Ren dag och färgor tyst försvunno,
Det mörknade, blef natt.
På fästet klara stjernor brunno
Och Månen lyste matt.
Till Agnes kom en Ryttare.
Det hennes Vilhelm var.
»Välkommen, Vilhelm! bind din fåle
Vid höga linden där
Och dröj i Månans bleka stråle
Hos mig på bänken här.
Jag haft så ledsamt efter dig.
Kom, muntra mig en stund.»
»Jag har ej ro att länge töfva,
Ej skämta jag förmår,
Ty sorger grymt min själ bedröfva,
Och hemskt mitt hjerta slår.
O Agnes, Agnes! det är Du,
Som dessa qual mig gör.»
En dolk i Månans strimma blänker.
O ve! med lyftad arm
Den grymma älskarn honom sänker
I Flickans sköna barm.
Ur såret frusar hennes blod
Och stänker Vilhelm ned.
Till jorden sjunker nu den arma
Och ropar i sin nöd:
»O Herre Jesu! dig förbarma!
Det är en bitter död.»
Så bleknar hennes rosenmund
Så flyktar hennes själ.
En dyrbar gullring Vilhelm tager
Af bleka fästemön,
Och med en blodig tår den tvager
Och kastar den i sjön.
»Nu har jag ingen Agnes mer,
Nu är min Agnes död.»
Slikt händer när en älskarinna
Kan trolöst älska två,
Ty falskheten sin lön skall finna,
Hur den sig akta må.
O Flickor! älsken ej en man
Med halfva hjertat blott.
