Den lyckliga familjen
|
| Ur: Folkvännen 14.5.1879. |
Den äldste sonen en morsgris blef,
Den andra lat uppå gatorna dref,
För trolös fästmö den tredje dog,
Den fjärde henne till hustru tog,
Den femte kastad på gillstun blef,
Den sjätte och yngste verser skref.
Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
Det värsta, det värsta det kom till sist.