Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår,
där silverljusa skira och svagtgyllne bleka
små strimmor sågos leka
likt strömmar, dem ett norrsken i kvällsrymden sår.
Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygtförnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om hären till spång.
I skimret om din panna var sorgen och musiken,
men frusen och besviken
av toner, din visa på läpparne låg.
Din växt var full av gratie, men aldrig fick den följa
sitt väsen och bölja
med frigjort behag i var linjevåg.
Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden,
och blek var du om kinden
som blekaste blomst som i skogsmon står,
men mörka som en kvällshimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran och skumt för en blick som vår.
Och alltid jag förnam det förpinade ljuset,
det slocknande suset
av gudom, som dör i din blick, i din röst.
Du var mig som en ungmö, som blott vågar viska,
för sjuk bland de friska,
för vek bland de starka med vittvälvt bröst.
Jag tänkte: "Du är rik i att älska och svärma,
att fostra och värma
all skönhet, all kärlek, allt ljus i din själ.
Vad båtar dig din rikedom? — till skam skall den vändas
och trampas och skändas
som skogens viol av en stigmanshäl."
"I träldom och förnedring din rygg skall du kröka
som slav och som sköka
en gång för din kärleks och vekhets skull,
Ty det, som drömmer vackrast, och det, som blickar mildast,
brutalast och vildast
skall brytas mot jord och besudlas med mull."
Men kanske har det bättre och ädlare gått dig
— när människorna försmått dig,
kanhända hava peris beskyddat din gång.
För mig var du en ljusgestalt i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen,
jag minns dig som en stjärna, en saga en sång.
