Från Wikisource, det fria biblioteket.
Där de ljusa björkar stå
på en enslig höjd,
såg jag först Auroras kind,
såg jag först för stilla vind
silverböljan gå,
mellan ängar böjd.
Ingen delade med mig
livets unga lek;
dock min fader till mig bar
sagor från förflutna dar;
varje saknad vek,
och min själ blev varm.
Ensam följde du min stig,
hulda Fantasi!
Dvärgar små med elfenhorn,
slott av glas med pärletorn,
feer däruti -
fyllde gossens barm.
Och för äventyr jag brann,
drog i härnad ut;
red igenom skog och hed,
stötte troll och resar ned
med mitt blanka spjut
som en riddersman!
Med en kung jag blev bekant,
dottren bjöd mig vin;
blåa ögon, gyllne hår,
liljans bröst och hindens spår,
kinder av karmin!
Klädd i diamant.
Då jag till min cittra tog
i den höga sal;
och prinsessan mot mig log,
och det lilla hjärtat slog,
trångt av lust och kval,
när en blick jag smög.
Och på vita gångarn flög
hon med mig i fält;
följde vigda fanans lopp,
slogo under lagrar opp
våra silkestält
i en emirs park.
Damascener-sabeln ven
i min hand så stark;
bland Jordanens palmer sen
kvällen på min cittra sken,
och vid månans blick
sammanknöts vårt band.
Ack! - så säg mig, vart hon gick -
har hon ömsat land?
Har en jätte henne gömt?
Har jag kanske henne drömt?
Cittran i min hand
likväl än jag har?
Ensam är du hos mig kvar,
trogna Fantasi!
Ännu klingar i min barm
lika frisk och lika varm
själens melodi,
evigt ung och klar.
