Skriven 1814. Diktens sista strof innehåller de klassiska orden: Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen.
”I skogen vid milan sitter far,
mor sitter hemma och spinner;
vänta, jag blir väl också karl,
får en fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tidigt med solen jag hemifrån gick,
friskt liv, medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och dryck,
nu komma snart kvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Jag är ej rädder på liten grön stig,
där jag ensam i skogen månd' gånga.
Men furorna se så mörkt på mig,
och bergen kasta skuggor så långa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Tralala! Friskt sinne som fågeln i flykt!
nu vill jag springa och sjunga.
Hu! Utur berget det svarar så styggt,
och orden de komma så tunga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, vore jag väl hos min gamla far!
Jag björnen hör brumma och sjunga.
Och björnen, han är den starkaste karl
och skonar varken gamla eller unga.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.
Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, Gud, där är ett, det är två — i sitt garn
de mig ta — se, hur granna de svinga!
De vinka — Gud tröste mig, fattiga barn!
Här gäller för livet att springa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.”
Och natten, den nedsteg, och timman blev sen,
och villare och villare blev leden.
Det tassar, det rasslar över stock och sten:
den lilla springer på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Med pickande hjärta, med rosblommand' kind
vid milan hos sin far han faller ner:
”Välkommen, välkommen, kär sonen min!”
”Ack, jag har sett trollen och väl mer!
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.”
”Min son! Jag satt här i så månget år
och är med Guds hjälp välbehållen.
Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen.
Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen."
