Den röda rosen

Du är röd som blodet röda, när det drivs av ärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.

Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.

Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.

Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.

Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.