åren bedrifvits, och hvilket till hufvudsyfte haft just att värfva föreningsmedlemmar, kan det låga medlemsantalet icke tagas som annat än ett eklatant bevis på, att de svenska kvinnorna i allmänhet icke äro rösträttsintresserade. Härför talar också på ett mycket tydligt sätt den omständigheten, att rösträttsnederlaget i riksdagen icke förorsakade den minsta uppståndelse inom kvinnovärlden, icke gaf anledning till ens den svagaste protest från det hållet. De svenska kvinnorna hafva inga bestämda sociala och politiska önskemål, för hvilkas förverkligande de behöfva rösträtten. Rösträtten är en rättighet, som de icke veta sig hafva någon praktisk användning för, och som därför är dem absolut likgiltig.
Utan tvifvel hafva den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare haft blicken öppen för denna kvinnornas rösträttsliknöjdhet och varit besjälade af en lefvande åstundan att få den undanröjd och ersatt med ett starkt rösträttsintresse. Det synes emellertid, som skulle de härutinnan hafva grundligt misslyckats, och det torde icke vara uteslutet, att orsaken till misslyckandet ligger i det olämpliga sätt, hvarpå rösträttsarbetet såväl utåt som inåt bedrifvits.
Utåt har man arbetat i beskedlighetens och oförarglighetens tecken. I känslan af sin svaghet och med vetskap om föreningsmedlemmarnas rätt svala intresse för saken har man ansett det taktiskt klokt att åt rörelsen gifva ett program, som genom sin måttlighet och hofsamhet icke kunnat reta till motstånd. Man har på programmet upptagit endast ett enda kraf, hvars rättmätighet icke kunnat bestridas, nämligen full medborgarrätt åt kvinna som åt man. Man har dessutom gjort sig all möda att eftertryckligt betona, att denna rättighet, om den erhålles, af kvinnorna icke skall användas för att främja några speciellt kvinnliga önskemål, utan att kvinnorna skola komma att fördela sig på de redan befintliga manliga politiska partierna och viga sina krafter åt realiserandet af deras program. Denna försiktiga politik utåt har efter önskan och beräkning haft till följd, att det kvinnliga rösträttskrafvet icke från något håll mötts af ett direkt motstånd. Alla partier hafva erkänt det principiellt berättigade i krafvet, och ett par af dem hafva till och med funnit det opportunt att upptaga det på sina egna program. Allt detta hindrar naturligtvis icke, att det bland männen, af hvilka de olika partierna bestå, finnes en utpräglad motvilja mot den kvinnliga rösträtten och en bestämd obenägenhet att låta den blifva till verklighet, så länge det finnes någon möjlighet att förhindra det. Männen bekämpa icke kvinnorösträtten, men de tillämpa i fråga om den en uppskofspolitik, som på grund af sin halhet och oåtkomlighet är svårare att öfvervinna än ett öppet och ärligt motstånd. När den kvinnliga rösträtten i våras föll i riksdagen, föll den helt säkert för att icke med utsikt till framgång kunna upptagas till förnyad behandling, förrän krafvet på rösträtt frambäres icke som nu af en försvinnande minoritet, utan af en stark majoritet bland kvinnorna — en tidpunkt, som, att döma af det hittills vunna resultatet, ännu mycket länge skall låta vänta på sig.
Om arbetet utåt varit anlagdt på att undvika öppen strid, så har arbetet inåt ledts af en tydlig önskan att samla och att förhindra splittring mellan de olika partiåskådningarnas kvinnor. Man har varit angelägen om att hastigt vinna ett resultat värdt att framvisa och möjligt att i rösträttsstriden draga fördel af, man har satt till alla krafter för att ernå detta och alldeles förbisett nödvändigheten af att med tanke på framtiden arbeta fram ett fast sammanhållet, starkt kvinnoparti. Man har haft sig bekant, att det inom vårt land funnits en del kvinnor, intresserade för samhälleliga angelägenheter antingen i konservativ, liberal eller socialistisk riktning. Då det var att antaga, att alla dessa kvinnor för egen del skulle anse sig hafva användning för och därför äfven önska rösträtt, kunde man beräkna att, i händelse ett kvinnligt förbund med uteslutande uppgift att verka för den kvinnliga rösträtten bildades, de allesammans skulle skynda att ingå som medlemmar däri. Gåfves däremot åt förbundet äfven andra uppgifter än ett blott och bart rösträttsarbete, riskerade man möjligen, att många kvinnor skulle stötas tillbaka af det ena eller andra af dessa önskemål, hvilket icke stode i samklang med deras egna politiska åsikter. Man valde därför det första alternativet, gjorde förbundet neutralt och vann därmed som medlemmar så många socialt och politiskt intresserade kvinnor vårt land äger, de tio tusen, som nu utgöra Sveriges kvinnliga rösträttsförbund.
Men härmed var också allt vunnet hvad som med den använda metoden kunde vinnas och möjligheten af nya framgångar utesluten. Förbundets enda programpunkt, rösträtt åt kvinnan, tillfredsställer de kvinnor, som redan veta till hvad de ämna bruka sin blifvande makt och myndighet, men den är absolut ur stånd att ensam för sig verka väckande, dragande och lockande på den betydligt större skaran af socialt och politiskt liknöjda kvinnor. Förbundet med dess nuvarande program har faktiskt ingenting att bjuda den stora massan af kvinnor och kan därför ej heller i ringaste mån påräkna deras sympati och understöd. Som enda målet för sin sträfvan har förbundet uppsatt rösträtt och valbarhet åt kvinnan. Det har icke samtidigt uppställt några bestämda kvinnliga önskemål, hvilkas realiserande skulle sammanfalla med rösträttens genomförande. Man begär således af kvinnorna, att de i massa skola vara i besittning af eller utan vidare kunna förvärfva det allmänna politiska och sociala intresse, som endast undantagsvis påträffas hos männen, hvilka ju dock måste anses sitta inne med ojämförligt större betingelser härför. Det torde vara mycket få män, som af uteslutande samhällsintresse med lif och lust deltaga i det politiska arbetet. Männens politiska lifaktighet framkallas väl som oftast af begär och behof att tillgodose sin egen, sin kårs, sitt yrkes, sin klass’, sin hemorts fördel eller att söka bringa till lycklig lösning ett humanitärt syftemål, hvilket för dem blifvit en lifssak. Det är att både förundra sig öfver och beklaga, att den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare med detta faktum för ögonen icke på rörelsens program jämsides med krafvet på rösträtt uppsatt bestämda kvinnliga fordringar, till hvilkas uppfyllande rösträtten skulle tjäna. Om rösträtten på detta sätt gjorts till det medel, genom hvilket kvinnorna kunnat vinna bestämda fördelar eller framtvinga reformer, som synts dem nyttiga och nödvändiga, skulle den för dem erhållit stort praktisk värde och följaktligen blifvit något, som de med all ifver bemödat sig om att förvärfva.
Hade programmet på detta sätt utvidgats, hade det antagligen varit slut med den sämja, som nu råder inom det, politiskt sedt, så mångfärgade kvinnliga rösträttsförbundet, men är månne icke denna sämja i grund och botten så litet värd, att den kunnat och bort äfventyras? Som det nu är, sammanhållas medlemmarna af ett enda intresse, förvärfvandet af rösträtt åt kvinnorna, under det deras öfriga sociala och politiska åsikter gå stick i stäf mot hvarandra. Samma förbund sluter inom sig den stockkonservativa damen och den ungsocialistiska arbeterskan. Sympatien dem emellan är minimal, förtroendet intet, sammanhållningen den lösaste och möjligheten af samarbete så godt som ingen alls. Betecknande just för den bristande sammanhållningen och svårigheten af samarbete och allt arbete öfver hufvud taget inom detta så heterogena förbund är den totala overksamhet, som förbundet under de gångna åren visat. Allt hvad det, samladt som helhet, åstadkommit är den litet sägande rösträttspetitionen och en deputation till regeringen, utöfver detta — ingenting! För stora grupper af kvinnor betydelsefulla frågor hafva under tiden väckts, behandlats och afgjorts — lärarinnornas, de kungliga post- och järnvägstjänstemännens löneförhållanden, rätt för fabriksarbeterskorna till nattarbete och andra spörsmål — utan att rösträttsförbundet, denna vår dock största, kvinnoförening kunnat rycka upp sig ur det tillstånd af slöhet och maktlöshet, hvari det är försjunket, för att göra ett uttalande till förmån för kvinnorna, som kämpa för sin rätt, och därigenom tilldraga sig deras uppmärksamhet, förvärfva sig deras erkänsla och därmed — för framtiden — deras stöd.
Som en sammanfattning af det ofvan anförda kan sägas, att den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare arbetat efter ett program, som icke väckt oro och strid, men som icke heller förmått att entusiasmera. Utåt har man lidit det förkrossande nederlaget i riksdagen, inåt har man lyckats samla de redan förut socialt och politiskt vakna kvinnorna till ett förbund, hvars medlemmar förenas af ett intresse och söndras af kanske tio, ett förbund således, som är ytterst svagt i konstruktionen och utsatt för att när som helst sprängas isär, ett förbund, som på grund af att det icke har någon reell valuta att utlofva, saknar förmåga att draga till sig den stora mängden af kvinnor.
Den kvinnliga rösträtten.
II.
Nya riktlinjer.
HVAD SOM ÄR ägnadt att förvåna med afseende på det kvinnliga rösträttssträfvandet är, att med detta icke äro förenade några bestämda fordringar på reformer i fråga om den lagstiftning och de bestämmelser, som röra kvinnorna. Hittills hafva männen lagstiftat icke blott för sig själfva, utan äfven för kvinnorna. Det ligger då rätt nära till hands att misstänka, att dessa senares intressen icke blifvit nöjaktigt tillgodosedda. Är detta öfverensstämmande med verkliga förhållandet, så är därmed ett godt och fullgiltigt skäl gifvet för nödvändigheten af att kvinnorna erhålla befogenhet att själfva handhafva sina angelägenheter. Finnas däremot inga grundade anmärkningar att göra mot det manliga förmyndarskapet, inga orättvisor att påvisa, inga försummade önskningar att framställa, ja, då har tydligen det viktigaste skälet för den kvinnliga rösträtten bortfallet och ingenting finnes att invända mot den manliga uppskofspolitik, som vill, att kvinnorna skola tillerkännas full medborgarrätt, först när den öfvervägande delen af dem begärt den och visat sig kompetent att begagna den.
När därför den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare på sitt program ängsligt undvikit att upptaga både klagomål mot den manliga förvaltningen under de gångna åren och bestämda önskningar och fordringar för framtiden i fråga om försummade kvinnliga intressen, hafva de beröfvat rörelsen själfva dess lifsbetingelse. Det kvinnliga rösträttssträfvandet hvilar otvifvelaktigt på rättvisans grund, men det har hos sig ett drag af obehöflighet, hvilket liksom alldeles lamslår det. Resultatet stämplar ledarnas handlingssätt som synnerligen oklokt. Det sunda förnuftet säger för öfrigt, att en stor grupp medborgare, som varit utan inflytande på sitt samhälleliga öde, måste, när den erhåller medborgerlig makt och myndighet, framstå och handla som ett särskildt parti med speciella, hittills försummade intressen, hvilka det först och främst gäller att tillvarataga. Först när de nyligen myndigblifna medborgarna genom enig och målmedveten samverkan, kanske i direkt strid mot de förre maktägarne förskaffat sig sin fulla, dem förut undanhållna rätt och så att säga kommit i jämviktsläge i samhället, kunna de tänka på att efter allmänna principer fördela sig på de stora politiska partigrupperna. På samma sätt bör det naturenligt förhålla sig med kvinnorna. Det är otänkbart, att de under männens förmynderskap verkligen fått hvad de haft rätt att fordra. Det måste finnas manliga orättvisor, som drabbat och drabba kvinnokönet i dess helhet, och det måste finnas kvinnliga önskningar, som männen icke frivilligt skola uppfylla af det skäl, att de därigenom skulle något kringskära de rättigheter, som de under sin absoluta makts dagar alltför rundligt försett sig med. Det är dessa orättvisor i det förflutna och det nuvarande, dessa önskningar för framtiden, som den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare, i stället för att som nu alldeles lämna ur räkningen, skulle utformat till ett program, kring hvilket kvinnorna kunnat samlas, ett program, hvars genomförande skulle varit målet för deras arbete med rösträtten som medlet. När sedan alla nu sväfvande kvinnofrågor lyckligt lösts och könsstrecket bortfallit med afseende på medborgarrättigheterna, då skulle tiden varit inne för kvinnorna att icke längre uppträda och verka som ett särskildt parti, utan efter hvars och ens åsikter ansluta sig till de allmänna politiska partierna och arbeta i deras tjänst.
Det måste villigt medgifvas, att det icke är lätt att uppställa ett kvinnorna samlande program. Kvinnorna hafva hittills lefvat isolerade från hvarandra, hvar och en i sin egen lilla värld, de hafva icke tränats att, männen likt, gå i flock och följe för att med förenade ansträngningar skaffa sig gemensamma fördelar. Det finnes därför inga allmänna önskemål, som kvinnorna kunna sägas medvetet hvar för sig och alla tillsammans eftersträfva. Det synes dock, som skulle tanken på och behofvet af sammanslutning börja att så småningom göra sig gällande bland kvinnorna. Här och hvar uppstå föreningar, hvilka afse att samla kvinnorna grupp-, kår- och klassvis för att tillförsäkra medlemmarna en eller annan fördel eller för att främja ett humanitärt sträfvande. Vi hafva sålunda en mängd ekonomiska föreningar af arbetande kvinnor, sjukkassor, sällskapsklubbar, fackföreningar, filantropiska sammanslutningar o. d. I allmänhet äro icke dessa föreningar stora, men de kunna oftast glädja sig åt en mycket fast sammanhållning, framkallad af de starka gemensamma intressen, som förena medlemmarna.
Det förefaller, som hade den kvinnliga rösträttsrörelsens ledare bort beakta dessa sammanslutningar och efterforska, om det icke i deras olika sträfvanden funnits gemensamma drag, af hvilka man kunnat få fram ett allmänt kvinnligt önskeprogram, till hvilket som den viktigaste punkten, medlet att ernå det efterträdda, skulle fogats rösträtt åt kvinnan. Rösträttsrörelsen skulle då under sitt värfningsarbete icke som nu kommit till kvinnorna med tomma händer, utan haft värdefulla gåfvor att erbjuda dem och den skulle då också hafva blifvit mottagen på ett betydligt välvilligare sätt än nu.
Starka ekonomiska intressen göra sig i våra dagar gällande öfverallt. Vår tids största och mäktigaste sammanslutningar äro af ekonomisk art. Det synes, som borde därför äfven med afseende på kvinnorna den ekonomiska frågan intaga en mycket framskjuten, ja, kanske den främsta platsen. En ofantlig mängd kvinnor både gifta och ogifta äro af den bistra nödvändigheten tvingade att genom arbete utom hemmet förtjäna sitt uppehälle. För alla dessa kvinnor måste det tydligen vara af allra största vikt, att detta arbetes ekonomiska utbyte blir tillfredsställande. Att så icke är fallet är nogsamt bekant. Man tillämpar i fråga om arbetets betalning könstariffer, enligt hvilka mannen för samma arbete uppbär dubbelt högre lön än kvinnan. Den aflöning, som den kvinnliga arbetaren åtnjuter, är i ofantligt många fall ingenting annat än en svältlön, förutsättande befintligheten af nesliga biförtjänster, och äfven där den är som rikligast tilltagen är den nästan utan undantag alltför otillräcklig för att medgifva besparingar för sjukdomens och ålderdomens dagar. Under trycket af de ekonomiska svårigheterna hafva kvinnorna börjat sammansluta sig i organisationer, hvilkas uppgift är att förbättra medlemmarnas ekonomiska ställning. Det finnes dylika sammanslutningar af fabriksarbeterskor, kvinnliga posttjänstemän, kontorister, butiksbiträden m. fl. Mycket tyder på, att dessa organisationer komma att snabbt växa både i fråga om antal och storlek.
Denna de arbetande kvinnornas på den mest obestridliga rättsgrund hvilande fordran, att samma lön för samma arbete skall tillkomma kvinna och ogift man, borde icke blott utan olägenhet, utan äfven med allra största fördel kunna upptagas på det kvinnliga rösträttsprogrammet. Krafvet bör kunna anses som uttryck för en allmän kvinnlig önskan, enär det ju afser att befria kvinnoarbetet från den skymfliga prägeln af underhaltighet, hvilket nu vidlåder det, och att skaffa lättnad i det ekonomiska betryck, hvari de arbetande kvinnorna trots sin flit, trots sitt stora samhälleliga värde lefva. Om rösträttsförbundet på sitt program upptoge denna de arbetande kvinnornas lifsfråga, så skulle det helt säkert kunna påräkna en ytterst liflig anslutning af dem. Det skulle blifva det centralförbund, i hvilket alla de många små kvinnliga ekonomiska organisationerna skulle uppgå för att tillsammans arbeta för det gemensamma stora målet.
En rörelse i tiden, hvilken också är af den art, att den förtjänar att komma i åtanke vid formulerandet af det kvinnliga rösträttsprogrammet, är våra dagars så väldiga nykterhetssträfvande. Inom nykterhetsorganisationerna finnes en mycket stor skara för nykterhetssaken, man skulle kunna säga lidelsefullt, intresserade kvinnor, och det råder icke tvifvel om, att de skulle skynda att verksamt stödja och med alla medel söka befrämja ett stort kvinnligt rösträttsförbund, som gjort deras sak till sin. Man behöfde helt säkert icke frukta, att krafvets upptagande på programmet skulle från förbundet skrämma de kvinnor, som stå utanför nykterhetsorganisationerna. Nykterhetsarbetet är ju till sin natur sådant, att det måste gillas af hvarje upplyst och varmhjärtad kvinna. Rösträttsförbundets partitagande i nykterhetsstriden skulle därjämte förskaffa det hela nykterhetsfolkets sympati och erkänsla samt, icke det minst viktiga, dess mäktiga hjälp i rösträttskampen.
Ännu flere allmänna kvinnliga önskemål skulle kunna påvisas, om de än icke på långt när i samma grad som de nu nämnda ådragit sig kvinnornas uppmärksamhet och blifvit lifsviktiga för större grupper af dem, förvärfvandet af myndighet åt gift kvinna, den lagstadgade osedlighetens afskaffande o. dyl. Det torde knappast behöfva påpekas, att dessa och andra frågor, hvilka, ehuru speciellt kvinnliga, lämnats obeaktade af det stora flertalet kvinnor, hafva en sådan innebörd, att de med ett planmässigt och insiktsfullt bedrifvet upplysnings- och agitationsarbete skulle kunna väcka kvinnornas brinnande lust att vinna medborgarmyndighet för att på de ifrågavarande områdena genomdrifva reformer i önskad riktning, kort sagdt kunna blifva lämpliga punkter på det kvinnliga rösträttsprogrammet.
För dem, som något så när känna till vår rösträttsrörelse, är det ingen hemlighet, att värfvandet af medlemmar åt förbundet i stället för att, som man hoppats, undan för undan gå allt lättare och raskare, visar sig allt svårare, och att hvarje försök till utvidgning strandar på kvinnornas absoluta liknöjdhet för denna rösträtt, som de icke veta sig hafva någon användning för. Och icke endast detta. De medlemmar, förbundet har, visa en oroväckande benägenhet att slappna, att förlora intresset och att — affalla. Sällan förekommande, fåtaligt besökta föreningsmöten med trög och loj stämning tala härom sitt tydliga språk. — Är det ledarnas önskan, att den kvinnliga rösträttsrörelsen verkligen skall gå framåt, blifva stark och i stånd att förskaffa kvinnorna deras rösträtt, så måste de vara betänkta på att snarligen utfinna och tillgripa andra och mera praktiska arbetsmetoder än dem, som nu äro i bruk.